Skrivmaskinen

Att skriva tentamen

2011-08-09T22:08:00.001+02:00

Klockan på datorskärmen visar 21.17. Hög tid att slå igen kurslitteraturen; jag påminner mig om den ständiga förmaningen från lärarna: ”Det är ingen idé att plugga dagen innan ett prov”. Det är ord som har följt mig genom hela skolsystemet, från lågstadiet till högskolan. Nu senast var det lektorn i matematik som yttrade dessa visdomsord. Om lärarna bara visste hur förgäves det är. Ingen låter bli att plugga dagen innan en tenta. Tvärtom är den kollektiva tentapsykosen som allra värst då. Det spelar ju ingen roll hur bra man kan innehållet på kursen: Bara tanken på att sitta dagen innan dagen D och göra ingenting ger svår ångest. Det man lär sig dagen innan försvinner lika snabbt igen, sägs det. Men det ger förhoppningsvis utslag i tentabetyget, som i utbildningsfabriken är lika med allt.

Tentaperioden är en underbart inrutad period. Upp klockan åtta, äta frukost, mjukstarta med läsning av gratis kår-DN, dyka ned i kurslitteraturen, äta lunch, ned i böckerna igen, ta en promenad, läsa lite till, laga middag, plugga ännu lite mera, sedan läggdags vid halv ett. Och så repetera.

Nyckeln till en lyckad tenta är att spela ned förväntningarna - intala sig att man egentligen kan rätt lite. Man ringer till en kursare kvällen innan, snackar om hur jävla jobbig kursen är och hur dum i huvudet kursansvarig lärare är. Vilket tråkigt ämne det är vi läser. Eller att det egentligen är intressant och så, men att upplägget gör det så fantastiskt tråkigt. Att ringa till mor eller far åstadkommer samma sak, med den positiva bieffekten att päronen blir glada om man lyckas överträffa de medvetet lågt ställda förväntningarna.

Att spela ned förväntningarna handlar inte primärt om glada överraskningar när betyget väl kommer. Det är istället en medveten tentataktik. Vad som under själva tentan måste undvikas till varje pris är panik över något man inte kan, eller tror man inte kan, och den på paniken följande nedstängningen av hjärnkontoret. Ju lägre förväntningar, desto lägre sannolikhet att paniken slår till. Då slipper man kallsvetten, illamåendet och de där knivarna i magen. Den mest avslappnade tenta jag någonsin skrivit var den där jag på förhand halvt om halvt resignerat. Att känna att man inte har något att förlora gör underverk.

Det enda jag kan vara säker på kvällen innan är att klockan kommer att hinna bli både ett och två innan jag slutligen somnar. Det beror inte på nervositet, det vore fel ord för att beskriva känslan. Snarare handlar det om en spänd förväntan. Både huvud och kropp har svårt att varva ned. Påminner om känslan inför en viktig match. Den som ägnat sig åt idrott någon gång i livet förstår vad jag menar. Ställer alltid tre alarm innan jag släcker lampan. Den som en gång har missat en tenta eller dugga tar inga risker.

Dagen med stort D. D-dagen. Tentadag. Vanligtvis har jag vaknat och somnat om ett antal gånger innan det första alarmet ringer. Fem timmars sömn, cirkus. Skönt. In i duschen. Sedan ett fåfängt försök att få ned lite frukost. Brukar sällan gå jättebra, och hungern tenderar att smyga sig på redan på tunnelbanan in till stan. Kollar väskan tre gånger, så att allt är med. Pennor, sudd, extra stift, miniräknare. Framför allt: legitimation. Annars blir det inte mycket tenta alls.

Den riktiga nervositeten kommer alltid, som på ett trollslag, vid Fridhemsplan. Siempre. Det är lite som att få ett slag i magen och höra en röst säga att ”Nu är vi inne i stan, nu är det snart Rådmansgatan, nu är det snart upp till bevis”. Det är som att det vilar en förbannelse över den stationen.

Kliver av vid Rådmansgatan. Snuddar vid tanken på att nicka till och råka åka förbi och hamna vid Hötorget. Obehagligt. Uppför trapporna i korsdraget. In på pressbyrån för att köpa en vattenflaska samt choklad i fall av lågt blodsocker. Brukar vara tvärtom: blodsockret skjuter i höjden av allt adrenalin som pumpas runt i kroppen. Besöket på herrarnas avslutar ritualen inför tentan. Under skrivtiden har nöden en lag. Den lagen stavas tid, och lagen är absolut. Finns det ingen tid, då spelar det ingen roll hur mycket blåsan pockar på uppmärksamheten. Den får snällt vänta.

Så är tiden inne till slut. Tentavakten ger oss tillåtelse att börja. Allt jag beskrivit ovan är generellt. Det gäller för varje tenta. Det är nu historien kan ta radikalt olika vändningar. Seger eller nederlag. Konstant panik eller skön magkänsla. A eller F. Handleden värker efter en kvart av febrilt skrivande. Förbannar för en stund förekomsten av datorer, som gör denna kroppsdel illa förberedd för handskrivande. Nacken i onaturlig position, djupt lutad över bänken. Försöker koppla bort omvärlden och de övriga tentanderna. Liksom ljuden från Sveavägen utanför fönstret. Går sällan helt.

”Nu är det 15 minuter kvar”. Orden innebär en enorm lättnad - eller att avgrunden öppnar sig på riktigt. Antingen kan man lugnt titta igenom det man åstadkommit de senaste tre-fyra timmarna. Eller så ökar man takten ytterligare för att få ned så mycket som möjligt på pappret framför sig, under de få minuter som är kvar.

”Nu är det bara fem minuter kvar. Glöm inte bort att numrera och skriva namn på alla blad”. Dags att lägga ned verksamheten. Se till så att namnteckning, bladnumrering och fråga finns angivet på alla blad. Sortera pappershögen. Inte alltid det lättaste om man hoppat fram och tillbaka mellan uppgifter.

