Varje artikel som skrivs om Afghanistan i dessa dagar är smärtsam att läsa; de som handlar om tragiska faktum, som talibaners framgångar, kvinnors lidande i det vidriga patriarkatet eller barnen som trots alla biståndsmiljarder inte får gå i skolan.
Men också de rapporter som beskriver små, små ljuspunkter i den misär som utgör det sargade landet Afghanistan är smärtsamma: För en stund så inges man en liten strimma hopp om landets framtid, men känslan är kortvarig. Vad kommer att hända när de västerländska trupperna drar sig tillbaka? Det är svårt att inte befara det värsta: Talibanernas återkomst till makten. Totalt inbördeskrig. Ännu mer lidande och förtryck.
DN publicerade den 19/12 ett av de där illusoriskt hoppfulla reportagen. Den afghanska hantverkstraditionen, som enligt de afghaner som medverkar i artikeln förföll under talibanstyre, blomstrar nu återigen, åtminstone i en skyddad oas: ett av Kabuls gamla fort. Här arbetar hantverkare av olika discipliner, både med att skapa, och att lägga grunden för att det afghanska kulturarvet ska föras vidare. I fortet utbildas unga afghaner till att bli den nya generationens hantverkare. Förutsatt att de får den möjligheten...
- Under talibanregimen kollapsade detta totalt. Många flyttade och ingen hade råd med trähantverk. Men nu kommer den yngre generationen igen, säger träslöjdsläraren Syed Jan, 55.
Personerna i reportaget lyfter fram vikten av kultur och att vårda kulturarvet. De har fullständigt rätt. Även om det vid en snabb överblick kan framstå som onödigt i jämförelse med andra återuppbyggnadsprojekt, bedrar skenet. Människor behöver mer än det absolut nödvändigaste, som mat, kläder och tak över huvudet. Dessa saker kan hjälpa oss att överleva, men för att leva krävs mer: Kärlek, gemenskap, frihet – och kultur. Kulturen är en del av det livsbränsle som tillåter oss att leva mer fullständiga liv. På många sätt är kulturen, både vad gäller spets och bredd, ett tecken på hur utvecklat och civiliserat ett samhälle är. Detta utan att ge sig in på en diskussion om vad som mer exakt utmärker ”god” kultur.
Mitt i en krigszon kan det kanske verka vara mindre viktigt, i varje fall i jämförelse med alla andra problem i en tid som mest handlat om att överleva. Men Khan Etebari, talesman för Turquoise Mountain Foundation, anser att kulturarvet är centralt för den afghanska identiteten.
- Det är detta som ger oss en identitet. Kanske är folk mer upptagna av att bygga vägar och annat, men detta är det som gör oss till afghaner, säger han.
Snarare är det vad som gör oss, oavsett ursprung, till människor, skulle jag säga. I alla fall lite mer mänskliga än vad som annars vore fallet. Det är också en källa ur vilken vi kan hämta kunskap.
Man hoppas att afghanerna som figurerar i DN:s reportage får möjligheten att fortsätta vårda sitt kulturarv. Just nu ser det dock väldigt mörkt ut.
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Kultur, Kulturarv, Kabul, Civilsamhälle
torsdag 30 december 2010
onsdag 29 december 2010
Terrorismen och hoten som följer i dess spår
Bombdådet på Bryggargatan i Stockholm kom egentligen inte som någon överraskning, med tanke på utvecklingen sedan 11 september. Att Sverige skulle vara skyddat från terrorismen som drabbat flera andra västländer var en from, men inte särskilt realistisk förhoppning. Visst har bomben varit ett samtalsämne, men inte i särskilt stor utsträckning, som jag upplever det. Det verkar som att julhandeln på Drottninggatan fortsatte ungefär som vanligt de efterföljande dagarna. Den enda skillnaden var att julflanörerna fick sällskap av betydligt fler poliser än vanligt.
Lyckligtvis dödades inga andra än gärningsmannen själv. Reaktionerna hade självklart varit starkare om Taimour Abdulwahab inte hade misslyckats, och tagit med sig fler människor i döden. Men alldeles oavsett har en normaliseringsprocess pågått sedan 11 september 2001. Terrorgrupper och deras attentat, eller försök till attentat, har tack och lov inte blivit en del av vår vardag (jämfört med Irak, Pakistan eller Afghanistan), men i alla fall något vi räknar med och inte förvånas särskilt mycket över. Någon vecka senare arresterades ett antal personer i Storbritannien, misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Sådant resulterar knappt i en notis nuförtiden. Artiklarna om det första terrormålet enligt den nya terroristlagen i Sverige som lett till fällande dom fick förvisso mer spaltutrymme, men ledde knappast till någon vidare diskussion.
