fredag 31 juli 2009

Krönika i Gefle Dagblad

I dag har jag en krönika på ledarsidan i Gefle Daglbad. Den handlar om Alliansregeringens tid vid makten hittills, och vad som måste förändras för att maktövertagandet 2006 inte bara ska bli en parantes i Sveriges politiska historia.

"Om något verkligen saknas är det ett övergripande tema för regeringens reformpolitik. Många av reformerna rör liberala och borgerliga kärnfrågor, som ökad personlig frihet och mer eget ansvar. Som exemplet med sänkta skatter, vilket ökar individens makt på bekostnad av statens. Misstaget Alliansen gör är att aldrig prata om sådana reformer i frihetliga termer, utan bara i termer av fler jobb i samhället och bättre statsfinanser".

Håll utkik de två kommande helgerna för fler krönikor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 30 juli 2009

Kan vi lära oss av misstag?

Inte sällan upprepas devisen "att lära sig av sina misstag". Och det låter ju förnuftigt. Men nu kommer vetenskapliga bevis som talar för att vi inte alls lär oss av våra misstag, utan av våra framgångar. I försök med apor har forskare vid MIT kartlagt aktiviteten i hjärnan vid lyckade respektive misslyckade handlingar.

Det visade sig att hjärncellerna efter en lyckad handling finjusterar sig för att djuret ska agera likadant nästa gång. Vi ett misslyckande är denna aktivitet nästan obefintlig och djuren verkade inte förbättra sig efteråt.

Är det kanske dags att slopa den första devisen till förmån för den andra? Nja, tvärtom. Eftersom framgång automatiskt verkar ge erfarenhet behöver vi inte tänka så mycket på det. Att dra lärdom av sina misstag kräver tydligen mer ansträngning. Då kan en påminnande devis vara bra. Dessutom är kanske inte test på apor fullt överförbara till människor, trots våra likheter (vad vet jag). Intressant vore att se samma tester på människor.

Det är nog ändå så att vi lär oss något av alla erfarenheter, både bra och dåliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 29 juli 2009

Fattiga i Sverige?

Expressen har i dagens tidning ett inslag om de fattiga barnen i Sverige. Att räknas som fattig innebär att man till exempel inte har råd med cykel, TV-spel, nya kläder eller semester utanför staden man bor i.

Hur allvarlig denna fattigdom är tål att diskuteras; att inte kunna åka till Thailand på semester är förvisso tråkigt, men knappast något dessa barn lär lida av resten av livet. Med små medel går det att åstadkomma mycket: picknick, bad i någon närliggande sjö eller utflykter till stadsparken. Dessutom håller många dagis öppet under sommaren, likaså fritidsverksamheten på skolorna.

Staten kan inte gå hur långt som helst i viljan att skapa lika förutsättningar. Det skulle innebära ett närmast totalitärt samhälle.

Det är självklart lätt att bli upprörd över detta, särskilt om man lever i illusionen om landet Sverige där ingen far illa. Enligt Rädda barnen finns cirka en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Det är groteskt att jämföra denna relativa fattigdom med den absoluta fattigdomen som existerar i många av världens utvecklingsländer, men det är ändå ett problem för de barn som drabbas. Frågan är vad som är orsaken.

Exemplet som Expressen tar upp är dock inte det mest lämpade om man vill driva tesen om att det finns många fattiga, och därmed implicit utsatta, barn i samhället. Fembarnsmamman Sirpi, som är ensamstående och arbetslös, har inte råd att åka på semester med barnen.

Det är inte heller meningen med de bidrag hon får av samhället. Och att skaffa fem barn innebär att, som de flesta kan räkna ut, det blir lite mindre pengar till nöjen. Förutom den knapra ekonomin verkar det vara en väl fungerande familj.

Då finns det barn i Sverige som är betydligt mer utsatta: barn till alkoholister och narkomaner, ungdomar som utsätts för hedersförtryck, för att inte nämna de som lever under jorden för att undkomma utvisning. Det är betydligt allvarligare problem, som Expressen hellre borde lägga resurser på att uppmärksamma.

Lotta Gröning går till hård attack mot politikerna, som enligt henne vägrar uppmärksamma barnens situation. De försöker upprätthålla illusionen om ett samhälle utan fattiga. Men är det verkligen deras fel?

Gröning lyfter samtidigt upp en orsak till att människor hamnar i relativ fattigdom, nämligen dåligt fungerande myndigheter. Människor som på grund av för sena utbetalningar av Försäkringskassan blivit vräkta, eller hamnat mellan stolarna inom socialtjänsten. Det är inte bara missbrukare som kan bli hemlösa, utan även ”vanligt” folk. Där har hon rätt.