”Nu är skrivtiden slut. Alla lägger ned sina pennor och slutar skriva”. Ridå. Det är över. Jag lämnar in allting till tentavakterna. Samlar ihop min saker. Stapplar ut genom dörren, hjärnan helt mosig. Stapplar ut till verkligheten igen.

Om medborgarskapstest

2011-08-07T19:17:00.003+02:00

Liberala ungdomsförbundets kongress ställde sig för drygt en vecka sedan bakom ett lag-, språk- och regeltest för svenskt medborgarskap (benämnt språk- och samhällstest nedan). På ledar- och debattsidor samt i bloggosfären har förslaget debatterats flitigt den gångna veckan.

För det första kan man konstatera att det är tråkigt att denna fråga har fått så stora proportioner att den inte tycks gå att diskutera på ett sakligt sätt. Tonläget blir snabbt väldigt uppskruvat, vilket knappast uppmuntrar till en saklig debatt. Dessutom saknar jag en lite bredare diskussion kring medborgarskapet, vare sig man ställer sig positiv eller negativ till förslaget. Även om detta test skulle ha en särskild betydelse går det inte att bortse från att frågan om medborgarskapet, och den lagstiftning som omgärdar det, är större än så.

Medborgarskapet står för en särskild gemenskap i samhället. Det kan man tycka är önskvärt eller inte, men så är fallet. Det finns en uppfattning om att liberaler skulle stå för en atomistisk samhällssyn, där individer agerar helt oberoende av sociala gemenskaper och sammanhang. Jag vill hävda att social och samhällelig gemenskap är oundviklig och dessutom i huvudsak av godo. Men för att vara av godo måste det vara en bred gemenskap, som spänner över politiska, etniska, religiösa, socioekonomiska och kulturella gränser. Samhällen som präglas av sekteristiska gränslinjer fungerar illa och riskerar i längden att falla samman.

Historiskt sett har medborgarskapet och samhällsgemenskapen i Sverige präglats av vårt lands etniska homogenitet. Medborgarskapet har i realiteten byggt på blodsprincipen. Idag är Sverige inte längre ett etniskt och kulturellt homogent samhälle. Invandringen under 1900-talet har förändrat samhället på alla områden.

Jag tror att medborgarskapet kan erbjuda en gemenskap som är till nytta för individer och samhället som helhet. Det bygger dock på att medborgarskapet i Sverige omdefinieras, från att baseras på vilka dina föräldrar är, till att baseras på att du slagit ned dina bopålar och ser din framtid i Sverige. Från blodsprincipen till jordprincipen. Det viktiga är att medborgarskapet ska vara tillgängligt för den som vill bli en del av denna gemenskap. Det ska vara helt naturligt att komma till Sverige i vuxen ålder och bli medborgare. Du ska också uppfattas som en fullvärdig medborgare och en del av samhället, i lika stor utsträckning som den som är född här.

Där är vi inte än. Länder som USA och Kanada, vilka också har en längre tradition av invandring, har däremot lyckats väldigt väl med att integrera nyanlända invandrare. Medborgarskapet är där något alla kan bli en del av, oavsett ursprung. Både civilsamhället och politiken är drivande i att skapa positiva associationer kring medborgarskapet och betona dess inkluderande natur. I min mening är det något vi bör sträva efter.

Att ställa krav på grundläggande förståelse för svenska språket och och hur samhället fungerar är ett led i att uppvärdera medborgarskapet i Sverige. Det är rimligt att det finns ett gemensamt språk att kommunicera med, och en gemensam förståelse för centrala spelregler i samhället. Ett språk- och samhällstest skulle validera att den som invandrat till Sverige har tillräckliga förutsättningar för att till fullo ta del av denna samhällsgemenskap. Det är lika delar ett test av individens vilja att tillägna sig dessa nödvändiga kunskaper och samhällets förmåga att förmedla kunskaperna.

Ett sådant test är i sig inte värt särskilt mycket, om inte medborgarskapet i sig blir mer inkluderande och positivt laddat. Det är bara en pusselbit i strävan efter en mer inkluderande samhällsgemenskap. Därför måste vi i fortsättningen föra en diskussion som går längre än bara till detta förslag. Den viktigaste förändringen vore en ändrad attityd till invandring och invandrare, från att tolerera dem till att acceptera att dessa människor är fullvärdiga svenskar som infödda. Vi måste också inse att alla invandrare inte är likadana. Vissa vill inte bli medborgare. Andra vill inget hellre. En uppvärdering av medborgarskapet handlar inte om att nedvärdera eller utestänga den tidigare gruppen, utan om att inkludera den senare gruppen på ett bättre sätt än idag.

Det finns några invändningar kring detta förslag som ständigt återkommer. Nedan för jag ett resonemang kring dessa kritiska ståndpunkter.

Förslaget är meningslöst och kommer inte lösa några integrationsproblem.

Språk- och samhällstest för medborgarskap är absolut inget alexanderhugg som kommer att lösa integrationsproblemen. Det är ingen quick fix. För att förbättra integrationen måste vi bland annat göra arbetsmarknaden mer flexibel, skapa ett bättre näringsklimat, sänka skatter på arbete, företagsvinster och kapital samt göra bostadsmarknaden mindre segregerad. Vi måste också komma till bukt med diskriminering i samhället. Integration handlar dock inte bara om kvantifierbara faktorer som arbete, försörjning och boende. Immateriella värden som en bättre gemenskap i samhället glöms ofta bort. Där kommer medborgarskapet in, och som jag en skriver ovan är detta förslag en del i att stärka detsamma. Men det är värt att poängtera att det är en del av en större helhet.

Man ställer krav på invandrare men inte på de som är födda här.

