Hänt i bloggosfären, vecka 36

Söndag, och dags för en liten genomgång av vad som skrivits på några intressanta bloggar.

Fair and balanced: Dick Erixon skriver om Henrik Brors kommentar kring moderatstämman och debatten om Las. Nyliberal måste vara det mest förvrängda och slentrianmässigt använda skällsordet i hela det svenska språket. Brors kommentar skulle knappt gå an på ledarsidan, än mindre på nyhetsplats.

Även Johan Ingerö kommenterar kring stämman, där den "nyliberala flygeln", för att använda Henrik Brors benämning, lyckats vinna över partistyrelsen på några punkter i arbetsmarknadspolitiken.

Johan Norberg noterar att hans evige antagonist, Naomi Klein, nu förespråkar vad hon argumenterade emot i boken Chockdoktrinen. Logiken haltar betänkligt.

Tingsrätten har beslutat att stänga ned The Pirate Bay, trots att målet är överklagat till hovrätten. Har vi återinfört omvänd bevisbörda? Per Pettersson skriver om detta på sin blogg.

Läs även andra intressanta bloggar om Bloggosfären, Dick Erixon, Johan Ingerö, Johan Norberg, Per Pettersson

Trum-bonanza

Lördag: en dag som gjord för slötittande på Youtube. Förvisso kass ljud- och bildkvalitet, men vad spelar det för roll? Dagens skörd består av tre schysta metal-batterister: Thomas Haake från Meshuggah, Chris Adler från Lamb of God samt Daniel Erlandsson från Arch Enemy.

Thomas Haake brukar betraktas som en av de absolut bästa metal-batteristerna. Han har en fantastisk taktkänsla, som tillåter honom att spela avancerade polyrytmer på ett förtjänstfullt sätt. En otroligt kreativ trummis med mycket känsla. Här jammar han tillsammans med Meshuggahs basist, Dick Lövgren.



Chris Adler från Lamb of God är ett under av precision och hans dubbelkaggemattor är alltid extremt vältajmade. Att lyssna på honom får en att fundera över gränsen mellan människa och maskin.



Svenska Arch Enemy har i Daniel Erlandsson en trummis som alltid spelar i enlighet med musikens bästa. Inte för att skryta, utan för att det passar bra in. Less is more. Trumsolon är ofta lite för mycket, men inte det här.



Vilken gillar ni bäst?

Läs även andra intressanta bloggar om Trumsolon, Thomas Haake, Chris Adler, Daniel Erlandsson, Meshuggah, Lamb of God, Arch Enemy

Zahiren

Är kärleken en allsmäktig kraft som genomsyrar allt här i världen? Är den en metafor för det gudomliga? Dessa frågor dryftar Paulo Coehlo i sin roman Zahiren (2005). Coelhos böcker har utgivits i över 150 länder och översatts till 67 språk. Totalt har han sålt över 100 miljoner böcker världen över. Några av de mer kända verken är Alkemisten, Pilgrimsresan och Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.

Zahir är arabiska och betyder ”det som inte kan undgås” – något som efter en tid förvandlas till en besatthet, alltid närvarande i tankarna. I boken är vår huvudperson besatt av tanken på sin fru, krigskorrespondenten Esther, som har försvunnit spårlöst. Hon är hans zahir, omöjlig att bli av med.

Huvudkaraktärens kamp för att förstå varför hans fru har försvunnit från hans sida är det centrala ämnet i boken. Har hon lämnat honom för en annan man? Eller har hon blivit kidnappad av någon av de grupperingar hon stött på under sina journalistiska uppdrag? Sökandet efter Esther ger upphov till ett inre sökande; för att kunna hitta sin fru måste han först hitta sig själv.

Han får hjälp på vägen av den mystiske Mikhail, en av Esthers vänner. Han tar med vår huvudperson på en pilgrimsvandring, från Paris förorter till Kazakstans stäpper. Under resans gång får Mikhail honom att inse kärlekens kraft, hur den genomsyrar allt levande. För att den ska uppfylla rummet som är vår själ, måste vi öppna fönstren och låta den blåsa fritt, inte stänga den ute. Detta är tätt sammankopplat med tengri, kulturen på den kazakiska stäppen.

Paulo Coelho skriver på ett sätt som inte tilltalar alla. Temat i Zahiren är som hämtat direkt från romantiken, även om språket inte är fullt så romantiskt som under den tidsperioden. Snarare använder Coehlo ett ganska kortfattat och koncist språk, något som konstrasterar mot bokens tema.

Själv har jag lite svårt för det här. Men missförstå mig rätt. Det här är inte någon dålig bok, men ganska speciell, vilket somliga uppskattar väldigt mycket, andra mindre. Jag tillhör den senare kategorin. Den närmast religiösa dyrkan av kärleken och ”kraften” känns, ja, lite för övernaturligt för min smak.

Den har ändå sina poänger och vissa saker är tankeväckande. Som att kärleken är fri och inte går att tämja – den förlorar då sin kraft. Eller järnvägsspåret som en metafor för det linjära äktenskapet, där makarna varken tillåts komma varandra närmare eller glida isär under perioder.

Den som är romantiskt lagd ska definitivt läsa Zahiren. För oss andra kan boken ändå ha någonting att ge, även om vi hellre läser sakliga upplysningstexter.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Zahiren, Paulo Coelho, Litteratur, Romantiken, Romaner

M-väljare kritiska till Las

I mitt förra inlägg skrev jag att Moderaterna och Alliansen borde gå på offensiven i en reformering av Las och ett avskaffande av turordningsreglerna. Samma åsikt uttrycker Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson i en debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Hon skriver att nästan en av tio moderata väljare tycker det samma.

"Den moderata partiledningen har inte med sig sina väljare i synen på arbetsrätten. Det visar en Skopundersökning som genomförts den 20–25 augusti. Enligt undersökningen instämmer en förkrossande majoritet – 86 procent – av de moderata sympatisörerna i påståendet att arbetsrätten behöver moderniseras. Lika många tycker att det måste bli lättare för arbetsgivare att bestämma vilka personer de vill behålla i samband med uppsägningar.

Turordningsreglerna i las är en viktig orsak till att ungdomsarbetslösheten är mycket högre i Sverige än i våra grannländer. 85 procent av de moderata sympatisörerna instämmer i att ”sist in-först ut”-reglerna missgynnar ungdomar."

Här kan vi verkligen tala om ett parti som inte är i samklang med väljare och medlemmar. Partiledningen borde ta mod till sig och ta ställning för nödvändiga förändringar på svenska arbetsmarknad.

Läs även andra intressanta bloggar om Las, Moderaterna, Företagarna, Turordningsregler

Ingen kvotering på svensk arbetsmarknad, tack

Lagen om anställningsskydd, och speciellt turordningsreglerna, utgör tillsammans med höga ingångslöner de huvudsakliga anledningarna till den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige. Även invandrare stöter på samma problem som ungdomar, nämligen att först komma in på arbetsmarknaden för att sedan också hålla sig kvar. Det är inte det lättaste, eftersom sisten in ryker först när företaget måste skära ned. Då spelar det ingen roll hur kompetent du än är.

Ur ett liberalt perspektiv är turordningsreglerna fullkomligt oacceptabla. Det rör sig om en form av kvotering, där den anställde bedöms efter antalet anställningsår, inte sin kompetens. Det är ett ingrepp i den fria företagsamheten, då företagen inte själva får välja vilka medarbetare de vill behålla. Att kvoteras bort bara för att du är ung, oerfaren eller ny i Sverige är diskriminerande och det skapar allvarliga utelåsningseffekter.

Det borde vara självklart för Alliansregeringen, där tre av fyra partier betecknar sig som liberala, att LAS ska reformeras och turodningsreglerna ska slopas helt. Det ska finnas ett visst anställningsskydd, men i dagsläget är det ett vågspel att anställa någon, särskilt för små företag. Om det inte fungerar som tänkt med en ny medarbetare måste ett företag kunna bryta kontraktet. I dag är det svårt. Uppsägningstider ska inte vara för långa, och ska inte bero på antalet anställningsår. Allt för rigida anställningsregler skapar fastlåsningseffekter.

I den här frågan har regeringen varit otroligt flat. Centern vill förvisso att småföretag ska kunna undanta ett par personer från reglerna, men det räcker inte. Ett totalt avskaffande av turordningsreglerna vore det enda rätta.

Särskilt moderaterna är nog rädda för hur den fackliga rörelsen, och särskilt LO-kollektivet, skulle reagera. Ramaskriet skulle komma som ett brev på posten och facken skulle påstå att den svenska modellen är hotad - vilket är fullständigt nonsens. Den svenska modellen handlar om frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter, inte om kvoterande lagstiftning från statens sida. Tvärtom är turordningsregler ett brott mot dess anda.

Alliansen borde gå på offensiven i den här frågan. Det skulle skärpa skiljelinjerna mellan blocken - och det behövs. Turordningsregler är absurda, vilket borde stå klart för varje nykter betraktare.

Läs även andra intressanta bloggar om LAS, Turordningsregler, Alliansen, Facket, LO, Centern, Ungdomsarbetslöshet

Hög tid att tvätta den smutsiga byken

För att kunna återupprätta sitt internationella förtroende är det viktigt att USA går till botten med den mörka sidan av kriget mot terrorismen. Den smutsiga byken består av omänsklig behandling av fångar, rättsosäkra processer, misshandel, kränkningar, tortyr. Allt i strid mot Genevekonvetionen. Detta har urholkat landets ställning som demokratisk ledstjärna i världen.

Att det skulle bli ändring jämfört med Bushadministrationens tid i Vita Huset stod klart när Barack Obama valdes till president. Ett av hans första beslut var att stänga Guantanamofängelset. Det var en viktig symbolfråga, men genomförandet har visat sig svårare än Obama räknade med. Intresset från andra länder att ta emot fångar från lägret har varit minst sagt svalt. För ansvaret ligger inte bara på USA. Även andra länder måste ställa upp med hjälp för att kunna lösa problemet med fångarna.