Men Lotta Gröning drar fel slutsats när hon tycker att politikerna ska göra mer. Det är tvärtom på grund av att politikernas – och därmed i förlängningen myndigheternas – makt är så omfattande som problemet uppstår – att skötsamma människor får gå från hus och hem. Genom välfärdsstaten och det höga skatteuttaget har Sveriges invånare placerat sin trygghet i händerna på politiker och anonyma tjänstemän.

Inte ens den mest väl utbyggda välfärdsstat kan garantera varje individs väl och ve. Det kan bara individen göra själv. De långa köerna till sjukvården, problemen med myndigheter, sena utbetalningar från Försäkringskassan, förändringarna i a-kassan och kommuner som avsäger sig sitt ansvar är tecken på att vi kommit till vägs ände.

Samhällets invånare måste i högre grad ta kontrollen över sina egna liv. De måste ta tillbaka en del av makten som i dag ligger hos politikerna. Genom att stora delar av svenskarnas inkomster beskattas bort har de blivit beroende av politikernas nyckfulla beslut. En liten sänkning i ersättningsnivån får stora konsekvenser, eftersom det egna sparandet ofta är obefintligt. Vilket inte är konstigt med tanke på att det inte finns något kvar att spara, efter att skatten är dragen.

Den frivilliga välgörenheten har i mångt och mycket försvunnit, och ersatts med en statlig motsvarighet.

Anne Wibble, före detta folkpartistisk finansminister, sa att alla borde ha minst en årslön i sparkapital. Det var ett uttryck för äkta sunt förnuft. Med en ekonomisk buffert skapas verklig trygghet, något politikerna inte kan åstadkomma, hur mycket de än lovar. Det är ett verkligt effektivt vapen mot den relativa fattigdomen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 28 juli 2009

Hört talas om Belarus?

Diktaturen i Vitryssland, en kvarleva från den tid då Europa var fyllt av liknande diktaturer, är i högsta grad levande. President Alexandr Lukasjenko har styrt landet med järnhand sedan 1994. Han har en närmast obegränsed personlig makt.

Lukasjenko har i två riggade val vunnit med siffror som politiker i demokratier bara kan drömma om. För att kunna ställa upp för omval en andra gång tog han helt sonika bort gränsen om två mandatperioder.

Han kontrollerar stora delar av vitrysk media. Landet lider kronisk brist på mänskliga rättigheter; protester slås ned och människor arresteras godtyckligt. Oppositionen är hårt ansatt. Allt detta är symptomatiskt för diktaturer. Det anmärkningsvärda är att detta pågår i det annars så demokratiserade Europa. Vitryssland var den enda diktatur som överlevde murens fall.

Okunskapen om landet är stor. En del av denna okunskap kan bero på landets namn; det låter som ett det skulle vara en del av Ryssland, inte ett självständigt land.

För att öka kunskapen om situationen i landet driver Liberala studenter kampanjen InfoBelarus. De vill att fler ska få upp ögonen för att vi faktiskt har en diktatur runt knuten. Utan stöd från omvärlden blir det än svårare för oppostitionen att åstadkomma förändring. Det missvisande namnet Vitryssland borde enligt Liberala studenter bytas ut mot Belarus, namnet som belaruserna själva använder.

Arbetet med att förpassa Europas sista diktatur till historieböckerna borde prioriteras mycket högre av Europas länder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Stege på vid gavel


Här på stegen, cirka sju meter över marken, tillbringar jag dessa sommardagar. Skrapa, borsta, tvätta, måla.

måndag 27 juli 2009

Detta är ett måste

Johan Croneman var inte ute och cyklade i sin recension. "Upp till kamp" är det bästa jag sett på TV på mycket lång tid. Känslan, förmedlad genom det svartvita fotot, är omöjlig att stå emot. Gläjde blandas med melankoli och lite sorg. Skådespelet är väl avvägt och känns naturligt. Likaså den politiska kontexten, som inte tar över, utan är lagom framträdande.

Se den.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om

Storgäddan simmar ensam

Utrikesminister Carl Bildt är säkert mäkta nöjd med att nu få leda EU:s utrikesministrar. Han är i sitt esse bland de stora fiskarna, där han tillhör de största. Henrik Brors skriver i dagens DN att Bildt mycket väl har chansen att få posten som EU:s utrikesminister, om Lissabonfördraget till slut går igenom.

