I debatten om Anna Odells dom blir
relativismen som florerar på tidningarnas kulturredaktioner smärtsamt tydlig.
Hon dömdes som bekant av tingsrätten till dagsböter, för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Att hon dömdes var principiellt viktigt.
Alla människor är lika inför lagen, eller borde åtminstone vara det, och detta inkluderar även konstnärer och journalister. Det finns flera mer eller mindre goda skäl till att visa civil olydnad. Men det innebär också att man är beredd att ta sitt straff, oavsett om det handlar om att gömma flyktingar eller avslöja oegentligheter.
Det finns mycket att säga om Odells konstverk, och om vad konst är och inte är. Där kan det råda olika uppfattningar. Det går inte att hindra en person att genomföra det Anna Odell gjorde. Men att hennes handledare på en skola som finansieras med skattemedel uppmuntrar henne är förkastligt.
När det gäller en grundläggande princip, som allas likhet inför lagen, går det inte att kompromissa. Att göra det, som en del tycks vilja, skulle innebära att en ny privilgierad klass - bestående av konstnärer och journalister - skulle uppstå. Att vara indignerad över ojämlikhet i ekonomiska tillgångar - resultat av fria individers självständiga val - är fullständigt självklart för kulturvänstern, men när det gäller människors rättigheter i samhället är jämlikheten plötsligt inte lika viktig.
Läs även andra
intressanta bloggar om
Anna Odell,
Konstfack,
Civil olydnad,
Likhet inför lagen,
Kulturvänstern