Ett annat steg i rätt riktning är att presidenten valt att samarbeta med Röda Korset gällande fångar i hemliga fängelser i Irak och Afghanistan.

Mer tveksam har Barack Obama varit till att gå till botten med anklagelserna om omänsklig behandling. Han vill i stället blicka framåt och lägga fokus på den stundande hälsovårdsreformen och andra frågor. Men med allt fler avslöjanden och med publiceringar av tidigare hemliga rapporter ser det ut som att han snart inte har något val. Mycket tyder på att justitieminster Eric Holder kommer att tillsätta en åklagare för att utreda uppgifterna.

Det är knappast troligt att de CIA-agenter som misstänks ha deltagit i förhör med fångar agerat helt på eget bevåg. De förhörsmetoder som använts har med största sannolikhet sanktionerats av högre ort. Det är sådant en eventuell utredning får utvisa. Den kan komma att beröra högt uppsatta personer inom CIA och den förra administrationen.

Det är inte alltid rätt att gräva i gamla sår. Men i det här fallet är det berättigat, för att komma till rätta med en sjukdom som vanligtvis är symptomatisk för diktaturer, men som nu har spritt sig till den fria delen av världen med skrämmande hastighet. De mänskliga rättigheterna och rättssäkerheten måste försvaras av världens demokratier. Vilka kommer annars göra det?

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Barack Obama, Guantanamo, CIA, Mänskliga rättigheter, Tortyr, Rättssäkerhet,

Reinfeldt reser och lyssnar

Fredrik Reinfeldt vill gärna se sig själv som den lyssnande ledaren, och det är också den bild andra ska få av honom. I dag gör han sin hundrade resa inom Sverige som lyssnande statminister. Reinfeldt säger att regeringens politik faktiskt har påverkats av mötena med människor i olika delar av landet. Ett sådant exempel är extra pengar för fortbildning av lärare.

Som det anstår nymoderaternas partiledare har den största delen studiebesök skett på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. På andra plats kommer privata företag, även om de ligger en bit efter. Rättsväsendet, moderaternas gamla paradfråga, hamnar på sista plats i besöksstatistiken.

Visst är det bra med en statsminister som tar sig tid att besöka vardagen, och som tar sig tid att lyssna. Politiken är vanligtvis väldigt Stockholmsfixerad. Inte sällan lider den brist på kontakt med verkligheten. Men när han kallar vardagen grå är jag inte beredd att hålla med. Vardagen behöver inte vara grå, så länge man har vett och möjlighet att fylla den med färg.

Det är synd att statsministern inte lyssnade lika uppmärksamt under FRA-debatten, då det verkligen hade behövts. I stället valde han att lägga dövörat till.

Läs även andra intressanta bloggar om Fredrik Reinfeldt, Nya moderaterna, Lyssnande ledaren, FRA

Veckans bloggsvep

Så här på veckans sista dag kan det vara en god idé att summera vad som hänt ute i bloggsfären. Jag presenterar här några höjdpunkter ur veckans utbud från de bloggar jag följer.

Johan Ingerö gläds åt att Rosengårdsborna själva körde ut vänsterextremisterna som var där för att "Reclaima" gatorna. (Från vem får anses vara något oklart.) De maskerade "aktivisterna" var tvungna att ta sin tillflykt till ett närliggande McDonald's. (Som med tanke på deras antikapitalistiska agenda får ses som något ironiskt.)

EU vill förbjuda Esbit-tabletterna, alltså de små tabletter som driver världens ångmaskiner. Detta eftersom det tydligen ska gå att utvinna sprängmedel ur dem. Att det vore enklare att direkt köpa de kemiska medel som behövs verkar inte bekomma byråkraterna. Henrik Alexandersson rapporterar.

Dick Erixon slår ett slag för den privata filantropin och uppmanar oss att köpa en gris till en fattig kvinna eller något annat som konkret tillåter människor att förbättra sin situation.

På SvD:s ledarblogg har Sanna Rayman en väldigt klok betraktelse över våndan med gränsdragningar, apropå åklagare Rolf Hillegrens uttalande om våldtäkter. Hon kommer fram till att det kanske är skillnad på våldtäkt och våldtäkt, liksom det är skillnad på misshandel och misshandel. Ett känsligt ämne, som förtjänar en mer konstruktiv debatt än det ofta uppskruvade tonläget tillåter.

Adam Cwejman, ny förbundsordförande för LUF, skriver tänkvärt om presstödets vara eller icke-vara. För mig tillhör knappast kulturen statens kärnområden och är således något som hellre borde skötas utan dess inblandning.

Läs även andra intressanta bloggar om Bloggar, Johan Ingerö, Henrik Alexandersson, Dick Erixon, Ledarbloggen, Adam Cwejman

Västvärlden spelar terroristerna i händerna

Vad skiljer en demokrati från en diktatur? Fria val, en fungerande rättsstat, mänskliga rättigheter och frånvaro av oproportionerliga statliga repressalier skulle nog många svara. Sorgligt nog är inte gränserna lika tydliga längre, särskilt sedan kriget mot terrorismen inleddes efter den 11 september 2001. I sig är bekämpandet av terrorism någonting självklart. Suveräna stater har rätt att försvara sig och sina medborgare. Men att frångå de principer som särskiljer en demokrati från en diktatur är att spela terroristerna i händerna.

Dokument som kommer att offentliggöras på måndag har redan nu börjat läcka ut till nyhetsbyråer och tidningar i USA. Dokumenten har tvingats fram genom den amerikanska varianten av offentlighetsprincipen, Freedom of information act.

Enligt tidskriften Newsweek utsattes en fånge, Abd al-Rahim al-Nashiri som greps 2002, för hot med en påslagen borrmaskin och en pistol som riktades mot honom under ett förhör. Dessutom ska en skenavrättning av en fånge i ett rum intill ha arrangerats för att skrämma al-Nashiri. Ett pistolskott avlossades för att få den misstänkte terroristen att tro att fången skjutits till döds.

Det här är bara ett exempel på hur västvärlden har frångått sina egna ideal på ett systematiskt och medvetet sätt. Massövervakning, censur och andra integritetskränkningar är andra exempel. Samtidigt som det går ut över rättssäkerheten i det egna landet legitimerar det diktaturer att använda samma metoder i förtrycket av sin egen befolkning. Ledande demokratier, som borde vara förebilder i strävan för en friare värld, agerar på ett fullständigt förkastligt sätt.

Läs även andra intressanta bloggar om Demokrati, Diktatur, Kriget mot terrorismen, Rättsstaten, Mänskliga rättigheter

Relativt högt valdeltagande i Afghanistan

Trots hot och attacker kunde valet i Afghanistan genomföras ungefär som planerat. Valkommissionen uppger preliminärt att ungefär 40-50 procent av de röstberättigade avlagt sin röst. Men tanke på de svåra säkerhetssituationen, med talibanernas morbida hot om att skära av de röstandes fingrar, får det ses som ett godkänt resultat.

Båda huvudkandidaterna, sittande presidenten Hamid Karzai och utmanaren Abdullah Abdullah, utropade sig till segrare. Det slutgiltiga valresultat dröjer till nästa vecka, men förmodligen kommer Karzai att behålla makten.

Oavsett vem som vinner är det en seger att valet kunde genomföras.

Svenska soldater angreps igen under natten till valdagen. I det nordiska ansvarsområdet gick det dock lugnt till under valdagen. De svenska soldaterna gör en viktig insats och bidrar till civilbefolkningen säkerhet. Det ska vi vara stolta över.

Läs även andra intressanta bloggar om Valet i Afghanistan, Hamid Karzai, Abdullah Abdullah

Två musikaliska mästerverk

Att skriva en riktigt bra instrumentell låt är nog det svåraste ett band kan försöka sig på. Utan någon sång att luta sig tillbaka mot är det upp till de övriga bandmedlemmarna att verkligen utnyttja all sin musikalitet, kreativitet och sina tekniska färdigheter. De bästa intrumentella låtarna kan enligt mig mäta sig med delar ur 1700-talets bästa symfonier. Här kommer två av de låtar jag fastnat mest för.

Först ut är amerikanska trash/heavy metal-bandet Trivium. Deras hittills bästa skiva, "The Crusade", avslutas med en intrumentell låt med samma titel. Trots den digra längden på drygt åtta minuter hinner det aldrig bli ointressant. Bandet blandar snabba partier med långsamma, hetsiga thrashriff med lugna break-downs, hårt med mjukt. Låten är en uppvisning av musikalitet och framför allt fantastiska tekniska prestationer. Gitarrsolona är värda att höras många gånger. Trots de mycket varierande delarna håller låten ihop på ett bra sätt.



På Spotify för bättre kvalitet.

Nummer två är Metallica-klassikern "Orion" från albumet "Master of Puppets" från 1986, av många betraktat som världens bästa metal-album. "Orion" är en uppvisning av musikaliteten och de teoretiska kunskaper basisten Cliff Burton bidrog med till Metallica. Burton, som dog under Puppets-turnén, sätter sin prägel på låten med två genomtänkta bassolon. Den är inte lika varierad som Trivium-låten, och innehåller inte samma spektakulära tekniska prestationer. Däremot är den otroligt stämningsfull och välarrangerad. En låt som det alltid går att återvända till.



Live på Rock am Ring 2006, med inledande bas-doodle av Robert Trujillo.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Metallica, Orion, Trivium, The Crusade, Musik, Intrumentella låtar, Cliff Burton

Att vårda med vinst

Får vi en sämre vård i Sverige om den skulle drivas i privat regi, med vinst som mål? Ja, säger Göran Rosenberg i en kolumn på DN:s ledarsida. Att konkurrens leder till bättre resultat på andra områden, även inom välfärdssektorer - som skola, dagis och äldrevård - skulle alltså inte gälla för sjukvården.