Men på UD verkar inte Bildts frifräsarstil gå hem. Diplomati är mer än resor över världen och gemytliga lunchmöten. Stämningen på departementet lär inte ligga på topp. Inte heller ekonomin, som är körd i botten.

I stället för att gå igenom hela verksamheten i jakt på onödiga utgifter, tar man det till synes enkla beslutet att lägga ned ett antal generalkonsulat och en ambassad. I en allt mer globaliserad värld, där kontakt mellan människor och länder spelar allt större roll, är det helt fel väg att gå.

Det är något Carl Bildt inte borde vara särskilt nöjd över. Det är också något han borde visa mer än förstrött intresse.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Upp till kamp ännu en gång


Med start i dag sänder SVT dramaserien "Upp till kamp", skriven av Peter Birro, för andra gången. Förra gången den gick missade jag den, så nu ska jag försöka ta andra chansen att se den.

I fyra 90-minutersavsnitt skildrar Birro fyra vänners tillvaro mellan åren 1965 och 1976. Som bakgrund finns den tidens stora samhälleliga, politiska och musikaliska händelser: Vietnamrörelsen, den engelska och amerikanska musiken och ockupationen av Hagahuset, för att nämna några exempel. Det finns få tidsperioder som är så mytomspunna som just denna tid i Sveriges moderna historia.

"Upp till kamp" har vunnit flera priser, och Johan Cronemans recension i DN när serien hade premiär var minst sagt översvallande. Det borde således båda för en välgjord filmisk upplevelse, likväl som ett tidsdokument.

Klockan 21.00 på SVT 1 börjar den.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 26 juli 2009

Statlig porr

Är det detta vi vill att våra skattepengar ska gå till? Alltså staligt finansierad porr, som bara för att den kallar sig feministisk får ett stöd på 350 000kronor av Svenska filminstitutet. Det är ju fullkomligt absurt.

Om jag nu skulle får för mig, att låt säga producera en porrfilm där jag filmar djur som sätter på varandra i naturliga miljöer, skulle det ge mig sköna statliga pengar? Ju mer avantgardistiskt desto bättre, liksom. Man vet ju aldrig, men jag vågar sätta en slant på att det är prefixet "feministisk" som fått institutet att gå igång på Mia Engbergs film "Dirty Diaries".

Och det är inget fel med feministisk porr, så länge skattebetalarnas pengar hålls ute från det hela. För mig kan folk få spela in vilken sorts porr de vill (så länge det inte bryter mot lagar förstås). Men finansieringen, det ska de stå för själva.

Det skulle kanske kunna vara Folkhälsointitutet som ligger bakom det hela; Sveriges volksgesundheit är nog i behov av lite feministisk porr. Helt osannolikt är det inte med tanke på instituets track-record.

Det är lika bra att slopa kulturpolitiken. Låt människor själva välja vad de vill göra på sin fritid, utan att politiker ska lägga värderingar i det. Då får alla bära sina egna kostnader och vi slipper orättvisan att operabesökare subventioneras men inte hårdrockare.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Manlig omskärelse är också misshandel


Varken kvinnlig eller manlig omskärelse är förenlig med principen om varje individs bestämmande över sin egen kropp. Därför är det häpnadsväckande att riksdagen har beslutat att just manlig omskärelse, utan medicinska skäl, ska vara tillåten. En rekommendation har gått ut till Sveriges landsting om att erbjuda ingreppet. Ett ingrepp som är att likställa med misshandel och utförs på små barn utan deras medgivande. Även om det inte leder till direkt medicinska komplikationer utgör det ändå de facto ett övergrepp. Och ingreppet kan i vissa fall leda till sexuella problem för de drabbade männen.

Tack och lov verkar många landsting sätta etiken och pojkarnas bästa i främsta rummet, i stället för religiösa dogmer. Av 21 landsting vägrar 12 i dag att erbjuda detta ingrepp. Fem har redan sagt nej till de nya rekommendationerna. Två av tre barnkirurger är emot icke-medicinsk omskärelse.

Det främsta argumentet för att tillåta detta är att man vill minska den så kallade kösbordskirurgin, där pojkar omskärs i hemmet av outbildade personer. Något som kan leda till allvarliga komplikationer. Logiken haltar dock; vilken person skulle våga säga att samma argument även är giltigt för flickor? I stället för att de omskärs på mattan hemma eller tvingas med till sitt hemland, där delar av könet tas bort med en rostig kniv eller en glasbit, kan väl den svenska vården utföra detta, finansierat med skattepengar? Gradskillnaden är förvisso stor, men principen är den samma: samhället ska varken sanktionera eller betala för ett omotiverat ingrepp som kränker den enskilde.