Vid en första anblick kan det tyckas stämma. Den som är född här blir automatiskt medborgare, och kommer inte att behöva genomgå något test. Däremot har den som är född här tillbringat minst nio, och nästan undantagslöst tolv, år i det svenska skolsystemet. Där ska man ha tillägnat sig just de kunskaper som förslaget om test tar sikte på, nämligen kunskaper i svenska och en grundläggande förståelse för hur samhället fungerar och styrs. Denna kunskap examineras i skolan genom prov. Förvisso kan du inte bli av med ditt medborgarskap (det vore praktiskt svårt), men det ställs definitivt krav även på personer födda i Sverige.

Invandrare pådyvlas vissa uppfattningar och värderingar.

Meningen med LUF:s förslag är inte att testa invandrares värderingar. Det handlar det om att ge förutsättningar för att delta i samhällsgemenskapen. Det bygger på grundläggande förståelse av språk och vissa samhällsinstitutioner, inte på att man har vissa specifika uppfattningar. Ponera att provet kommer att testa kunskapen kring centrala delar av svensk lagstiftning. Det betyder bara att individen ska känna till dessa delar, inte att han eller hon måste tycka att dessa är vettiga. Och om nu detta är en allvarligt menad farhåga, då borde fokus riktas mot den svenska grundskolan. Där är det ett uttryckligt krav att eleverna ska ställa upp på en demokratisk värdegrund för godkänt resultat i samhällsvetenskap. Det är att pådyvla mäniskor vissa uppfattningar.

Det skapar högre barriärer för medborgarskap.

Detta är delvis sant. Om medborgarskapet är villkorat med ett test innebär det att individen måste få godkänt på detta test för att bli medborgare, uppenbarligen. Men man skulle istället kunna se det tvärtom. Medborgarskapet är redan idag villkorat. Du måste ha vistats fem år i landet för att kunna bli medborgare. Om du råkar vara nordisk medborgare behöver du bara vänta två år, vilket visar hur inkonsekvent och godtycklig nuvarande lagstiftning är. Kritikerna av språktest missar detta när de helt och hållet fokuserar på förslaget om ett test. I och med ett test kan den som vill bli medborgare bli det redan efter två år, eller ännu kortare tid. Huvudpoängen är att det inte är en godtyckligt vald tidsgräns som styr om du kan bli medborgare eller inte, utan din egen vilja och dina egna ansträngningar. Det finns idag andra rekvisit för medborgarskap som kan diskuteras. Exempelvis kan din ansökan skjutas upp i över ett decennium om du har en betalningsanmärkning hos Kronofogden. Det finns ett allmänt krav på ”skötsamhet”.

Svårighetsgraden på testet bör rimligtvis anpassas så att den som läst två år på SFI klarar av det. Detta ska givetvis kombineras med en förbättring av SFI, vilket oavsett är helt nödvändigt. Testet är inte mer dramatiskt än att kunskaperna SFI-eleverna bör ha fått med sig utvärderas. Till sist kan sägas att det inte är politiker som ska utforma testet, lika lite som riksdagen bestämmer hur proven i svensk skola ska se ut.

Sverige är inte Kanada eller USA.

Det är onekligen sant att Kanada och USA är länder med en betydligt längre tradition av invandring och mångkultur än Sverige. Det civila samhället är också mer engagerat i integrationen av nyanlända invandrare. Medborgarskapet har en starkare ställning, och det har inte samma etniska förtecken som i Sverige. Men det betyder inte att vi inte bör sträva mot en modell som liknar Kanadas eller USA:s. Om dessa modeller nu är förebilder finns det väl inga anledningar till att inte låta sig inspireras av dem. På vissa motståndare till språk- och samhällstestet verkar det som att vi inte ens bör försöka, för att det skulle vara ouppnåeligt. Det verkar också råda en missuppfattning som förkunnar att medborgarskapet som institution skulle ha växt fram helt organiskt och spontant i dessa länder. Tvärtom har staten varit en del i skapandet av dessa institutioner, och fortsätter att vårda dem än idag. Visst är civilsamhället en stor del i det hela, men staten spelar fortfarande en central roll.

En bredare och mer genomgående diskussion kring medborgarskap och samhällsgemenskap i en värld som blir alltmer globaliserad behövs. Ett språk- och samhällstest för medborgarskap är en del av den diskussionen. En annan fråga som kan diskuteras är huruvida rätten att rösta i riksdagsval bör vara förbehållen medborgare eller inte. En tredje rör vem som ska vara berättigad att söka till högre ämbeten inom stat och offentlig förvaltning. Man kan också diskutera om testet kanske ska vara frivilligt, ett förslag som lyftes fram för ett par år sedan. Det innebär att den som inte vill vänta i fem år på medborgarskap kan göra testet. Dessutom kan vi fråga oss vilken princip som ska gälla för barn som föds i Sverige. Är det föräldrarnas medborgarskap eller födelselandet som ska bestämma medborgarskapet?

Nu när frågan om språk- och samhällstest är aktuell är det ett bra tillfälle att föra sådana diskussioner.

Adam Cwejman (här, här och här) och Simon Hedlin Larsson har bloggat om samma fråga.

Hopp och tragik i Afghanistan

2010-12-30T20:27:00.003+01:00

Varje artikel som skrivs om Afghanistan i dessa dagar är smärtsam att läsa; de som handlar om tragiska faktum, som talibaners framgångar, kvinnors lidande i det vidriga patriarkatet eller barnen som trots alla biståndsmiljarder inte får gå i skolan.

Men också de rapporter som beskriver små, små ljuspunkter i den misär som utgör det sargade landet Afghanistan är smärtsamma: För en stund så inges man en liten strimma hopp om landets framtid, men känslan är kortvarig. Vad kommer att hända när de västerländska trupperna drar sig tillbaka? Det är svårt att inte befara det värsta: Talibanernas återkomst till makten. Totalt inbördeskrig. Ännu mer lidande och förtryck.

DN publicerade den 19/12 ett av de där illusoriskt hoppfulla reportagen. Den afghanska hantverkstraditionen, som enligt de afghaner som medverkar i artikeln förföll under talibanstyre, blomstrar nu återigen, åtminstone i en skyddad oas: ett av Kabuls gamla fort. Här arbetar hantverkare av olika discipliner, både med att skapa, och att lägga grunden för att det afghanska kulturarvet ska föras vidare. I fortet utbildas unga afghaner till att bli den nya generationens hantverkare. Förutsatt att de får den möjligheten...