Att köerna är ett av svensk sjukvårds största problem är det få som tvistar om. Rosenberg anser att mer konkurrens inom vårdsektorn inte leder till avskaffade köer. Visst har han rätt. Men det är knappast vad förespråkarna för konkurrens brukar påstå. Vad man däremot kan uppnå är kortare köer. Fast det är kanske allt eller inget som gäller i Rosenbergs värld? Förutom att sjukhus och vårdcentraler som drivs i privat regi, med skattepengar, kan leda till en effektivare vård, leder helt privatfinansierade sjukhus, som Martina i Stockholm, till att resurser frigörs till den offentligt finansierade vården. En situation där både de som betalar för sin egen vård och de som tar del av den offentliga vården gynnas.

Av artikeln att döma verkar det som att Göran Rosenberg kritiserar både sjukhus drivna i privat regi och privatsjukhus Men han gör ingen åtskillnad mellan dessa, trots att det rör sig om två olika företeelser. Det är vinsten som enligt honom är roten till allt det onda, oavsett hur den uppkommer.

Han skriver att system med privat vård är dyrare. Möjligtvis refererar han till USA, som förvisso har en väldigt dyr sjukvård, som många dessutom inte omfattas av. Det ska också tilläggas att det amerikanska systemet är ett byråkratiskt lapptäcke, fullt av underligheter. Att samma situation skulle uppkomma i Sverige med mer privat vård att att spekulera lite för vilt. Friskolereformen har inte lett till att skolan blivit dyrare eller sämre - tvärtom. Det samma gäller äldreboenden och andra hem för personer med speciella behov.

Vidare tror Rosenberg att en vinstdriven vård kommer öka vårdkostnaderna, eftersom företagen då har ett intresse av att "skapa" vårdbehov. I sig är inte detta något problem; människor måste ju själva få välja vad de vill spendera sina slantar på. När man talar om vårdkvalitet är det golvet som är det viktiga, inte taket. Huvudsaken är att landstingen står för finansieringen av adekvat vård till alla som behöver det. De som känner att de är beredda att betala ur egen ficka för lite bättre vård, ska också få göra det. Det finns inget egenintresse i att begränsa vården, så länge den är efterfrågad av människor som kan betala för det. Något annat vore avundsjukt och missunsamt.

Göran Rosenbergs käpphäst är att vård inte är en vara som andra. I konsekvensens namn är inte heller vatten, mat, bostäder och kläder "vanliga" varor. Med undantag för hyresregleringen - och där ser vi klart och tydligt vad planekonomiskt tänkande leder till - tillämpar vi marknadsprinciper på alla dessa livsnödvändiga varor. Detta eftersom marknadsekonomin är både ekonomiskt och moraliskt överlägsen planekonomin. Det hindrar inte staten från att garantera människor en grundläggande levnadsnivå.

Vidare påtalar han vinstens negativa konsekvenser för vårdens sociala och medmänskliga sida. Jag skulle i stället se det tvärtom: att ha fler vårdgivare att vända sig till när man behöver det stärker patienten. Om patienten inte är nöjd kan denne vända sig någon annanstans. Om sjukhusen konkurrerar om patienterna tvingas de behandla dessa respektfullt. Att helt behöva underkasta sig landstingets nåd; att hoppas på att remissen kommer fram; hoppas på att få en läkartid - det är nedbrytande.

Sedan väljer Göran Rosenberg att helt bortse från vårdpersonalens löne- och arbetssitutation. De befinner sig i en arbetsgivarmässig monopolställning som omöjliggör en vettig löneutveckling eller drägliga arbetsförhållanden. Att öppna upp för privata alternativ skulle öka deras ställning på arbetsmarknaden.

Självklart ska fler aktörer, driftsformer, vårdformer och finansieringssätt tillåtas och uppmuntras på vårdmarknaden.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Privat driven vård, Privat vård, Konkurrens, Göran Rosenberg

Replik om ungdomsarbetslösheten

Jag skriver på debattsidan i dagens Gefle Dagblad om ungdomsarbetslösheten, en replik på Ida Gabrielssons debattartikel i tisdags.

"Det största problemet är lagen om anställningsskydd, och då främst turordningsreglerna. Ida Gabrielsson påstår motsatsen, och säger att ungdomar i stället gynnas av ett starkt skydd.

Det är helt fel; de som drabbas hårdast av det rigorösa anställningsskyddet är de som inte etablerat sig på arbetsmarknaden – främst ungdomar och invandrare. Turordningsreglerna ger orimligt högt skydd åt personer med lång anställningstid, på bekostnad av de som försöker komma in på arbetsmarknaden. Att det förhåller sig så visar arbetsmarknadsforskningen tydligt."

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Arbetsmarknadspolitik, LAS, Turordningsregler, Alliansen, Ida Gabrielsson, Ung Vänster, Gefle Dagblad, Företagande

Inget statligt riskkapital

"Man försöker ändra ordningen för hur vi ska ta hand om företag i Sverige. Först ska den som köper ett företag tydligen inte använda tillräckligt med egna pengar. Sedan ska den riskkapital- och kreditmarknad, som fungerar allt bättre i Sverige, tydligen inte heller ställa upp. Utan helt plötsligt ska den största riskkapitalisten i Sverige bli staten, som med välfärdens pengar ska gå in och ta risker som ingen annan vill ta.

Jag vill ge ett mycket tydligt besked: det är inte vår linje. Jag är inte beredd att pantsätta Sverige. Jag är inte beredd att agera riskkapitalist åt välbeställda, som Socialdemokraterna nu kräver."

Statsminister Fredrik Reinfeldt om affären mellan SAAB och Koenigsegg.

Det låter som ljuv musik i mina öron.

Läs andra intressanta bloggar (i Gävle) om SAAB-affären, Koenigsegg, Statligt kapital, Fredrik Reinfeldt,

En seger för demokratin i Afghanistan

I morgon går afghanerna till valurnorna för andra gången någonsin, trots talibanernas försök att stoppa det. Det är en historisk händelse, som alla demokrater borde glädjas åt. Landet har ett mycket blodigt förflutet: brittisk kolonialism, sovjetisk ockupation, inbördeskrig och talibanstyre. Att nu kunna hålla demokratiska val, där människor själva får välja sina företrädare, är en enorm framgång.

Men vägen till en stabil statsbildning är fortfarande lång och mödosam. Det värsta som kan hända är att omvärlden tappar intresset för Afghanistan och lämnar landet åt sitt öde. Vi kan inte räkna med att kunna sätta en tidsgräns för när insatserna i Afghanistan kan avslutas. Det måste få ta den tid det tar. Det är också viktigt att Sverige bidrar till återuppbyggnaden av det sargade landet, både via bistånd och militära insatser. Insatsen är i högsta grad solidarisk.

Militärt och humanitärt stöd är två sidor av samma mynt. Utan det ena är det andra lönlöst. Att det förhåller sig så verkar inte den svenska vänstern inse. I stället vill man att Sverige ska ta hem alla soldater därifrån. Den främsta bevekelsegrunden brukar vara att Sverige inte ska delta i "USA:s krig". Men det är inte för USA:s skull svenska soldater befinner sig i Afghanistan. De befinner sig där för att upprätthålla säkerheten och bistå civilbefolkningen. Om alla tänkte som den svenska vänstern, som gärna slänger sig med sin påstådda solidaritet, skulle det innebära att i praktiken lämna hela landet på ett fat till religiösa extremister.

För att inte tala om risken att dessa extremister skulle kunna komma över pakistanska kärnvapen. Innan invasionen 2001 var Afghanistan dessutom ett tillhåll för al-Qaida. Att stabilisera landet vinner både afghanerna och övriga världen på.

Läs andra intressanta bloggar (i Gävle) om Valet i Afghanistan, Solidaritet, Säkerhetspolitik,

Dags att sluta slösa?

Malin Siwe skriver i dag på DN:s ledarsida om kommunernas absurda slöseri med skattepengar. Hennes text överensstämmer nog med mångas bild av politiker som prioriterar allt annat än kärnverksamheten. Äventyrsbad, sportarenor och andra skrytbyggen kan knappast sägas tillhöra den nödvändiga välfärden. Trots att kommunpolitikerna gärna talar om "medborgardialog" är det mest egna prestigeprojekt de är intresserade av att genomföra. Jag har skrivit om detta här.

I genomsnitt har kommunerna ökat utgifterna med 37 procent mellan 1998 och 2008. Skillnaderna kommuner emellan är alltjämt stora. Vissa har ökat med hela 50 procent, medan andra varit mer sparsamma och hållit ökningen kring 20 procent. Mer pengar till välfärden, eller? Inte alls.

I en rapport från Svenskt Näringsliv visar det sig att både de med störst kostnadsökningar och de med minst satsade lika mycket pengar på äldreomsorgen. I skolan utfaller det till de sparsammas fördel. Vart går då pengarna? Dels till skrytbyggen av typen jag nämnt ovan. Dels till småsaker lite här och där. Enskilt kan det röra sig om försumbara siffror, men många bäckar små blir som bekant en stor å.

Höjda statsbidrag, som de flesta kommuner nu ropar efter, leder inte till till fler tjänster inom skola och omsorg, utan till att ännu fler byråkrater kan anställas. Detta enligt Inspektionen för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Eller vad sägs om fantasifulla titlar som "demokratiutvecklare", "kommunstrateg" eller "internationell administratör"?

Det är inte ekonomiskt försvarbart att först sjösätta dyra projekt till tvivelaktig nytta, för att sedan, när ekonomin går nedåt, ropa på statlig hjälp. Kommunerna måste själva ta ansvar för att de har en buffert, så att de klarar av konjunktursvängningar utan statens hjälp.