Kirurgen Ehab Rafael anser att eftersom det finns en miljon invandrare måste landstingen erbjuda denna service till dem. Det är självklart helt fel. Samma resonemang skulle ju innebära att vi borde ha ett antal särlagstiftningar för diverse konstiga åsiktsriktningar, som att kvinnor inte ska få skilja sig eller att pappor ska ha rätten att misshandla och döda sina döttrar i hederns namn. Det vore väl riktig bra service?

Ett tredje argument är att det är en del av religionsfriheten, vilket är kvalificerat skitsnack. I en modern rättsstat är det individer som har rättigheter, inte religioner. Föräldrar ska inte tillåtas kränka sina barns rättigheter i religionens namn. Om jag startar en religiös rörelse där seden är att skära av en tå på alla nyfödda barn, ska då staten hjälpa mig med detta? Eller varför inte tillåta hedersvåld, eftersom det enligt vissa sker i religionens namn?

Hela frågan handlar om principer och att dra gränser. Den absoluta principen är individens okränkbarhet. Den svenska staten ska inte sanktionera religiösa föreställningar som direkt kränker individens rättigheter. För att komma till bukt med problemen med omskärelse går det inte att å ena sidan säga att det är fel och å andra sidan erbjuda ingreppet. Omskärelse är fel och det ska bekämpas.

En annan aspekt är att en tillåtande attityd mot dylika sedvänjor riskerar att spä på intoleransen mot muslimer och judar (eftersom det främst är de som omskärs), något som knappast är önskvärt. Särskilt med tanke på att både islamofobin och antisemitismen flyttar fram sina positioner i Sverige och Europa. Det enda rätta är att sätta ned foten och säga att omskärelse, oavsett om den är kvinnlig eller manlig, liksom andra sedvänjor som kränker individen, inte är acceptabla.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 25 juli 2009

Hjärnsläpp på insändarsidan

Tidningarnas insändarsidor innehåller ofta stor, om än oavsiktlig humor. "Hur f*n tänker de?" eller "hur f*n orkar de?" är väl de vanligaste tankarna som slår mig vid en genomläsning. Men den här tar faktiskt priset, och jag måste återge den i sin helhet:

GD är en bra tidning. För det mesta. Men hur kommer det sig att man skriver om Sverigedemokraterna i ett "vi och dem-perspektiv"? Den senaste ledaren, och många tidigare, har fått mig att känna ett slags försök att till samhörighet där man indirekt framhåller åsikter som läsaren förväntas hålla med om.

Kom ihåg att Sverigedemokraterna erhöll 4,5 procent av rösterna i Gävle. Dessa 4,5 procent läser säkerligen GD, och dessa 4,5 procent anser med allra högsta sannolikhet inte att der rör sig om ett främlingsfientligt parti som måste stoppas. God journalistik är objektivitet, plocka fram den för guds skull.


Jaha. Sen när har ledarsidorna utgett sig från att vara objektiva?

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 24 juli 2009

Nyskapande journalistik

Att det råder kris i tidningsbraschen har väl inte undgått någon. Finanskrisen är inte orsaken, utan spär bara på en nedåtgående spiral för papperstidningarna. Vikande försäljningssiffror och minskade annonsintäkter gör det svårt att få ekonomin att gå ihop. På sikt hotas den seriösa journalistiken eftersom den helt enkelt kostar mycket pengar. Till USA har tidningsdöden redan kommit, och tyvärr är det nog bara en tidsfråga tills den även når Sverige. Många tidningar världen över drar i dag in på utrikesrapporteringen och den grävande journalistiken. Kvaliteten blir sämre och tidningarnas viktigaste uppdrag - att granska makten - riskerar att inteprioriteras tillräckligt.

En del av förklaringen finner vi på Internet. Den yngsta generationen, och för den delen även andra, har vant sig vid nyheter på nätet - och där är det ju gratis. För många är det svårt att motivera en kostnad för att få läsa nyheter även på nätet. Om en tidning skulle börja avgiftsbelägga sin nätupplaga drar läsarna vidare till nästa tidning, som fortfarande är gratis. Den enda framkomliga vägen för att lösa detta problem skulle vara ett gemensamt beslut, likt Johannes Åman föreslår.

