Lästips till sommaren

En vän bad mig nyligen om lite lästips. Det resulterade i följande lista, som garanterat kommer att förgylla tillvaron i sommar:

Johan Norberg: Till världskapitalismens försvar, När människan skapade världen.

Johan Norberg är en av få svenska debattörer som fått ett internationellt erkännande och en bred läsekrets utanför rikets gränser. För den som har läst någon av dessa böcker är det inte svårt att förstå varför. På ett mycket övertygande sätt argumenterar Norberg för individuell frihet, marknadsekonomi och begränsad statsmakt – och därmed också för globalisering. Han visar varför entreprenören, inte staten, är nyckeln till välstånd. Båda böckerna är väl underbyggda med fakta, samtidigt som de aldrig blir torra eller tråkiga att läsa. Dessutom är de alldeles utmärkta debatthandböcker inför ditt nästa möte med antiglobalisterna.

Robert Nozick: Anarki, stat och utopi

Tillsammans med John Rawls revitaliserade Robert Nozick den politisk-filosofiska debatten under 1970-talet. Hans Anarki, stat och utopi utgjorde den moraliska grunden för den nyliberala rörelsen, som understöddes av Milton Friedmans nationalekonomiska forskning. Nozicks bok var till stor del en kritik av Rawls bok En teori om rättvisa. I första delen visar han hur staten kan uppkomma på ett moraliskt legitimt sätt, för att vederlägga anarkisternas tes om att staten alltid är en illegitim aktör. I andra delen resonerar han kring begränsningarna för statens makt; han drar slutsatsen att den endast får skydda människors negativa friheter. I den tredje delen formulerar Nozick en utopi: staten utgör ett ramverk som människor själva skapar samhället inom, beroende av deras preferenser. Här kan kommunisten leva i samma stat som kapitalisten.

Franz Kafka: Processen

Få böcker ger väl så mycket credd att ha läst som Kafkas Processen. Den surrealistiska berättelsen om den lönlösa kampen mot ett rättssystem som saknar logik och sammanhang har fascinerat läsare världen över. Att boken inte är helt lättläst gör inte creddfaktorn mindre, tvärtom. När sista sidan är utläst ställer man sig oundvikligen frågan: vad var det jag precis läste? Processen går att tolka på många olika sätt, inte minst för att den, likt hans två andra stora verk, förblev ofullbordade.

Herman Wouk: Youngblood Hawke

Undertiteln till Youngblood Hawke är ”roman om en författares liv”, vilket är en väldigt bra sammanfattning av bokens handling. Vi får följa författaren Arthur Hawke genom ett helt liv av författande, som tar honom från hålan där han är uppväxt till storstaden New York med alla dess lockelser och förbannelser. En fascinerande berättelse som kanske är av särskilt intresse för den som själv tycker om att skriva.

Ayn Rand: Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla

Denna bok är en sammanställning av ett antal essäer och föreläsningar av Ayn Rand, objektivismens grundare och portalfigur. Det är en mycket bra introduktion till Rand, vilken sammanfattar hennes filosofi på ett förtjänstfullt sätt. För den som inte genast vill ge sig i kast med Och världen skälvde eller Urkällan, hennes två stora filosofiska romaner, är den ett gott alternativ. Alla Ayn Rands verk är hyllningar till individen, eller snarare till de individer som till fullo utnyttjar sin egen potential. I Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla redovisar hon objektivismens syn på metafysik, kunskapsteori, etik, politik och konst.

Johan Hakelius: Döda vita män

Johan Hakelius har skrivit en bok om ett antal mycket märkliga personligheter, alla med några saker gemensamt: de är män, de är vita och de är döda. Självklart handlar det om engelsmän och England, ett land som Hakelius i förordet beskriver sin fascination över. England är förmodligen ett av de mest excentriska länderna på denna jord, och han har lyckats skaka fram några av de mest excentriska personligheterna ur landets historia. Varje kapitel behandlar en av dem och de olika delarna binds samman av att de alla har någon koppling till varandra. På det hela taget en mycket underhållande bok, av särskilt intresse för anglofilen.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Norberg, Robert Nozick, Franz Kafka, Processen, Till världskapitalismens försvar, Johan Hakelius, Ayn Rand

Endast humanitär hjälp?