Andra intressanta bloggar (i Gävle) om Sveriges kommuner, Statsbidrag, Skrytprojekt, Slöseri, Välfärd

Betygsinflationen skenar på gymnasierna

På dagens DN Debatt bekräftar Magnus Henrekson och Jonas Vlachos vad jag själv länge misstänkt: att det råder en väldig betygsinflation i den svenska gymnasieskolan. Av egen erfarenhet vet jag att många lärare är slappa när det gäller betygssättning. Jag känner många elever som erkänner att de kanske inte förtjänade det betyg de fick. Ofta får man känslan att eleverna själva skulle vara mycket strängare än läraren om de satte betygen.

Av artikeln framgår att antalet elever som går ut med absolut högsta betyg, 20.0, har ökat med hisnande 28 gånger sedan 1997. Också antalet elever med avgångsbetyg på19.0 eller högre har ökat markant. Att det inte rör sig om en faktisk kunskapsökning är lätt att konstatera, då Sverige alltjämt sjunkit i internationella jämförelser. Dessutom visar en studie vid Göteborgs universitet att resultaten på högskolorna inte har förbättrats. Det är anmärkningsvärt att en skola kan ha nästa 12 procent avgångselever med högsta betyg när rikssnittet ligger på 0.8 procent.

Henrekson och Vlachos nämner skolvalet som den mest troliga förklaringen till den ökade inflationstakten. I topp på listan över de skolor med flest 20.0-elever finns nästan bara friskolor. Till viss del kan det vara så att en del friskolor lockar till sig extra duktiga elever, men merparten av ökningen rör sig förmodligen om inflation.

Det gäller dock inte bara friskolorna, utan det är en allmän trend, som kan bottna i behovet av att locka till sig elever, i och med det fria skolvalet. Tjusig statistik är ett bra marknadsföringsargument. Forskning i Sverige och Norge visar att konkurrensen om eleverna eldar på betygsinflationen.

Det här inget argument mot friskolor. Visserligen har friskolereformen sannolikt ökat betygsinflationen, men på det hela taget är det en mycket framgångsrik reform. Konkurrensen har ökat kvaliteten och minskat slöseriet med skattepengar. Framför allt har elever och föräldrar själva fått välja den skola som passar dem.

Vad kan då göras åt problemen? Artikelförfattarna förslår tre möjliga lösningar. Den första är att centralt rättade nationella prov ligger som underlag för betygen. Det kan dock innebära att lärarna blir allt för bundna vid ett prov i sin betygssättning. Det sker mycket annat arbete förutom dessa prov som också måste bedömas.

Det andra förslaget är att återinföra studentexamen. Det är tveksamt om detta skulle vinna gehör bland politiker och allmänhet.

Det tredje förslaget är nog det mest realistiska, med vissa modifikationer: att varje högskola själv får välja antagningskriterier. Att helt slopa betygen som antagningsgrund är inte aktuellt, eftersom det skulle innebära legitimitetsproblem för betygen som sådana. Däremot skulle betyg kunna kombineras med antagningsprov som är inriktade på det aktuella ämnesområdet, intervjuer och uppsatsskrivningar, för att nämna några exempel.

Vad som redan är på gång, en tydligare kursplan och fler betygssteg, kan göra det svårare för lärare att slentrianmässigt sätta det högsta betyget. Hur bra elever klarar sig i högre studier borde också undersökas för specifika skolor. Det är en bättre värdemätare på en skolas kvalitet än enbart avgångsbetyg.

Det borde ligga i högskolornas intresse att locka till sig de bästa och mest välmotiverade studenterna. Då krävs mer än att gå efter betyg som situationen ser ut i dag. Dessutom skulle det öka rättvisan för eleverna.

Andra intressanta bloggar om Betygsinflation, Friskolereformen, DN Debatt, Ansökningskriterier, Antagningsprov, Magnus Henrekson

Second Opinion

Nyhetssajten Second Opinion kontaktade mig apropå mitt inlägg om DN Kultur. Nu ligger en lite kortare version uppe här.

Uppdatering: Just nu ligger min artikel i topp både på redaktionens och på läsarnas listor. Lite roligt är det, det måste erkännas.

Det intellektuella haveriet på DN kultur

Det här blev ett väldigt långt inlägg, men jag kände att det var nödvändigt. Av DN Kultur ska man inte förvänta sig särskilt mycket. Idé och kritik-delen håller för det mesta rätt låg kvalitet. Men ibland är det värre än vanligt, så att man riktigt förfasas över det totala intellektuella haveriet. Att redaktion på Sveriges största morgontidning inte kan göra bättre ifrån sig är svårt att förstå. Måhända kommer det alltid vara ordentlig slagsida åt vänster på kultursidorna, men lite kvalitet borde väl ändå gå att uppbåda?

Senast jag fick den där känslan var i onsdags den här veckan. Kultursidorna har under en tid haft en artikelserie, ”Tio böcker som förändrade världen”, där böcker med några år på nacken, och som sägs ha betytt särskilt mycket, analyseras. I sista delen i serien handlar det om Globaliseringsfällan, av globaliseringskritikerna Hans-Peter Martin och Harald Schumann. Jag tänker inte ha någa synpunkter på boken i sig – jag har inte läst den – utan på författarinnan Aase Bergs redogöreslse för den.

För här talar vi verkligen om urtypen för en DN Kultur-artikel: oseriös och allmänt tendentiös, överfylld med känsloargument utan bäring på verkligheten och med en total oförmåga att resonera verklighetsbaserat, till förmån för något sorts metafysiskt, vänsterpsuedointellektuellt resonemang. En del passager i texten är särskilt anmärkningsvärda, och därmed värda att bemöta.

Världsekonomin styr mitt liv. Jag förstår inte vad den gör, men jag förstår att det är jag som tar konsekvenserna.

Ja, det är sant att ekonomin styr mycket i våra liv, eftersom pengar är en förutsättning för nästan allt vi gör, en förutsättning för att kunna leva. Så har det alltd varit: utan fysiska tillgångar är det svårt att överleva. Pengar är ett mer lätthanterligt substitut för boskap och pälsar för ekonomiska transaktioner. På vilket sätt en nationell ekonomi skulle vara bättre än en internationell sådan, alternativt en avsaknad av ekonomi, preciserar inte Aase Berg.

Vad den gör är framför allt att skapa ekonomiska värden och därmed välstånd. För att ta Sverige som exempel handlar ”konsekvenserna” om att sjukvård, skolor och andra nödvändiga saker finns tillgängliga för alla. Eller att människor har råd att köpa kläder och andra viktiga varor, men även sådant som vi inte ”behöver”, utan som sätter guldkant på tillvaron. Det här är saker som många bara kunde drömma om för hundra år sedan.

Världsekonomin tycks vara ett slags Demiurg, alltså en lägre, destruktiv gud som i sin okunnighet om sammanhang och helhet tar sig den materiella makten.
Hur ska jag då hantera den här svällande, världsuppkäkande varelsen?

Redan här börjar Bergs text vandra av vägen och ut i de vilda fantasiernas värld. Den fria (i den mån politiker håller sina fingrar borta) marknaden skapar värden. Det vore önskvärt om hon kunde precisera på vilket sätt denna påstådda ”varelse” äter upp jorden. För övrigt verkar det vara ett populärt grepp att likna marknaden vid något övernaturligt. Så är det ju inte, utan den blir det vi människor gör den till.

Jag är alltså utestängd från den makt som bestämmer hur min och mina barns tillvaro ska gestalta sig.

Helt fel. Snarare är marknadsekonomin och kapitalismen det mest effektiva systemet för delaktighet. Där är det konsumenterna som efterfrågar varor, och producenterna måste rätta sig efter detta. Kapitalet styrs till de företag som förväntas skapa värden i framtiden, inte till de som gjorde det i det förgångna. Människor kan välja att investera sina pengar på många olika sätt och se dem växa. Aldrig har vi haft så stor möjlighet att skapa vår egen och våra barns framtid.
Och det bästa av allt är att det är frivilligt. Om Aase Berg hellre vill stoppa sina besparingar i madrassen får hon göra det. Hon väljer själv hur mycket, och vad, hon komsumerar. Fria marknader innebär frihet för människor.

Martin och Schumann följer inte bara globaliseringens framväxt i sin bok, utan också den högerpopulism och fascism som drar fram i de stora marknadsekonomiska avregleringarnas kölvatten.

Populism och fascism är förkastliga inslag i europeisk politik, om det råder inga tvivel. Att det skulle ha något med avregleringar av marknader att göra är ett rätt befängt påstående. Eller var det så att dessa företeelser ökade i omfattning bara för att Telia blev av med sitt monopol? Eller att marknaden öppnades upp för friskolor? Vad avregleringar har med fascism att göra är svårt att se. För de verkligt fascistiska stater Europa upplevt – Nazityskland, Sovjetunionen och Mussuolinis Italien – var snarare präglade av statssocialism och hårt reglerade marknader.

Det är sant att främlingsfientlighet och rasism ökar under lågkonjunktur, och det är kanske vad Aase Berg åsyftar. Saken är den att konjunkturens svängningar finns där, oavsett hur avreglerad en marknad är. Globaliseringskritikernas isolationistiska inställning är knappast ett bra sätt att öka förståelsen människor emellan. Tvärtom leder de till ett vi-och-dem-tänkande där utlänningar och andra länder ses med misstänksamhet.

Också jag har från mitt vänsterhåll en kraftig ryggmärgsreflex att ta i med de våldsamma hårdhands¬karna, även om det då är finansmännens och inte invandrarnas huvuden som ska rulla.

Som att det skulle vara en bättre inställning. Men det är ju klart, det är enkelt att skylla alla världens problem på den diffusa gruppen ”finansmän”. Vad man ofta glömmer bort till vänster är att finansmarknaden är absolut nödvändig för att företag ska kunna investera eller ens startas. De är osynliga när allt går bra och får ta all skit när det går nedåt.

Alla glömmer, och det fortare än guldfiskar, trots att den avreglerade marknaden i ett långsiktigt perspektiv verkar vara en total förlustaffär.