Terrorismen är ett virus som hotar det öppna och demokratiska samhället. Om det råder knappast några tvivel. Men för att använda Adam Cwejmans liknelse är det många av det öppna och demokratiska samhällets ”antikroppar” som aktiveras, som utgör det största hotet mot människors frihet. De farliga antikropparna – övervakning, repression, åsidosättande av rättsstatens principer, slutenhet och inskränkthet – spelar fundamentalisterna i händerna. Om terrorismen besegras eller decimeras med sådana medel är det inte annat än en Pyrrhusseger.
De goda antikropparna - yttrandefrihet, respekt för människors rättigheter, öppenhet och rättssäkerhet – utgör det enda, på lång sikt, hållbara försvaret mot terrorister och andra mörkermän. De bästa vapnen i kampen mot den islamistiska terrorismen är de värden som islamisterna hatar och föraktar.
Det är ingen ny insikt. Men likväl vandrar vi längs vägen mot totalitarism små, små steg åt gången. FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, Swift-avtal etc. USA har gått ännu längre. Storbritannien likaså. Det finns ingen anledning att tro att Sverige inte skulle följa efter, svenskarnas bild av sitt land som moraliskt föredöme till trots.
Hotbilden stannar inte där. Det mest osmakliga med attentatet i Stockholm var nog Sverigedemokrater(na)s reaktioner på detsamma. Jimmie Åkessons ”Stureplanssekreterare” Alexandra Brunell undslapp sig ett ”vad var det jag sa?” på Twitter, under taggen #äntligen. Senare samma kväll skrev William Petzäll samma sak på sin Twitter. Frågan är hur stora mängder vatten SD får på sin kvarn: Hur mycket kommer attentatet att spä på den muslimfientlighet som partiet ägnat sig åt att underblåsa de senaste två åren?
Genom sitt propagerande för ett slutet Sverige och sin etnofiering av politiken vänder man sig inte bara emot den öppenhet som i mångt och mycket präglar Sverige, utan man orsakar också en inre splittring av samhället, där människor delas upp i åtskilda kollektiv efter etnicitet och religion. Ironiskt nog har man mycket gemensamt med islamisterna: de absoluta anspråken på vad som är svenskt respektive muslimskt, fientligheten mot grupper som är annorlunda, tanken om assimilation eller konvertering som den enda vägen för ”de andra”, och hävdandet av den egna gruppens särart och storhet. Trots den skenbara konflikten finns stora likheter.
Kanske värst av alla dessa hot är det som kanske är minst uppenbart, men som undergräver det öppna samhället inifrån. Just nu symboliseras denna rörelse bäst av Peter Weiderud, ordförande i den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Bara någon dag efter bombdådet kom kraven på självcensur. Weiderud insinuerade mer eller mindre att Lars Vilks, med sin provokativa konst, var en av orsakerna till att Abdulwahab valde att spränga sig själv. Weideruds lösning för att undvika fler terroristattentat är att idka självcensur, för att inte provocera ”muslimerna”. Muslimerna är i hans värld ett överkänsligt kollektiv som inte kan hantera provokationer och som måste skyddas från andras yttrandefrihet. Det är ett resonemang som gränsar till det rasistiska.
Om alla ställde upp på Weideruds resonemang skulle terrorismen och fundamentalismen redan ha segrat. I det kollektiva synsättet finns också likheter med Sverigedemokraterna.
Den som väljer att stå upp för den liberala demokratin och dess kärnvärden utkämpar således i nuläget ett fyrfrontskrig: Mot den islamistiska terrorismen; mot alltmer auktoritära stater; mot de främlingsfientliga krafter som vill slå mynt av tragiska händelser; mot de undfallande och fega som vill kompromissa med våra friheter. Att det är liberalismen som segrar över den islamistiska fundamentalismen, och därmed över de farsoter som följer i dess spår, är helt avgörande. Bara så kan det öppna samhället bevaras.