- Under talibanregimen kollapsade detta totalt. Många flyttade och ingen hade råd med trähantverk. Men nu kommer den yngre generationen igen, säger träslöjdsläraren Syed Jan, 55.

Personerna i reportaget lyfter fram vikten av kultur och att vårda kulturarvet. De har fullständigt rätt. Även om det vid en snabb överblick kan framstå som onödigt i jämförelse med andra återuppbyggnadsprojekt, bedrar skenet. Människor behöver mer än det absolut nödvändigaste, som mat, kläder och tak över huvudet. Dessa saker kan hjälpa oss att överleva, men för att leva krävs mer: Kärlek, gemenskap, frihet – och kultur. Kulturen är en del av det livsbränsle som tillåter oss att leva mer fullständiga liv. På många sätt är kulturen, både vad gäller spets och bredd, ett tecken på hur utvecklat och civiliserat ett samhälle är. Detta utan att ge sig in på en diskussion om vad som mer exakt utmärker ”god” kultur.

Mitt i en krigszon kan det kanske verka vara mindre viktigt, i varje fall i jämförelse med alla andra problem i en tid som mest handlat om att överleva. Men Khan Etebari, talesman för Turquoise Mountain Foundation, anser att kulturarvet är centralt för den afghanska identiteten.

- Det är detta som ger oss en identitet. Kanske är folk mer upptagna av att bygga vägar och annat, men detta är det som gör oss till afghaner, säger han.

Snarare är det vad som gör oss, oavsett ursprung, till människor, skulle jag säga. I alla fall lite mer mänskliga än vad som annars vore fallet. Det är också en källa ur vilken vi kan hämta kunskap.

Man hoppas att afghanerna som figurerar i DN:s reportage får möjligheten att fortsätta vårda sitt kulturarv. Just nu ser det dock väldigt mörkt ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Kultur, Kulturarv, Kabul, Civilsamhälle

Terrorismen och hoten som följer i dess spår

2010-12-29T16:56:00.000+01:00

Bombdådet på Bryggargatan i Stockholm kom egentligen inte som någon överraskning, med tanke på utvecklingen sedan 11 september. Att Sverige skulle vara skyddat från terrorismen som drabbat flera andra västländer var en from, men inte särskilt realistisk förhoppning. Visst har bomben varit ett samtalsämne, men inte i särskilt stor utsträckning, som jag upplever det. Det verkar som att julhandeln på Drottninggatan fortsatte ungefär som vanligt de efterföljande dagarna. Den enda skillnaden var att julflanörerna fick sällskap av betydligt fler poliser än vanligt.

Lyckligtvis dödades inga andra än gärningsmannen själv. Reaktionerna hade självklart varit starkare om Taimour Abdulwahab inte hade misslyckats, och tagit med sig fler människor i döden. Men alldeles oavsett har en normaliseringsprocess pågått sedan 11 september 2001. Terrorgrupper och deras attentat, eller försök till attentat, har tack och lov inte blivit en del av vår vardag (jämfört med Irak, Pakistan eller Afghanistan), men i alla fall något vi räknar med och inte förvånas särskilt mycket över. Någon vecka senare arresterades ett antal personer i Storbritannien, misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Sådant resulterar knappt i en notis nuförtiden. Artiklarna om det första terrormålet enligt den nya terroristlagen i Sverige som lett till fällande dom fick förvisso mer spaltutrymme, men ledde knappast till någon vidare diskussion.

Terrorismen är ett virus som hotar det öppna och demokratiska samhället. Om det råder knappast några tvivel. Men för att använda Adam Cwejmans liknelse är det många av det öppna och demokratiska samhällets ”antikroppar” som aktiveras, som utgör det största hotet mot människors frihet. De farliga antikropparna – övervakning, repression, åsidosättande av rättsstatens principer, slutenhet och inskränkthet – spelar fundamentalisterna i händerna. Om terrorismen besegras eller decimeras med sådana medel är det inte annat än en Pyrrhusseger.

De goda antikropparna - yttrandefrihet, respekt för människors rättigheter, öppenhet och rättssäkerhet – utgör det enda, på lång sikt, hållbara försvaret mot terrorister och andra mörkermän. De bästa vapnen i kampen mot den islamistiska terrorismen är de värden som islamisterna hatar och föraktar.

Det är ingen ny insikt. Men likväl vandrar vi längs vägen mot totalitarism små, små steg åt gången. FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, Swift-avtal etc. USA har gått ännu längre. Storbritannien likaså. Det finns ingen anledning att tro att Sverige inte skulle följa efter, svenskarnas bild av sitt land som moraliskt föredöme till trots.

Hotbilden stannar inte där. Det mest osmakliga med attentatet i Stockholm var nog Sverigedemokrater(na)s reaktioner på detsamma. Jimmie Åkessons ”Stureplanssekreterare” Alexandra Brunell undslapp sig ett ”vad var det jag sa?” på Twitter, under taggen #äntligen. Senare samma kväll skrev William Petzäll samma sak på sin Twitter. Frågan är hur stora mängder vatten SD får på sin kvarn: Hur mycket kommer attentatet att spä på den muslimfientlighet som partiet ägnat sig åt att underblåsa de senaste två åren?

Genom sitt propagerande för ett slutet Sverige och sin etnofiering av politiken vänder man sig inte bara emot den öppenhet som i mångt och mycket präglar Sverige, utan man orsakar också en inre splittring av samhället, där människor delas upp i åtskilda kollektiv efter etnicitet och religion. Ironiskt nog har man mycket gemensamt med islamisterna: de absoluta anspråken på vad som är svenskt respektive muslimskt, fientligheten mot grupper som är annorlunda, tanken om assimilation eller konvertering som den enda vägen för ”de andra”, och hävdandet av den egna gruppens särart och storhet. Trots den skenbara konflikten finns stora likheter.