Jaså? Har friskolereformen inneburit stora förluster? Allting är säkert relativt i avgrundsvänsterns värld, men att själv kunna välja skola tror jag de flesta ser som positivt. Var ligger förlusten i att vi nu har flera teleoperatörer att välja mellan, i stället för en statlig sådan? Listan kan göras lång över avregleringar som inneburit mer frihet för människor. Säkerligen har det blivit jobbigare för kommuntjänstemännen, men det är inte för deras skull som välfärdstjänster finns till.

”Som lekman noterar man att de avreglerade finansmarknaderna knappast – fram till nu – burit sina egna kostnader för miljardpaket från centralbanker och regeringar. … Vem åtar sig att räkna ut totalsumman av 30 års räddningspaket?” skriver Björn Elmbrandt.

Räddningspaketen har en längre historia än så. De gjordes populära bland politiker av ekonomen John Maynard Keynes redan på 1930-talet. Populära därför att politikerna kunde visa handlingskraft och känna att de hade kontroll över marknaden. Keynesianismen var allenarådande ändra fram till 70-talet, då hans teorier allt mer kom att ifrågasättas, framför allt av Milton Friedman.

Den kontracykliska konjunkturpolitiken leder till ökade budgetunderskott och ökad inflation. Den sätter marknadens egna mekanismer ur spel, då den räddar företag som tagit för stora risker, i stället för att låta marknaden straffa dem. Stycket ovan är snarare en kritik av statligt agerande.

Martin och Schumann kunde konstatera att finanseliten redan då räknade med att ett 20/80-samhälle skulle bli verklighet inom kort, det vill säga ett samhälle där det räcker med 20 procent av befolkningen för att hålla världsekonomin i gång medan de övriga 80 arbetslösa procenten hålls i schack med hjälp av teveunderhållning, internt kallad ”tittytainment”.

Här blir det riktigt märkligt, för att inte säga komiskt. Om 80 procent skulle vara arbetslösa skulle konsumtionen minska rätt markant. Vem skulle då köpa företagens produkter? Om inte företagen gick bra skulle inte heller ”finanseliten” ha särskilt glada dagar. De skulle också bli arbetslösa. Det här är en riktigt löjlig konspirationsteori.

Av samma skäl faller vänsterns sedvanliga argument om lönedumpning. Företag har inget intresse av att dumpa löner, eftersom det inverkar på deras egna chanser att lyckas. Om människor inte har pengar att konsumera för går företagen i konkurs.

Inte heller försvinner arbeten på grund av globaliseringen. De flyttar bara till nya, mer lönsamma sektorer.

Demiurgen kommer inte åt mig på djupet hur hårt han än jobbar för att tvinga mig att tjäna pengar som han omedelbart tänker sno. Livegen kan jag aldrig bli, eftersom jag på något sätt alltid lyckas skydda mitt väsen, mitt inre liv.

”Sno” i det här fallet betyder att ett företag får pengar av Berg mot att hon får en produkt som hon är nöjd med. Vänstervokabulär kan vara förvirrande ibland. Annars brukar de som snor mest pengar här i världen varken vara kriminella eller företag, utan stater. Stater som tar människors pengar och lägger dem på saker ingen vill ha, eller i egen ficka.

Att en fri marknad skulle innebära livegenskap är ett hån mot de människor som i dag, behandlas mer eller mindre som slavar. Aase Berg, levandes i välfärdslandet Sverige, kan på inga sätt liknas vid en livegen.

Den naiva förtröstan är släkt med ignorans och dumhet, och ur det perspektivet kan det vara den stora massans korkade, kolugna och ihärdiga livsdrift som gräver groparna av blind undergång.

Ännu en vänsterklassiker: att påstå att ”vanligt folk” är för dumma för att klara sig själva eller förstå saker ur ett större perspektiv. Berg och hennes gelikar föraktar den strävsamma medelklassen: de som knatar iväg till jobbet fem dagar i veckan; som bor i en villa med Volvo utanför; som dricker halvbilligt vin på onsdagar och lite dyrare på lördagar; som när det är fest köper lite finare kött i affären; som handlar massproducerade kläder från H&M; som sparar lite för att kunna njuta av ålderdomen; som reser till Thailand, vilket är alldeles för turistigt i finvänsterns ögon.

Jag vill kunna fortsätta att lita på att allt fixar sig här i livet. Men hur ska jag då kunna skicka signaler till finansbranschen om att det ändå är farligt för dem att dribbla runt med mina livsvillkor? Måste jag börja visa tänderna i varje ögonblick för att de ska sluta anfalla mig med sin utsugarmentalitet?

Det är det som är det finurliga med en fri marknad: det är lättare än någonsin att skicka signaler till marknaden. Det enklaste är att konsumera medvetet. Den möjligheten har inte medborgarna i Nordkorea. Där existerar ingen marknadsekonomi, inga avregleringar, ingen konsumtionshets. Det låter som ett land i Aase Bergs smak.

Marknadsekonomin och den globala ekonomin är på inga sätt perfekt. Det finns otaliga problem att lösa: tullar, kvoter, subventioner, statlig klåfingrighet, bristande respekt för liberala värden om individens rättigheter, oansvarigt utnyttjande av människor och natur, överreglering, bristande reglering.

En sak är dock säker, och det är att marknadsekonomin är det överlägset bästa systemet för skapande av välstånd. Att det finns problem innebär inte att hela systemet bör ifrågasättas. Och än så länge har ingen presenterat något trovärdigt substitut.

Andra intressanta bloggar om DN Kultur, Aase Berg, Intellektuellt haveri, Globalisering, Kapitalism, Världsekonomin, Frasradikalism

Socialdemokratisk socialiseringsiver

Socialdemokraterna kommer att införa en lag om kvotering till bolagsstyrelser om de vinner valet nästa år. Det förkunnade Mona Sahlin under sitt sommartal i dag. Att vänsterpolitiker inte tycker att människor ska bedömas efter egna meriter, utan efter yttre drag är väl ingen nyhet. Inte heller att de gärna blandar sig i hur företag sköter sin verksamhet. Kvotering är fel eftersom den som inkvoterades kompetens kommer ifrågasättas. Samtidigt riskerar personer att väljas bort på grund av deras kön.

I det här fallet är opinionsbildning att föredra framför lagstiftning. Företagen måste inse att de tjänar på en mångfald i alla delar av organisationen. Och då inte bara när det gäller kvinnor och män. Men detta måste de förstå själva, inte tvingas till.

Hon anklagade också Alliansregeringen för att försämra på jämställdhetsområdet. Snacka om att skjuta sig själv i foten, eftersom regeringen faktiskt lyckats med jämställdheten när det gäller utnämningar: helt jämn fördelning mellan kvinnor och män, samt 20 procent med utländsk bakgrund. Det gjorde inte sossarna. Med det inte sagt att denna kvotering är bra - rätt kompetens borde vara det viktigaste - men det tar udden av Mona Sahlins argument.

I sin socialiseringsiver vill hon också lagstifta om rätt till heltid. Ännu ett område politkerna borde hålla fingrarna borta ifrån. Det är upp till arbetsmarknadens parter att förhandla om.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Kvotering, Jämställdhet, Deltid, Lagstiftning

En uppmaning; tvåvägskommunikation for the win

Tvåvägskommunikation är ett väldigt tjusigt ord. Det är det nya svarta. Företag, partier, tidningar - alla vill de ha en tvåvägskommunikation med sina kunder. I alla fall är det vad de säger sig vilja.

Även på en blogg kan det vara en god idé. Därför uppmanar jag nu alla läsare att komma med tips, förslag, kritik (helst konstruktiv sådan), beröm (alltid trevligt) eller vad ni nu kan tänkas ha på hjärtat. Vad tycker ni om utseendet repsektive innehållet? Bloggens inriktning: för smalt, för brett eller lagom? Allt tas tacksamt emot, antingen via kommentarfältet eller mejl: jakob.nystrom@liberal.se

Skepp ohoj!

Gävle satsar hårt på att profilera sig som hamnstad. Staden var faktiskt ett viktigt handelsnav och en av Sveriges största städer under andra halvan av 1800-talet. Men det var då. Förvisso har vi än i dag en hamn, och trafiken - och därmed investeringarna - har blivit livligare under senare år. Men någon hamnstad är det knappast tal om. Med undantag för i stadshuset.

Tidigare i år presenterade kommunen sina nya slogan, det oerhört fantasifulla "Välkommen ombord". Visst låter det som något en halvpackad och helglad kommuntjänsteman kommit på under en krogrunda? Låt inte skenet bedra. Det var en reklambyrå, och ersättningen för de två totalt intetsägande orden var förmodligen rätt saftig.

Sedan ersattes Cityfesten med Marinfestivalen, som just nu går av stapeln ute på Alderholmen. Lite segelskepp, några scener med artister av varierande kvalitet och ett par mattält. Kostnaden beräknas till 1.9 miljoner kronor - vilket förutsätter att intäkterna uppgår till en miljon.

Kommunens informationschef, Annika Östman, är så klart positivismen inkarnerad. 150 till 200 arbetstillfällen räknar kommunen med att det skapas. Ja, under tre dagar alltså. För att få skryta lite bränner kommunen 1.9 miljoner skattekronor. Särskilt förvånad blir man ju inte.

Gävles stolthet, Tomas Di Leva, spelar på festivalen ikväll. Jag kan nog behöva lite kosmisk kärlek, men jag vet inte riktigt. Jag vill helst inte se slöseriet i vitögat.

När musiken tystnar och skeppen lämnar kajen kommer Gävles gator fortfarande likna puckelpister, ungdomsarbetslösheten vara bland de högsta i landet och företagsklimatet vara lika dåligt. Men vad spelar det för roll, när man kan få en kväll på Marinfestivalen?

