måndag 31 maj 2010

Reflektioner kring Ship to Gaza

Bordningen av skeppen i Ship to Gaza-aktionen, med en så tragisk utgång, är det stora samtalsämnet precis överallt just nu. Som vanligt när det handlar om Israel/Palestina-konflikten är det mycket svårt att få någon balanserad redogörelse för, eller kommentar kring, det som inträffat. För att göra det krävs att man skiljer på ett antal olika saker, vilket många tycks ha förtvivlat svårt att göra.

För det första kan det konstateras att Israels beslut att storma ett av skeppen, vilket resulterade i flera döda, är fullständigt oacceptabelt, för att använda samma formulering som utrikesminister Carl Bildt gjorde. Aktionen skedde på internationellt vatten, vilket gör den till ett brott mot internationell rätt. (Folkrättsjuristen Mark Klamberg redogör på ett mycket bra sätt för det rättsliga läget, där han kommer fram till denna slutsats). Dessutom kan man ifrågasätta själva beslutet att avstyra aktionen just genom en bordning. Som Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, skriver hade man att välja mellan två dåliga alternativ, men valde ett tredje, ännu sämre.

Det är mycket tragiskt att flera människor fick sätta livet till i ett sådant onödigt ingripande. Det är uppenbart – flera videoupptagningar visar detta – att det förekom strider mellan israeliska soldater och de som befann sig ombord, men vem som anföll vem först, och i vilken skala, är oklart. Det finns fog för försiktighet kring eventuella slutsatser om händelseförloppet, när informationen om vad som faktiskt hände är oklar och ofullständig. Vad som kan konstateras är att hela situationen undvikits om bordningen inte hade genomförts.

Flera protestaktioner har genomförts världen över i dag, så även i Sverige. Fler är att vänta imorgon (tisdag). I sig är det helt riktigt; Israels agerande är klandervärt och bör kritiseras i skarpa ordalag. Men som vanligt i manifestationer mot Israels agerande är risken överhängande att de utvecklar sig till manifestationer mot Israels rätt att existera och för diverse terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Vi såg det under Gazakriget och under Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö. Att sådana tillställningar alltid löper risk att kapas av vänsterextremister, antisemiter och islamister gör att mer sansade människor drar sig för att delta.

Vad som behövs är inte mer polarisering i en redan genompolariserad fråga. Det vore naivt att tro att Israels agerande, och de efterföljande protesterna mot det, skulle leda till något annat än just det. Ändå vill jag hoppas att manifestationerna åtminstone i Sverige blir mer sansade än de vi sett tidigare. Människor behöver komma upp ur sina skyttegravar och inse att problemen, men också lösningarna, finns på båda sidor.

Adam Cwejman skriver om varför blockaden inte fungerar och att den därför bör hävas. Samtidigt måste Israel ha rätt att försvara sig, förstås inom rimliga gränser. Tyvärr passerades dessa gränser tidigare i dag. Och självklart måste Israels rätt att existera erkännas av Hamas. Annars är det fullständigt orimligt att kräva förhandlingar från Israels sida.

Min andra förhoppning är att världens judar slipper mer påhopp och angrepp, både verbalt men framför allt fysiskt, på grund av en stats agerande. Judar bär inte ett kollektivt ansvar för vad staten Israel gör, lika lite som alla världen muslimer bär ansvar för al-Qaidas terrordåd. Kollektivt skuldbeläggande är bland det värsta som finns. Borde inte en professor i filosofi inse detta enkla faktum? Nej, låt manifestationerna genomföras till minnet av alla de som dödats i denna konflikt, både i dag och tidigare, både israeler och palestinier. Det borde inte handla om att stödja en viss sida; det borde i stället handla om att stå upp för människors rätt till fred, frihet och säkerhet. Ska det vara så svårt?