Kanske värst av alla dessa hot är det som kanske är minst uppenbart, men som undergräver det öppna samhället inifrån. Just nu symboliseras denna rörelse bäst av Peter Weiderud, ordförande i den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Bara någon dag efter bombdådet kom kraven på självcensur. Weiderud insinuerade mer eller mindre att Lars Vilks, med sin provokativa konst, var en av orsakerna till att Abdulwahab valde att spränga sig själv. Weideruds lösning för att undvika fler terroristattentat är att idka självcensur, för att inte provocera ”muslimerna”. Muslimerna är i hans värld ett överkänsligt kollektiv som inte kan hantera provokationer och som måste skyddas från andras yttrandefrihet. Det är ett resonemang som gränsar till det rasistiska.

Om alla ställde upp på Weideruds resonemang skulle terrorismen och fundamentalismen redan ha segrat. I det kollektiva synsättet finns också likheter med Sverigedemokraterna.

Den som väljer att stå upp för den liberala demokratin och dess kärnvärden utkämpar således i nuläget ett fyrfrontskrig: Mot den islamistiska terrorismen; mot alltmer auktoritära stater; mot de främlingsfientliga krafter som vill slå mynt av tragiska händelser; mot de undfallande och fega som vill kompromissa med våra friheter. Att det är liberalismen som segrar över den islamistiska fundamentalismen, och därmed över de farsoter som följer i dess spår, är helt avgörande. Bara så kan det öppna samhället bevaras.

Bidragsbyråkratin

2010-08-23T00:21:00.004+02:00

Den förra socialdemokratiska regeringen var tvungen att tillsätta en utredning för att utröna hur många myndigheter Sverige faktiskt hade. Resultatet: 512 stycken, med inalles nästan 231 000 anställda. En svensk-bosnisk kvinna har berättat för mig hur chockad hon blev över den svenska byråkratin och dess omfattning, när hon kom hit som flykting 1993. Och då levde hon ändå i ett post-kommunistiskt land.

Sedan valet 2006 har den borgerliga regering arbetat med att minska antalet myndigheter. 2009 hade man lyckats lägga ned 60 stycken (och även startat några nya samt slagit ihop andra). Än återstår mycket att göra på byråkratifronten. Ett exempel är den enorma svenska biståndsbyråkratin. Är det någon som har ordentlig pejl på hur många bidrag det finns? Jag har en känsla av att situationen är liknande den bland myndigheterna. Jag har för mig att jag läst siffran 40 plusminus några, för ganska länge sedan. Uppenbart är att det rör sig om ett stort antal. Vi har a-kassa, socialbidrag, sjukförsäkring, förtidspension (eller aktivitetsbidrag som det så fint heter nu för tiden), bostadsbidrag, barnbidrag, studiebidrag etcetera etcetera.

Även här bör det finnas utrymme att rationalisera. De bidrag som utgår som ersättning på grund av oförmåga att arbeta skulle kunna samlas under ett tak. Varför behövs det flera olika aktörer för att dela ut bidrag som vägleds av samma princip: den som inte har möjlighet att arbeta ska inte behöva svälta eller bo på gatan? Man behöver inte gå så långt som att förespråka ett enhetsbidrag (även om det är en på vissa sätt lockande tanke) för att inse fördelarna med en mer samordnad och slimmad bidragsadministration. (Sen måste det självklart till något fint och byråkratiskt namn - varför inte "Bidragskassan för avsaknad av arbetsinkomst"). A-kassan får väl betraktas lite som ett fall för sig, eftersom facket näppeligen kommer att lämna ifrån sig kontrollen över den frivilligt.

Genom en sammanslagning och rationalisering av ett antal myndigheter som idag står för denna typ av bidrag uppnår vi en rad fördelar. Vi kan skära bort en hel del byråkrati och därmed minska kostnaderna, vi minskar risken att människor hamnar mellan stolarna och det blir tydligare vem man ska vända sig till när man behöver stöd. Minskat krångel och mindre kostnader, kort sagt.

När det gäller de bidrag som utgår till personer som har det knapert och svårt att få ekonomin att gå ihop, oaktat förekomsten av inkomst, bör samma princip gälla. Många av dessa "tilläggsbidrag" skulle också kunna samlas under ett tak, för ökad effektivisering och mindre krångel. (Till att börja med borde det generella barnbidraget avskaffas, och det ska i stället vara behovsprövat. Det är i grund och botten en styggelse till valfläsk från Socialdemokraternas sida. Varför välbeställda personer ska få ytterligare bidrag - de får ju redan ersättning från föräldraförsäkringen - är svårt att motivera).

Det torde vara värt att titta närmare på hur biståndsbyråkratin skulle kunna effektiviseras. Jag har en känsla av att det finns stora vinster att göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Bidragsbyråkrati, Myndighetssverige, Effektiviseringar, Bistånd

Inbillad populism och främlingsfientlighet

2010-08-21T16:45:00.003+02:00

Det börjar likna en tröttsam tradition. Valrörelsen sätter igång, och genast beskylls Folkpartiet för att vara populistiska, främlingsfientliga och för att använda sig av en sverigedemokratisk retorik. På Newsmill pågår debatten, under rubriken "Är FP det nya SD?". Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman konstaterar att:

Kritiken mot Folkpartiet har vid flera tillfällen helt kantrat. Jag är öppen för kritik mot såväl Folkpartiet som Jan Björklund. Men kritiken måste vara saklig och proportionell till vad det är man faktiskt kritiserar. Jämförelser med Sverigedemokraterna grundar sig dessutom på en mycket grund ideologisk analys av partiet i stort. När det kommer till folkpartiets integrationspolitik drabbas många kritiker lätt av selektiv perception.