Läs även andra bloggares åsikter om Marinfestivalen, Gävle kommun, Slöseri, Tomas Di Leva

Om liberalism och individualism

I dag kan ni läsa den tredje och sista krönikan i mitt treveckorsinhopp som krönikör på Gefle Dagblads ledarsida. Jag kände för att bli lite lagom filosofisk och jag har länge stört mig på konservativas och socialisters argumentation om att liberalismen skulle vara en atomistisk ideologi. Håll till godo, det kanske blir en återgång till mer sporadiskt krönikeförfatttande framöver. Men bloggen uppdateras (förhoppningsvis) även i fortsättningen varje dag.

Liberalismens styrka ligger i frivilligheten. Band som skapas av fri vilja kan vara mist lika starka som de som en person föds in i. Dessutom har de den fördelen att de kan brytas utan kraftiga repressalier. Det är svårt att bryta med sin familj om det är det enda man har.

Människor klarar sig inte helt själva. Under vår uppväxt är vi beroende av våra föräldrar. Men det betyder inte att föräldrar kan göra vad som helst med sina barn – barn är också är individer, som har rättigheter gentemot sina föräldrar.

Läs även nummer ett och två.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, Individualism, Atomism, Frivillighet, Gefle Dagblad, Krönikor

Statliga Inspirationsbyrån, till eder tjänst!

Jaha, så sitter man här på kvällskvisten, på gränsen till natt. I sig är det inget problem, men nu är det så att jag inte skrivit något på bloggen i dag. Det är verkligen inte godkänt. Att blogga för med sig vissa krav, och det mest självklara är ju regelbunden uppdatering. Sen ska det man skriver helst vara värt att läsa. På den punkten är det tveksamt om detta inlägg kommer hålla måttet.

Tvärtomprincipen kanske fungerar? Om jag försöker skriva något helt meningslöst kanske det blir jättebra?

Alltså, vid den här tiden på kvällen vill man att inspirationen bara ska infinna sig. Vem har lust att sitta och anstränga sig med något invecklat resonemang om hur världen ska bli en lite friare plats? Jag ids inte skriva något så ambitiöst. Jan Guillou sa någon gång att "inspiration är till för amatörer". Det var ju roligt. Jag känner mig som en riktigt sopig amatör nu.

Vet ni, kärare läsare: vi borde instifta en Statlig Inspirationsbyrå. För tänk efter riktigt noga nu, är inte inspiration en mänsklig rättighet? Det är klart som en fjällbäck att det är. Det var bara av ren glömska Sovjetblocket glömde ta med det bland FN:s dokument om de mänskliga rättigheter. Man hade fullt upp med att få in väsentligheter som rätt till arbete, socialförsäkringar och gratis kabel-TV. Självklart skulle rätten till inspiration kommit med.

Jag har ett konkret förslag för hur detta kan ordnas. Alla invånare i Sverige får registera sig hos Statliga Inspirationsbyrån. Där fyller var och en i vad som inspirerar vederbörande mest. Allt som inte är olagligt fungerar. (Glöm alltså det där med sexuell inspiration - såvida inte Byrån lyckas locka till sig ideellt arbetande). Sedan är det bara att ringa ett snabbnummer, och Byråns lokala kontor tillfredsställer dina behov. Det bästa av allt är att det är gratis. Ännu mer gratis är det om du är arbetslös, men å andra sidan kan man behöva lite extra inspiration då.

Inspiration för alla är solidariskt. Ingen ska väl behöva känna sig som en jävla amatör?

Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Solidaritet, Statlig inspirationsbyrå, Jan Guillou

Apelsinflickan

Stockholm år 1882. 15-åriga Signe har precis flytt från gården där hon blivit placerad som piga. Utmattad och utsvulten kommer hon till huvudstaden. Hennes första tid där blir en kamp för daglig överlevnad. Hon minns sin fars ord: ”Du ska inte bli en apelsinflicka”. Apelsinflickor är benämningen på de prostituerade som säljer sina tjänster till bönder och köpmän på Stockholms gator och krogar.

Signe lämnades till nunnorna som åttaåring. Hennes ensamstående far klarade inte av att ta hand om henne samtidigt som han åkte runt och letande efter påhugg. På barnhemmet har hon lärt känna Alice, som blivit något av Signes storasyster. När Signe får arbete som piga på en gård skiljs de två åt. Efter att Signe har rymt till Stockholm korsas deras vägar igen. Alice har blivit det som Signes far varnade för: en apelsinflicka. Samtidigt som Signe skäms över sin vän drabbar skammen även henne; det är ju Alice som försörjer dem båda.

Lena Kallenberg skildrar i sin roman Apelsinflickan en stad i förändring. Industrialismen har till viss del nått Sverige och Stockholm. Inflyttningen från landsbygden är massiv, och det finns knappast arbete åt alla dem som söker sin lycka i staden. Fattigdomen är utbredd, liksom supandet som följer med den; en genomsnittlig arbetare lägger en fjärdedel av sin lön på brännvin.

Det gamla ståndssamhället sjunger på sista versen, men klassamhället som i stället tar dess plats är likväl fyllt med konflikter. Synen på fattigdom är minst sagt gammal och unken. Kyrkan propagerar för att fattigdomen är en av Gud given ordning, som inte kan brytas. Arbetslösa skrivs in på anstalter, likaså ”förtappade” flickor. Där råder stränga regler. Legostadgan tillåter myndigheter att åtala människor för lösdriveri. Den flicka som vill abortera en oäkting tvingas göra så medelst fosforpulver. Vid upptäckt väntar tre års fängelse.

Det var länge sedan jag läste en så gripande bok som Apelsinflickan. När man väl sugits in i berättelsen släpper den inte taget förrän boken är utläst. Så vitt jag kan bedöma har Lena Kallenberg skrivit en trovärdig skildring av Stockholm under senare delen av 1800-talet. Det här är det moderna Sveriges vagga, men tiden känns fruktansvärt avlägsen. En nutida tidsresenär skulle skrämmas av stanken, smutsen, fattigdomen, alkoholismen och människornas beteende. Men där finns ändå fröet till vad vi är i dag. Och allt är inte misär; där finns goda människor och omtänksamhet. Men det mest genomgripande, det som slog mig mest, är bristen på respekt för sina medmänniskor, oavsett härkomst, kön eller social ställning.

Boken är rapp och välskriven. Kallenberg har på ett föredömligt sätt fångat en känsla. Känslan av att så här kan det ha varit, att boken är representativ för tidsperioden. Det är kanske inte helt riktigt. Kallenbergs perspektiv är begränsat till den fattiga delen av Stockholm, till misären och lidandet. Den framväxande borgarklassen skildras i förbigående; när den väl framträder är det svinaktiga typer som är dess företrädare. Men som en skildring av det hon ämnat skildra fyller boken sina skor väl. Bokens största behållning är de välskrivna dialogerna, som förstärker känslan ytterligare.

På och mellan raderna kan man ana en stark aversion mot allt vad prostitution heter. Här finns ingen lycklig hora så långt ögat når, utan bara utnyttjade flickor, mest från landsbygden. Apelsinflickornas vardag präglas av våld, övergrepp och krossade illusioner. Lena Kallenberg skulle förmodligen kunna skriva en bok om Stockholm i dag, där den småländska apelsinflickan är utbytt mot ett traffickingoffer från de forna öststaterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Apelsinflickan, Lena Kallenberg, Historiska romaner, Prostitution, Recensioner

Förnuft och känsla

Är politiken överlag rationell eller inte? Frågan är om det över huvud taget går att säga, eftersom politiken består av interaktion och konfrontation mellan olika ideologier och idéströmningar. Vad som för en liberal framstår som självklart kan för en socialist vara fullkomligt främmande. Politik och politisk filosofi handlar om värden och vilka av dem som är viktigast: frihet, jämlikhet, klass- och familjegemenskap, plikt, ansvarstagande etcetera. Det är en kamp om vilka värden som ska forma samhället. Ofta resulterar det i en blandning, förmodligen med övertoner åt något håll.

Vetenskap och empiri är värden som är oskiljbara delar av liberalismen. Liberalismen uppstod under upplysnigen, och deras historia är tätt sammantvinnande. Redan under 1700-talet byggde liberalerna sina resonemang på empiri och sunt förnuft. Mot den stod de konservativa med diverse pseudoargument. Till stora delar vann dåtidens liberaler. Men kampen mot ofrihet, förtryck och statlig klåfingrighet pågår än i dag.

Modern hjärnforskning visar att vi inte är så rationella som vi vill tro. Medvetet sorterar vi bor information som inte passar in i vår världsbild. Under ett test i presidentvalrörelsen 2004 fick deltagarna, alla övertygade demokrater eller republikaner, se två klart motsägelsefulla citat av båda kandidaterna. Motståndaren uppfattades just som motsägelsefull, men det gjorde inte den egna kandidaten.

Vid en konflikt i hjärnan mellan känsla och fakta aktiveras ett nätverk som framkallar obehag. Hjärnan reagerar med att stänga ned nätverket och i stället aktivera ett belöningssystem. Vi får alltså en belöning för att låta våra känslor styra, inte vårt intellekt. Forskaren som genomförde studien, Drew Westen, drar slutsatsen att det inte lönar sig att försöka övertyga de redan övertygade, samt att politken ska tala till våra känslor.

Det har vänstern ofta varit bra på, liksom konservatismen. Liberaler tenderar att i högre utsträckning tala till människors förnuft. Enligt hjärnforskningen är det fel taktik. Liberalismens tro på människans rationalitet kanske har varit, och är, för stor?

Fullt så enkelt är det så klart inte. Det är klart att det går att övertyga med förnuftiga och sakliga resonemang. Däremot kan det vara så att det är lättare att ta till sig något som talar till publikens känslor. Liberalismen kan uppfattas som för rationell, beräknande och kanske lite själlös. Men ingenting kunde vara mer fel. Det går att tala till känslor och samtidigt vara både liberal och rationell.