Lyckligtvis dödades inga andra än gärningsmannen själv. Reaktionerna hade självklart varit starkare om Taimour Abdulwahab inte hade misslyckats, och tagit med sig fler människor i döden. Men alldeles oavsett har en normaliseringsprocess pågått sedan 11 september 2001. Terrorgrupper och deras attentat, eller försök till attentat, har tack och lov inte blivit en del av vår vardag (jämfört med Irak, Pakistan eller Afghanistan), men i alla fall något vi räknar med och inte förvånas särskilt mycket över. Någon vecka senare arresterades ett antal personer i Storbritannien, misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Sådant resulterar knappt i en notis nuförtiden. Artiklarna om det första terrormålet enligt den nya terroristlagen i Sverige som lett till fällande dom fick förvisso mer spaltutrymme, men ledde knappast till någon vidare diskussion.
Terrorismen är ett virus som hotar det öppna och demokratiska samhället. Om det råder knappast några tvivel. Men för att använda Adam Cwejmans liknelse är det många av det öppna och demokratiska samhällets ”antikroppar” som aktiveras, som utgör det största hotet mot människors frihet. De farliga antikropparna – övervakning, repression, åsidosättande av rättsstatens principer, slutenhet och inskränkthet – spelar fundamentalisterna i händerna. Om terrorismen besegras eller decimeras med sådana medel är det inte annat än en Pyrrhusseger.
De goda antikropparna - yttrandefrihet, respekt för människors rättigheter, öppenhet och rättssäkerhet – utgör det enda, på lång sikt, hållbara försvaret mot terrorister och andra mörkermän. De bästa vapnen i kampen mot den islamistiska terrorismen är de värden som islamisterna hatar och föraktar.
Det är ingen ny insikt. Men likväl vandrar vi längs vägen mot totalitarism små, små steg åt gången. FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, Swift-avtal etc. USA har gått ännu längre. Storbritannien likaså. Det finns ingen anledning att tro att Sverige inte skulle följa efter, svenskarnas bild av sitt land som moraliskt föredöme till trots.
Hotbilden stannar inte där. Det mest osmakliga med attentatet i Stockholm var nog Sverigedemokrater(na)s reaktioner på detsamma. Jimmie Åkessons ”Stureplanssekreterare” Alexandra Brunell undslapp sig ett ”vad var det jag sa?” på Twitter, under taggen #äntligen. Senare samma kväll skrev William Petzäll samma sak på sin Twitter. Frågan är hur stora mängder vatten SD får på sin kvarn: Hur mycket kommer attentatet att spä på den muslimfientlighet som partiet ägnat sig åt att underblåsa de senaste två åren?
Genom sitt propagerande för ett slutet Sverige och sin etnofiering av politiken vänder man sig inte bara emot den öppenhet som i mångt och mycket präglar Sverige, utan man orsakar också en inre splittring av samhället, där människor delas upp i åtskilda kollektiv efter etnicitet och religion. Ironiskt nog har man mycket gemensamt med islamisterna: de absoluta anspråken på vad som är svenskt respektive muslimskt, fientligheten mot grupper som är annorlunda, tanken om assimilation eller konvertering som den enda vägen för ”de andra”, och hävdandet av den egna gruppens särart och storhet. Trots den skenbara konflikten finns stora likheter.
Kanske värst av alla dessa hot är det som kanske är minst uppenbart, men som undergräver det öppna samhället inifrån. Just nu symboliseras denna rörelse bäst av Peter Weiderud, ordförande i den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Bara någon dag efter bombdådet kom kraven på självcensur. Weiderud insinuerade mer eller mindre att Lars Vilks, med sin provokativa konst, var en av orsakerna till att Abdulwahab valde att spränga sig själv. Weideruds lösning för att undvika fler terroristattentat är att idka självcensur, för att inte provocera ”muslimerna”. Muslimerna är i hans värld ett överkänsligt kollektiv som inte kan hantera provokationer och som måste skyddas från andras yttrandefrihet. Det är ett resonemang som gränsar till det rasistiska.
Om alla ställde upp på Weideruds resonemang skulle terrorismen och fundamentalismen redan ha segrat. I det kollektiva synsättet finns också likheter med Sverigedemokraterna.
Den som väljer att stå upp för den liberala demokratin och dess kärnvärden utkämpar således i nuläget ett fyrfrontskrig: Mot den islamistiska terrorismen; mot alltmer auktoritära stater; mot de främlingsfientliga krafter som vill slå mynt av tragiska händelser; mot de undfallande och fega som vill kompromissa med våra friheter. Att det är liberalismen som segrar över den islamistiska fundamentalismen, och därmed över de farsoter som följer i dess spår, är helt avgörande. Bara så kan det öppna samhället bevaras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