Det sägs att krisen är uppfinningarnas moder, men några patentlösningar finns inte. Flera sätt att angripa problemet är det enda sättet att komma fram till vad som fungerar. Frilansjournalisten David Cohn har grundat nyhetssajten Spot.us, där det är läsarna som betalar och bestämmer vad journalisterna ska skriva om. Han vill med detta grepp få läsarna mer delaktiga och få folk att förstå att god journalistik faktiskt kostar pengar, samt att sprida makten över nyhetsförmedlingen till fler människor.

Det är klart en intressant idé. För att kunna lösa problem krävs just den här typen av innovativa och framåtblickande anda. Kanske inte så förvånande är det den journalistik som är mest hotad när tidningarna sparar som "säljer" bäst på sajten. Och angående kvaliteten säger David Cohn: "Jag tror faktiskt att reportrarna gör ett bättre jobb. Det blir väldigt påtagligt att de bär ett ansvar inför sina läsare".

Det är svårt att inte hålla med.

Jakob Nyström

torsdag 23 juli 2009

Ett annat Afghanistan


En episk berättelse i det lilla formatet. Så skulle Khaled Hosseinis roman Flyga drake kunna beskrivas. Det kanske låter som en motsägelse, men det är det inte. Det är en storslagen historia som tar oss med till ett Afghanistan innan den sovjetiska invasionen och talibanernas maktövertagande. Samtidigt är det det personliga den skildrar.

Det är ett Afghanistan som vi inte är vana att se det. Visserligen är landet som helhet fattigt, men Kabul, där vår huvudperson Amir bor, är som vilken orientisk metropol som helst. Caféerna och kebabrestaurangerna är många. Biograferna visar iransk och indisk film. Musiken lever i staden och människor är relativt fria. Allt detta ändras i och med sovjets invasion 1979, för att sedan bytas till religiöst förtryck med talibanerna vid makten.

Amir växer upp i en av Kabuls mer välbärgade områden. Han uppfostras av sin far Baba; modern dog vid Amirs födsel. Fadern är affärsman och känd bland Kabuls invånare som en stor välgörare. Amir försöker vinna sin fars gunst, men lyckas inte särskilt väl. De två är inte särskilt lika varandra, och ibland anar Amir att en del av fadern hatar honom för att han orsakade sin mors död.

Ali är Babas livslånge tjänare och vän. Tillsammans med sin son Hassan bor han i ett litet skjul i husets trädgård. Trots att Baba inte är en herre att frukta sitter undergivenheten i ryggraden hos Ali och Hassan. De är hazarer, ett minioritetsfolk som i allmänhet är marginaliserade i det afghanska samhället. Amir och Baba är pashtuner, den största folkgruppen i landet. Trots dess hinder är Amir och Hassan bästa vänner, nästan som bröder. Deras vänskap, och de svek som kan förstöra den, spelar centrala roller i Flyga drake.

Vi får följa pojkarnas uppväxt från 10-årsåldern till dess att Amir och Baba flyr landet, året efter sovjetunionens invasion. Trots sina olikheter trivs de bra tillsammans. De läser i trädet på kullen, de leker indianer och busar med grannens hund. Hassan är alltid obrottsligt lojal mot Amir, som ibland testar denna lojalitet: retar honom för hans analfabetism och får honom att ta skulden för busstreck. Årets höjdpunkt för de två är drakflygartävlingarna som hålls varje vinter.

Men den idyll som Amir lever i kastas över ända av en händelse som han inte lyckas begrava, och som får honom att återvända till sitt födelseland långt senare.

Amirs relation till sin far spelar också en stor roll i boken. Amir kämpar för att leva upp till sin fars storhet, men han saknar både hans mod och styrka. Den enda han kan är att skriva, vilket inte står särskilt högt i kurs hos Baba. Deras relation förbättras något när de flytt till USA och framför allt sedan Amir hittat en afghanistansk kvinna att gifta sig med.

Flyga drake är inte ett stilistiskt och språkmässigt mästerverk. De första 20-30 sidorna funderade jag på om jag skulle läsa vidare eller inte. Den verkade varken spännande eller intressant. Men sedan hände något. Boken sög tag i mig och släppte inte greppet förrän sista sidan var läst. Khaled Hosseini talar till läsarens hela känslospektrum och få delar av romanen känns utdragna eller onödiga.

Det är en fantastisk historia han berättar. Enligt vissa kanske lite väl fantastisk, men jag håller inte med. Flyga drake är väl sammanvävd och innehåller alla ingredienser en gripande historia ska göra: gläjde och sorg, lojalitet och svek, spänning och lugn, det storslagna och det småskaliga.

Jakob Nyström