En liberal retorik måste våga stå för klassiska liberala värden som frihet, jämlikhet, individens rätt till sitt eget liv, motstånd mot förmynderi, samtidigt som den är rationell. Att kombinera känsla och förnuft borde vara liberalismens styrka. Liberala politiker bör utnyttja detta mer och sätta dagordningen, i stället för att spela efter socialdemokratins.

Det finns absolut plats för frihetliga idéer även i Sverige. Det gäller bara att förmedla dem på bästa sätt. Vänsterns hegemoni över positivt laddade ord - solidaritet, rättvisa, jämlikhet - kan och borde brytas.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, Socialism, Förnuft, Känsla, Retorik, Värdeord, Rationalitet

Helgens bild: I stridens hetta

Kongressfotboll: Isak Bergdahl vs. Christoffer Fagerberg.

Röta i polishuset

Rättsväsendet i Sverige är i förfall. Om Polisen vore ett företag som konkurrerade på en fri marknad hade det gått i konkurs för länge sedan. De ansvariga för att det ser ut som det gör är framför allt polisledningen och politiker som i stället för välgrundade beslut levererar populism på populism.

Peter Wolodarski på Dagens Nyheter har i tre söndagskrönikor förtjänstfullt skrivit om hur illa det verkligen står till. I den första handlar det om politikers fixering vid siffror att skryta med. Detta skryt bedrivs allt som oftast på kvalitetens och skattebetalarnas bekostnad. Som när någon kokade ihop det eminenta förslaget att Polisen varje år skulle göra 2.2 miljoner utandningstest i trafiken. Det är rätt så många, så för att hinna med ställde poliserna sig där de kunde stoppa så många bilar som möjligt, samtidigt som de kunde arrestera så få som möjligt. Sifferskryt gick före kvalitet.

Den största utlovade reformen under mandatperioden är en ökning av antalet poliser med cirka 3 000. Inte en ökning med så många som verksamheten bedöms behöva, utan för att uppnå ett snyggt tal att skryta med. 20 00 ska det vara. Punkt slut. Att det kommer skapa stort tryck på övriga delar av rättsväsendet, som domstolar och häkten, det verkar man inte tänkt på.

I nummer två tar han upp de absurt långa handläggningstiderna av bedrägeribrott hos Stockholmspolisen. I 97 procent (!) av fallen tar det längre tid än det ska göra. Drygt en tredjedel behandlas inte ens inom ett år. Trots att Justitieombudsmannen upprepade gånger riktat skarp kritik mot den långsamma handläggninen verkar det inte röra varken polisledning eller justitieminister Beatrice Ask i ryggen. Till saken hör att ansvariga politiker begärt att dessa brott ska prioriteras.

Det belyser en klassisk sjukdom som politiken lider av: att lova är lätt, att driva igenom är förhållandevis lätt, men att följa upp effekterna av en lag eller anvisning är desto svårare. Förmodligen för att intresset saknas.

I senaste krönikan hittar Wolodarski bevis för att nidbilden av en polis – rundlagd, mest intresserad av wienerbröd och rätt lat – kanske inte ligger så långt borta, åtminstone när det gäller vissa poliser. I en studie från 2008 beläggs att skillnaderna i kompetens och arbetsinsats är betydande bland poliser i yttre tjänst. Nio procent av poliserna står för 30 procent av alla ingripanden, 21 procent för 50 procent av ingripandena.

Ekvationen ser i de flesta fall ut så här: ju fler tjänsteår, desto mindre initiativförmåga. Det borde egentligen betyda större kunskaper, men miljön inom Polisen tycks bryta ned medarbetare och pressa in dem i en unken kultur.

Det finns flera likheter mellan rättsväsendet och försvaret. Tillsammans utgör de fundamenten för ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Båda dessa fundament måste finnas för att garantera invånarnas säkerhet och därmed trygghet. Vård-skola-omsorg i all ära, men utan rättsväsende och försvar existerar varken trygghet eller säkerhet.

Trots deras oerhörda vikt är det politiska intresset för frågorna svalt. Det är komplexa frågor, som inte gör sig bra på valaffischer – förutom det där med fler poliser förstås. Politiken saknar genomgående problemformulering och i lika hög utsträckning uttänkta lösningar. Politikerna tar enskilda beslut för att lösa akuta problem, eller inbillade sådana, och långsiktigheten ställs på undantag.

Den tredje likheten är att både Försvarsmakten och Polisen dras med enorma problem. Problemen är inte identiska, men gemensamma nämnare är ineffektivitet, stela strukturer, stor byråkrati och på det bristande förändringsvilja. Allt detta går ut över verksamheten.

Stora problem kombinerat med bristande förändringsvilja och dåligt intresse bland politiker är en farlig blandning. Särskilt farlig blir den med tanke på dessa områdens vikt. Vi har inte råd att ignorera problemen längre. Och vi har definitivt inte råd med lösningar som inte är förankrade eller stödjer sig på fakta. Som att öka antalet poliser utan närmare eftertanke.

Vad som behövs är en genomlysning av hela verksamheten, både Polisens och försvarets. Problemen går djupt, och då måste behandling verka på djupet. Annars slösas skattepengar bort till ingen nytta. En bra början vore att partierna erkänner vikten av ett starkt rättsväsende och försvar. Sedan att de tar ett helhetsgrepp och verkligen prioriterar.

Demokratin är inte gratis. Den måste försvaras, och det kostar både energi och pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om Polisen, Rättsväsendet, Försvarsmakten, Peter Wolodarski

Sexköp, cannabis och alkohol - samt en ny ordförande

Efter fyra intensiva dagar är årets kongress för Liberala ungdomsförbundet över. Det har onekligen varit en intressant, spännande, lärorik och rolig helg. En ny förbundsstyrelse, och framför allt en ny ordförande, har valts. Adam Cwejman tar över efter Frida Johansson Metso och han kommer att kastas in i hetluften direkt, med tanke på att nästa år är valår. Av det jag sett hittills kan jag inte tro annat än att han kommer att klara av det med bravur. Adam är kunnig, saklig och välartikulerad. Detta kombinerat ger honom bra pondus och förtroende.

Det här var mina första handlingsprogramskongress, och överlag verkar det som att debattnivån varit ovanligt hög. I mitt tycke höll sig även de mer känsliga debatterna allt som oftast på en saklig nivå, utan personangrepp och annat otrevligt.

Till de mer intressanta, och väntade, debatterna hörde såklart den om alkoholmonopolet, legalisering av cannabis och sexköpslagens vara eller icke vara - typiska LUF-debatter som återkommer år efter år.

Alkoholmonopolet ska, enligt LUF då, avskaffas, och försäljning ska ske i licencierade butiker, något som bäddar för bättre utbud, generösare öppettider och mer personlig service. Trots att vi har ett monopol är alkoholproblematiken relativt stora i Sverige. Det är snarare en fråga om vilken alkoholkultur vi har, än vilket försäljningssystem. Den kulturen är inte särskilt trevlig, och mer kontinetalt inflytande efterfrågas. Skulle kanske ett minskat moraliserande kring det här med alkholförsäljning kunna bidra till en sådan utveckling? Att stimulera till en flaska vin lite oftare, i stället för en rejäl fylla på helgen. Hoppas kan man ju.

Trots goda resultat från Portugal, där man genom att legalisera cannabis och även tyngre droger faktiskt lyckats vända en utveckling med ökande narkotikaproblem, gick inte motionen om en legalisering i Sverige igenom. Det är synd. Polisen har bättre saker att göra än att jaga människor som röker på. Men framför allt bidrar ett förbud till en stigmatisering av både brukare och missbrukare, som minskar deras vilja att ta kontakt med sociala myndigheter och skadar den uppsökande verksamheten. Frågan om en legalisering handlar både om den principiella ståndpunkten att människor har rätt att inta vilka substanser de vill och det pragmatiska i att missbruksvården gynnas, vilket gör att fler människor kan räddas ur sitt missbruk. En legaliseringen innebär också att köparen inte behöver komma i kontakt med kriminella, och därigenom också tyngre droger. Dessutom skulle det dra undan benen för kriminella nätverk.

Sexköpslagen är en komplex fråga. Å ena sidan går det att hävda individens rätt att själva använda sin kropp på det sätt denne finner bäst. Å andra sidan går det inte att blunda för det faktum att många prostituerade far väldigt illa. Det går ofta inte att skilja dessa två kategorier av människor åt. Sen är lagens effekter omdiskuterade. Den har minskat människohandeln med prostituerade till Sverige. Samtidigt har prostitutionen flyttat ned under jorden, där det är svårare att alls ha någon insyn. De prostituerade drar sig för att söka hjälp när de behöver, och även här drabbas den uppsökande verksamheten. Kongressen landade i en kompromiss, där den erkänner principen om att få sälja sex, men samtidigt säger att för att lagen ska avskaffas måste det förbättra situationen för de utsatta. Lite tvetydigt kan tyckas, men politik är ju ofta att kompromissa.

Andra intressanta debatter handlade om att i högre grad privatisera världens vattentillgångar, ett slopande av partistödet samt hur finansieringen av högskolan borde utformas.

Personligen är jag mest nöjd med att LUF nu tar avstånd från manlig omskärelse. Jag har tidigare skrivit om denna fråga här i bloggen. Det här är en fråga där den absoluta principen om varje människas rätt till sin egen kropp är central. Den väger tyngre än andra hänsyn Det är individer som har rättigheter, inte religioner. Pojkars rätt till sin egen kropp är viktigare är föräldrars rätt till en omskuren snopp.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberala ungdomsförbundet, Adam Cwejman, Frida Johansson Metso, Alkoholmonopolet, Cannabislegalisering, Sexköpslagen, Omskärelse

Varför åldersnoja?