Uppenbart är att partiets belackare använder sig av metoden att plocka fram ett enskilt, i vissas ögon kontroversiellt, förslag, rycka det ur sitt sammanhang och sedan dra på de stora växlarna, med kopplingarna till SD:s politik och annat otrevligt. För den som läser igenom respektive partis program - och det som skrivs om invandring och integration - är det uppenbart att jämförelserna mellan FP och SD är befängda.

Folkpartiet anser att alla ska ha rätt till sin egen kultur och identitet (så länge den inte står i strid mot någon annans frihet), ser invandrarnas potential och betydelse för det svenska samhället och står för ett humant och generöst flyktingmottagande. Jämför det med Sverigedemokraternas ideologiska invandringsmotstånd, deras utpekande av invandrargrupper som problem samt deras kulturchauvinism.

När det handlar om integrationen är FP det enda etablerade parti som idag ens vågar prata om de integrationsproblem Sverige faktiskt har. Det svenska samhället lider av systemfel, som gör att många nyanlända misslyckas i sin integration. Alldeles för många av dem lär sig inte språket och kommer inte in på arbetsmarknaden - vilket resulterar i utanförskap, ett utanförskap som växte till enorma proportioner under Mona Sahlins tid som integrationsminister.

Det är nog där skon klämmer - att partiet alls diskuterar dessa frågor. Inom det svenska etablissemanget har länge rått en tystnadens kultur. Man har försökt tiga ihjäl Sverigedemokraterna, och integrationsproblemen har sopats under mattan. När nu FP lyfter integrationspolitiken som en av sina viktigaste frågor är det uppenbart att det svenska politiska glastaket briserar. Reflexmässigt kommer anklagelserna om främlingsfientlighet och populism, oavsett sakfråga.

Visst, Jan Björklund har inte alltid rätt i sina utspel och förslag. Jag, liksom många andra, tyckte att utspelet om burkaförbud var onödigt och att det framstod som populistiskt. Även integrationsminister Nyamko Sabuni har nu råkat ut för populiststämpeln, då hon i en bok har dryftat frågan om kortare föräldraledighet för invandrare som kommer till Sverige med lite äldre barn (se folkpartisten Mikael Trolins artikel på SvD Brännpunkt idag). Förutom reaktionerna finns en annan likhet: att förslagen i sig inte nödvändigtvis är fel, men att de lyfts fram på ett kanske inte så smidigt sätt. Att en arbetsgivare, exempelvis en rektor, ska kunna ha en klädkod som exkluderar viss klädsel, som står i konflikt med uppdraget, är inte fel i sig. Däremot är det problematiskt att såväl peka ut burka specifikt, som att en minister lyfter en sådan marginell fråga.

Vad gäller Sabunis förslag, som jag endast tagit del av via medierna, kan samma problem tänkas spöka. Låt säga att en person kommer till Sverige med ett fyraårigt barn. Om personen ifråga fött barnet i Sverige hade största delen av den föräldraledighet man är berättigad till rimligen använts under barnets första tid i livet, inte när barnet är fyra år gammalt. Det förefaller vettigt att den som kommer hit med ett äldre barn inte ska kunna ta ut full föräldraledighet. När barnet är gammalt nog att vara på dagis ska arbetslinjen även inkludera föräldrar, så länge de inte genom egna resurser kan finansiera fortsatt hemmavarande (nej, vårdnadsbidraget är ingen höjdare).

Problemet uppstår, precis som i fallet Björklund, när en grupp, i detta fall invandrare, blir utpekade. Lagar bör i möjligaste mån vara generella och lika för alla. För att komma runt detta problem kan man tänka sig att lagen säger att en viss del av föräldrapenningen gäller upp till ett års ålder, medan en mindre del kan disponeras efter ett års ålder. På så sätt kommer vi runt själva "utpekandet", samtidigt som det inte torde skapa några negativa konsekvenser för varken barn eller föräldrar, inrikes eller utrikes födda.

Det är tråkigt att FP:s politik av kritiker och medier reduceras till ett fåtal förslag. Det gäller integrationspolitiken såväl som skolpolitiken. Utmärkande för båda frågor är att de i princip bara drivs aktivt av Folkpartiet. Skolpolitiken utgör kanske den enskilt största skiljelinjen mellan blocken, och en given anledning att lägga sin röst på FP. I integrationsdebatten är partiet det enda som vågar prata om både problem och lösningar. Jag tror att väljarna kommer att se Folkpartiets politik för vad den är - inte vad onyanserade kritiker försöker utmåla den som. Det kommer att löna sig den 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Sverigedemokraterna, Integration, Invandring, Populism

Fler rockstjärnor i politiken, tack

2010-08-20T14:50:00.002+02:00

Jag tycker att våra toppolitiker borde lära lite av musikvärlden. Det är förvisso viktigt vad man säger, men hur man säger det har minst lika stor betydelse. På en scen kan även det mesta slitna och avdankade band, med svag och föråldrad låtkatalog, förvandlas till hårdrocksgudar. Om våra politiker ändå vore lite bättre på att utnyttja det användbara forum som en scen utgör. De skulle kunna förvandla samma gamla argument till något som låter nytt och fräscht. Tyvärr finns det inte samma starka talartradition i Sverige som i till exempel USA. (Och att försöka hålla samma pampiga tal som på andra sidan Atlanten kanske inte riktigt skulle gå hem här - än så länge).

Återigen till musikvärlden: alla vet ju att ett häftigt band inte är häftigare än det intro de spelar innan de går på scen. Skulle det inte vara ganska schyst att får höra intromusiken till Terminator 2: Judgement Day, ackompanjerat av pyroteknik, innan någon av de svenska partiledarna går på scenen och håller ett riktigt linjetal? De som lever upp till det introt skulle garanterat få rockstjärnestatus (frågan är om det inte blir tal om en helgonförklaring).