Att de israeliska soldater som bordade ett av Gazaskeppen, Mavi Marmara, möttes av väpnat motstånd antydde att Ship to Gaza kanske inte var en fullt så fredlig aktion som hävdats. Exakt vad som hände på skeppet är fortfarande oklart, och kommer att fortsätta vara det till dess att en eventuell utredning är klar. Klart är att Mavi Marmara hade med sig ett stort antal medlemmar av den turkiska organisationen Foundation for Human Rights, Liberties, and Humanitarian Relief (IHH). Trots sitt blida namn har organisationen varit inblandad i ett antal våldsdåd och stöttat terrororganisationer.

Det är en sak att protestera mot Israels agerande när man valde att borda flottan. Det är en helt annan sak att skrika sig hes till stöd för en aktion, som till stor del finansierades av nämnda IHH. Det senare är vad många av veckans manifestationer gått ut på. Det är lätt att agera impulsivt i stundens hetta. Men viktigt att komma ihåg är att det aldrig är så enkelt som det till en början verkar. I synnerhet när det gäller Israel/Palestina-konflikten.

Oddsen att det här kommer att uppmärksammas i mer än förströdda notiser är nog ganska höga. Sedan kan man också fråga sig om Ship to Gazas tillskyndare faktiskt kommer att bry sig.

Adam Cwejman tar upp detta på sin blogg.

En inkompetent ledning

Den nuvarande israeliska regeringen tränger mer och mer in sig i ett hörn. Och ju längre in man kommer, desto svårare kommer det bli att ta sig ut. På inte alls särskilt lång tid har den till och med lyckats komma på kollisionskurs med Israels viktigaste allierade, USA. Det får sägas vara en stor bedrift – av det betydligt sämre slaget. Bordningen av Ship to Gaza-konvojen är det senaste exemplet på hur man minskar de redan mikroskopiska chanserna till en snar fred, upprör en hel värld och försvagar Israels ställning bland dess allierade.

Jag har i ett tidigare inlägg konstaterat att bordningen var tragisk, onödig och kontraproduktiv. Liksom tidigare händelser visar den att den nuvarande regeringen inte är kapabel att göra det som anstår en demokratiskt vald sådan. Ta exempelvis Dan Boströms grovt insinuerande artikel, som anklagade israeliska soldater för att stjäla organ från döda palestinier. Det är förståeligt att bli upprörd över sådant. Men att därifrån gå till att utlösa en diplomatisk kris, och kräva att den svenska regeringen agerar mot Aftonbladet, i strid mot yttrandefriheten, är absurt.

Långt allvarligare är oviljan att stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken. Det var denna fråga som fick bägaren att rinna över för Obama-administrationen. Obama hade ju i sitt tal i Kairo, för ungefär ett år sedan, manat till nya, fredliga intitativ i Mellanöstern. Att stoppa fortsatt bosättningen är en absolut nödvändighet för att kunna föra konstruktiva samtal med den palestinska ledningen på Västbanken. I stället har Benjamin Netanyahu inte bara viftat bort kritiken, utan också gått till motattack, var än den har yttrat sig.

Samma procedur upprepas nu. Den israeliska ledningen slår vilt ifrån sig alla anklagelser. Dess USA-ambassadör gör en helt absurd liknelse mellan de israeliska soldaterna som deltog och amerikanska soldater under andra världskriget. Han kallar aktionen ”helt legal, helt human och väldigt ansvarsfull”. Det är minst sagt pinsamt. Dessa krumbukter gör det inte till ett mindre klart faktum att den stred mot internationell rätt eller att människor dog som en konsekvens av den.

För vänner av Mellanösterns enda demokrati är det mycket plågsamt att se hur landet styrs av en så inkompetent ledning.