I dag har jag en ny krönika i Gefle Dagblad. Här kom jag verkligen så långt från "ungdomsfrågor" det bara går, men vi ska ju alla bli gamla någon gång, och således ligger det i allas intresse att förbättra deras situation. Jag har länge irriterats av den underliga syn vi har på åldrande här i Sverige. Det jag skrivit får tala för sig själv, det vore onödigt att upprepa sig här.

Att så få människor väljer att arbeta vidare efter 65 tror jag inte bara speglar personliga preferenser, utan också kulturen i samhället. Normen är att gå i pension vid 65, helst några år tidigare, trots att både individen och samhället kan gynnas av ett fortsatt yrkesverksamt liv.

Individer är olika varandra. Jag är övertygad om att många av dem som närmar sig strecket har mycket kvar att ge. Arbetsgivare, både privata och offentliga, borde i högre utsträckning värdesätta den erfarenhet äldre medarbetare besitter.

Läs hela här!

Kongress i Nässjö

Anledning till att bloggen inte uppdaterats de senaste dagarna är att jag befinner mig på Liberala ungdomsförbundets kongress i Nässjö. Jag kommer efter helgen redogöra vilka frågor vi gått i liberal riktning, eller inte, vilket tyvärr kan hända. (Förvisso går det att tolka liberalt på väldigt många sätt). Jag kan redan nu glädjande delge att LUF är för ett nedmonterande av alkoholmonopolet. Försäljning av alkohol ska ske i licencierade butiker, och åldersgränsen ska vara 18 år.

Vadå fattig?

Johan Ingerö är min absoluta favoritbloggare. Hans resonemang är genomtänkta och tar upp tankegångar som inte hörs så ofta. Dessutom är han en skön stilistiker. Han är ett bevis på att begåvade politiska skribenter inte bara återfinns på de stora drakarnas ledarsidor. Bloggosfären må utgöras av till största delen skräp, men så länge sådana kvalitetsskribenter finns kvar är det inget att bry sig om. Att Johan ofta skriver kontroversiellt och politiskt inkorrekt är också ett plus i min bok.

På ett föredömligt sätt har han den senaste veckan angripit Expressens artikelserie om fattiga barn. Det han skrivit stämmer bra överens med mina egna ståndpunkter, som jag framförde här. En passage som var särskilt lyckad och beskriver det hela på ett svåröverträffat sätt var följande:

"Mest förbannad är jag nog för att jag har egna erfarenheter av de situationer som Expressen listar som exempel på akut fattigdom. Jag växte upp med en ensamstående mamma som, när jag föddes, inte hade särskilt mycket utbildning. Vi hade ingen bil, ingen tvättmaskin, ingen video och i långa perioder heller inte någon tv. Sommarhus fanns inte ens på kartan och under hela min barndom åkte jag och mamma aldrig tillsammans utanför landets gränser.

Men fattiga? Vi läste mängder av böcker, upptäckte Stockholms skärgård, umgicks med släktingar och vänner i vått och torrt och - vilket är viktigt - fokuserade på att fetare dagar säkert skulle komma i framtiden. Morsan pluggade till och från under hela min uppväxttid och har idag långt fler högskolepoäng än de flesta. Numera tjänar hon dessutom rätt bra. Ingen av oss är fattiga nu. Inte heller var vi det då. Däremot hade vi rätt ont om pengar."

Ingen av oss är fattiga nu. Det var vi inte då heller. Däremot hade vi rätt ont om pengar. Det är banne mig kloka ord. Vi har en tendens att bara koppla begreppet fattigdom till pengar. Så enkel är det inte. Som Johan skriver kan man ha ont om pengar men ändå leva ett gott liv och göra mycket intressant. Man kan ha ett rikt sällskapsliv utan stora ekonomiska tillgångar. Omvänt kan den på ytan mest välbärgade familj leva ett fattigt liv; där det jag nämt ovan saknas. Social rikedom är förmodligen viktigare än materiella tillgångar för de flesta.

Att mäta fattigdom bara efter storleken på bankkontot är att ha en mycket smal och begränsad syn på begreppet.

Läs gärna inläggen i sin helhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Expressen, Johan Ingerö

Engagemang för maskrosbarn

Therese Eriksson är en person som förtjänar att uppmärksammas. Under sin uppväxt levde hon med sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mor. Tillsammans med en vän startade hon föreningen Maskrosbarn.

Nu i sommar anordnar hon ett läger för 17 barn till föräldrar med missbruks- eller andra problem. Deltagarna betalar ingenting, utan allt finansieras av det Therese tjänat på sina föreläsningar om barn till missbrukare, totalt 140 000 kronor.

De flesta av ledarna har själv en liknande bakgrund. På maskroslägret tillåts ungdomarna, som vanligtvis får agera föräldrar åt sina syskon och sina egna föräldrar, chansen att vara barn. De gör det man brukar göra på läger, men pratar också om hur man psykiskt överlever med sådana hemförhållanden.

Barnen talar om att socialtjänst och kuratorer, trots mycket välvilja, inte kan hjälpa dem. På lägret får de prata med de som är, och har varit, i samma situation. Där får de hjälp att inse sitt eget värde och rätten till ett värdigt liv.

Det går inte att känna annat än djup beundran för Therese Erikssons engagemang. Generellt är det brist på liknande initiativ; Sverige är ett land där många tror att det mesta löser sig via skattsedeln och diverse politiska initiativ.

Socialsekreterare kan aldrig ersätta ett verkligt och brinnande engagemang. Tron på att staten löser det mesta har kvävt viljan att göra frivilliga insatser, och det höga skatteuttaget möjligheterna att skänka pengar till välgörenhet.

Staten borde ta några steg tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Frivillighet, Engagemang, Välgörenhet, Maskrosbarn

Peter W på G?

Jag och många med mig har varit besvikna över Peter Wolodarskis återkomst till DN:s ledarsida. Det är många förhoppningar som inte infriats; jag trodde att han skulle göra ledarsidan mer liberal och ideologisk, tvärtom har den blivit än mer utslätad och politiskt korrekt. Alla åsikter försvinner i ett ändlöst resonerande, som inte leder fram till någon särskild ståndpunkt. Den är ungefär som utspätt vin. Med tanke på den enorma redaktionen och en uppsjö av kolumnister är det konstigt att DN inte lyckas producera intressantare artiklar.

Men de två senaste helgerna har jag anat en liten förändring från Wolodarskis sida. Huruvida den är bestående återstår att se. I två söndagskrönikor (första och andra) har han tagit upp en verkligt viktig fråga, och gjort det på ett bra sätt, med tydliga åsikter. Han är i grunden en duktig skribent och i de två senaste texterna har han kommit till rätta igen.

Det handlar om polisen och rättsstaten, det viktigaste vi har - samhällets grundpelare. Tyvärr är det ett politikerområde som alltid får stå i skuggan av vård-skola-omsorg, trots att det är minst lika viktigt. Utan grundläggande rättssäkerhet och brottsbekämpning spelar det ingen roll hur bra sjukvården är, för det innebär ändå ett samhälle utan trygghet. Därför är det sorgligt att rättsväsendet är ett så lågprioriterat område. Det Peter Wolodarski skriver om är ingen solskenshistoria, utan direkt nedslående.

Den torra redovisningen säger något skandalöst om situationen hos Stockholmspolisen. Att bara 33 av 1 168 misstänkta bedrägerier utreds i tid innebär att man missar deadline i 97 procent av fallen.

Om en privatperson slarvar med räkningar eller skatter hör kronofogden av sig ganska snart. Därefter väntar betalningsanmärkning och utmätning. Hårda påföljder kan också drabba företag som bryter avtal eller struntar i att följa lagar och regler.

Men när polisen inte uppfyller sitt grundläggande samhällskontrakt blir det sällan värre än kritik från JO, trots att bristen på agerande skapar rättsosäkerhet och lidande. Att behöva vänta i åratal på att de rättsvårdande myndigheterna ska utföra sitt jobb är en plåga för den enskilde.

Skandalöst är ordet, och detta är bara en del av polisens verksamhet; toppen av ett isberg. Vi minns polisens kvantitativa alkoholkontroller och hur de(inte) fungerade. Eller varför inte bristen på poliser i yttre tjänst under kvällar, helger och sommartid, då de flesta brott begås. När polisen går hem börjar brottslingarna arbeta.

För att råda bot på detta vill politikerna uppnå målet om 20 000 poliser, varav hälften i yttre tjänst. Men det är en alldeles för enkel och bekväm lösning.

Förra söndagen beskrev jag hur den politiska fixeringen vid att polisen ska ha 20 000 anställda och att hälften av dessa ska arbeta på fältet, gått ut över rättsstatens kvalitet. De försenade förundersökningarna illustrerar detta väl.

När fler och fler poliser är ute i samhället och tar emot anmälningar ökar också trycket på de övriga delarna av rättsapparaten. Åklagare och domstolar får väsentligt mer att göra, vilket förra året resulterade i en akut kris hos åklagarna. Myndigheten saknade de resurser som behövdes för att hantera den växande mängden ärenden.

Allt detta symboliserar bristen på helhetsperspektiv från politiskt håll. Man väljer att fokusera på det som leder till snabb uppmärksamhet, som synliga poliser, och ignorerar det svåra, tidsödande och kvalitativa arbetet som bedrivs i det tysta.

Om Alliansen faktiskt skulle börja bry sig om de här frågorna, och likt Peter Wolodarski skriver ta en helhetsgrepp om dem, skulle man kunna hämta hem många röster. Borgerlig kriminalpolitik vinner över socialdemokratiskt daltande med brottslingar. Om Polisen hade verkat på en fri marknad hade den för länge sedan gått i konkurs. En ordentlig genomlysning av verksamheten skulle vara en bra början på ett förändringsarbete.

Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask (M) närläser JO:s protokoll, men som ansvarigt statsråd borde hon skämmas. Det är en grundläggande rättighet för såväl brottsoffer som misstänkta att få sin sak prövad så snabbt som det bara går.

Just så.

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, Polisen, Rättsväsendet, Kriminalpolitik