Det behövs fler rockstjärnor i svensk politik. Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tal, Partipolitik, Terminator 2, Rockstjärnor

Pensionärerna lägre beskattade än löntagarna

2010-08-18T12:58:00.002+02:00

Den så kallade "pensionärsbeskattningen", som PRO driver kampanj mot, är inte orättvis. Dessutom skjuter PRO sig själva i foten när de vill att "klyftan" mellan pensionärer och löntagare ska försvinna. Jobbskatteavdraget infördes för att få fler att arbeta och därmed stärka den svenska ekonomin. Sedan den senaste pensionsuppgörelsen är det en förutsättning för att pensionärerna ska få sitt; ju bättre det går för Sverige, desto högre blir pensionärerna.

Underförstått i pensionärernas krav är att skatten ska höjas för löntagarna, inte bara att den ska sänkas för de äldre. Det skulle minska aktiviteten i den svenska ekonomin och därmed ha en långsiktigt negativ effekt på pensionerna. Det är här det förmenta rättviseargumentet kommer in i bilden. För PRO, liksom alla socialister, är rättvisa det samma som likhet, alldeles oavsett. Åtminstone i teorin.

För i praktiken finns det ingen sofistikerad tanke bakom den socialdemokratiska skattepolitiken. Den går ut på att pressa ut så mycket som möjligt ur de som startar företag, har välbetalda jobb eller investerar sitt kapital på ett klokt sätt. Vad gäller skatterna är den enda skillnaden mellan Vänsterpartiet och sossarna att de senare åtminstone förstått att högre skatter ibland leder till mindre skatteintäkter. Så långt har inte Ohly och kompani kommit i sitt tänkande.

Var så säker: där Mona Sahlin kan hitta ett sätt att öka beskattningen av svenskarna, kommer hon också göra det. Allt tal om rättvisa, solidaritet och inkomstjämlikhet är bara ursäkter för att få norpa lite mer av det du tjänat. Om hon trodde på likhet när det kommer till skatterna skulle vi haft en platt skattesystem för länge sedan.

Och så var det där med "pensionärsskatten". På DN Debatt idag visar två nationalekonomer att hela PRO:s resonemang, att pensionärerna skulle beskattas hårdare, är en bluff. Det är faktiskt tvärtom. Se så finurligt det är med dolda skatter, som arbetsgivaravgiften. Då kan man starta en landsomfattande kampanj som grundar sig på felaktiga premisser. PRO har säkert räknat med att inte tillräckligt
många ska uppmärksamma detta faktum. De kommer att fortsätta dupera, valrörelsen igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om PRO, Socialdemokraterna, Skatter, Jobbskatteavdraget, Vänsterpartiet, Rättvisa, Pensionssystemet

Heterohatets dag - igen

2010-08-17T11:25:00.003+02:00

Snart är det dags för heterohatets dag igen, för fjärde året i rad. Hat är ingen trevligt drivkraft, oavsett vem eller vilka hatet riktas mot. Men jag tror knappast att någon verkligen upprörs av det här. Jag har svårt att ta det på allvar, och jag tror inte att jag är den enda. Göteborgs Queerinstitut får väl framstå som navelskådande och hatfulla idioter bäst de vill.

Per Gudmundsson har en riktigt rapp och dräpande artikel i dagens SvD:

Även den som inte är bevandrad i den postmarxistiska begreppsfloran torde efter en snabb genomläsning av programmet begripa vem som är fienden. Dagen bjuder på ”direkt och suspekt aktion” mot ”borgarpacket”. Evenemanget är öppet för alla hugade, men arrangörerna vill gärna ha föranmälan från varje ”kommandogrupp”. Vinnaren bland ”kombattanterna i Kriget mot Alliansen” koras på aftonen och föräras ett pris.

Det fåtal göteborgare som har haft oturen att födas heterosexuella eller har haft oskicket att bli borgare vare härmed varnade.

Jag kan inte låta bli att nästan bli lite imponerad av hur dessa obskyra marginalgrupper på vänsterkanten får precis allt till att handla om borgerligheten och kapitalismen. Roten till allt ont i världen, liksom. Jag kan inte låta bli att undra hur teorin om upphovet till all djävlighet såg ut innan det varken fanns kapitalister eller borgare. Gudmundsson fortsätter:

[...] undrar jag över denna besatthet vid borgerligheten? De borde jaga den socialdemokrati som under de senaste femtioelva åren vid makten varken införde könsneutrala äktenskap eller tillsatte öppet homosexuella ministrar. Har man glömt att vänstern alltid hållit ”klass före kön” och även före genus?

Det var för övrigt just i Göteborgstrakten som det verkligen fanns en homohatande vänster.

Här kan man se tydliga paralleller till många andra frågor, varav några är aktuella i dag. Vänstern ses av många som god per definition, fortfarande. Även människor som röstar borgerligt har ibland uppfattningen att vänstern är snällare och bryr sig mer. Vänstern är hjärta, högern är hjärna. De rödgrönas starka frågor är fortfarande välfärd och omsorg, trots att det är Allianspartierna som har de enda egentliga idéerna för framtidens vård, skola och omsorg. Vänstern harvar fortfarande i gamla planekonomiska hjulspår. Ändå är det tydligen så att de per automatik skulle bry sig mer om människor med behov.

Ett annat typexempel är miljön. Bara genom att ha ordet i sitt partinamn tycks förtroendet i frågan vara grundmurat, för att återigen citera Gudmundsson. Maria Wetterstrands gäng kan ju inte ha fel när det kommer till miljön, de heter ju Miljöpartiet för bövelen! Och de onda kapitalisterna är självklart ute efter ett exploatera och förstöra allt de kan komma över. Och borgare är ju kapitalister. Alltså måste deras miljöpolitik vara värdelös.

Det finns mycket att göra på den här fronten. Vi liberaler måste visa att individualism, kapitalism, marknadsekonomi, fri rörlighet och globalisering inte bara är de smarta, rationella alternativen - utan också att de är valen för en varmare och mänskligare värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Heterohatets dag, Per Gudmundsson, Vänstern, Liberalism, Miljöpartiet, Kapitalism, Mänsklighet

Tidiga betyg stärker svenska elever

2010-08-16T23:34:00.003+02:00

Folkpartiets skolpolitik verkar aldrig upphöra att uppröra. De upprörda rösterna hörs dock mest från proffstyckare och Vänsterpartiet samt Miljöpartiet. Den absoluta majoriteten svenskar verkar tvärtom helt, eller åtminstone i stora delar, hålla med FP. Om det är någon svensk politiker som verkligen har en hjärtefråga är det Jan Björklund. Under mycket lång tid har han outtröttligt drivit skolfrågorna. Filosofin bakom hela hans gärning kan sammanfattas med ett citat från Folkpartiets valaffischer: "Framtiden börjar i klassrummet".

Visst, de senaste utspelen, om burkaförbud och att föräldrar ska tvingas sitta i skolan med sina stökig barn, har varit både ogenomtänkta och problematiska ut ett liberalt perspektiv. Men om vi bortser från detta står det ganska klart att FP är det enda parti som har något som helst att komma med på skolfronten. Socialdemokratin har varit en fullständig katastrof för svensk skola. Det är bara att ta en titt i många av Sveriges skolor för att inse detta. Våra resultat i internationella jämförelser har under mycket lång tid varit dalande. Vi har gått från toppen till en medelmåttig mittplacering. Särskilt illa ser det ut i naturvetenskapliga ämnen och matematik. Och det är inte bara andra som har blivit mycket bättre; nej, vi har faktiskt försämrat oss rejält i absoluta mått. Lärarutbildningen är en tragisk historia. Kommunaliseringen av skolan gör att vissa kommuner satsar oerhört mycket mer på sina elever än andra. Ridå, Socialdemokraterna.

Det finns så mycket att skriva om utbildning, bildning och kunskapsskolan. Betyg är något som upprör särskilt mycket, när Björklunds kritiker är i farten. Alliansen går till val på att inöra betyg från sexan. FP vill ha det från fyran. Liberala ungdomsförbundet, och även jag själv, anser att betyg ska ges från ettan. Nu har ju S lyckats baxa de andra rödgröna partierna med sig, och lyckats enas om att det ska ges från sjuan. V och MP, eller åtminstone deras gräsrötter, kan inte vara särskilt glada. Partiledningarna ser väl förhoppningsvis vilket självmord det vore att trilskas särskilt mycket i denna fråga. Svenska folket tycker att skolan är den viktigaste valfrågan, och på den fronten är FP the shit, helt klart.

När det gäller betyg är det tydligt att det finns klara värderingskillnader mellan liberaler och socialister. Den vanligaste litanian från vänstern är att betygen skulle vara till för att sätta stämplar på elever; för att skilja ut de duktiga från de dåliga. Så är självklart inte fallet. Däremot tycker jag att vi är alldeles för dåliga på att lyfta fram den mjuka sidan av betygen.

Jan Björklund brukar likna skolan vid höjdhopp: om det finns en ribba - mål och krav - kommer man att anstränga sig mer. Betyg är ett sätt att motivera och förmå elever att göra sitt yttersta, eftersom det ger utslag i betyget. Jag skulle dock vilja lyfta fram ett annat värde som betygen - om de är rättvisa och kommer tidigt - kan bidra till: att bygga elevers självförtroende. För mig är det vad det handlar om. Om en elev har presterat bra på ett prov är betyget ett kvitto på detta. Om man vet, och inte bara anar, att man har gjort bra ifrån sig stärks självförtroendet. Ett dåligt betyg är å andra sidan en signal om att allting inte står rätt till. Genom att ha det svart på vitt är det enklare att sätta in extra resurser för en elev som behöver det. Föräldrar har mer kött på benen när de vill ha mer hjälp från skolan till sina barn. Det innebär inte att knäcka någon, utan att kunna hjälpa dem i ett så tidigt stadium som möjligt. Den som kommer igen efter ett misslyckande ökar sitt självförtroende enormt, och växer även som människa. Jag vet från min egen skolgång hur det känns.

Att få sitt första betyg så sent som i åttan är ofta förödande för den som misslyckas. Det är skamligt och det är ett svek mot alla dem som tidigt skulle behöva hjälp. På bara ett år ska man ta igen en hel skolgång, för att komma in på rätt gymnasium. Med tidigare betyg skulle problemen kunnat rättats till mycket, mycket tidigare. I åttan är det oändligt mycket svårare att komma tillbaka och bygga upp ett sargat självförtroende. Vi vet att många aldrig repar sig.

Att ställa krav är att bry sig. Betyg är ett sätt att bygga självförtroende, både för den som alltid lyckas, men även för den som inte har det så lätt. Det är inte bara en svart siffra på ett vitt papper - det är en värdemätare på hur skolan har lyckats lära ut, och om extra resurser behövs. Tidiga betyg stärker självförtroendet - sena betyg krossar det.

Framtiden borde börja i klassrummet, men dagens skolsystem förnekar så många elever deras framtidsdrömmar. Sverige kan bättre än så. Folkpartiet visar vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, Utbildningspolitik, Betyg, Folkpartiet, Jan Björklund, Bildning, Socialdemokraterna

Comeback som krönikör

2010-08-14T18:20:00.000+02:00

Idag gör jag comeback som krönikör i Gefle Dagblad. Det var ett bra tag sedan sist. Förhoppningsvis kommer min medverkan att bli mer regelbundet i framtiden. Min krönika återfinns här. (Och som vanligt har webbavdelningen missat att lägga upp en signatur). Den handlar om tolerans, med min egen skolgång som utgångspunkt.

Tolerans var väl inget som direkt utmärkte högstadietiden. Udden riktades mot allt som uppfattades som annorlunda: de nämnda hedesundarna, turkar (som bekant ett samlingsbegrepp för invandrare), bögar och plugghästar/knoddar (vilket jag fick min beskärda del av).

Läs även andra bloggares åsikter om Tolerans, Gefle Dagblad, Skolan, Gymnasiet, Högstadiet, Lågstadiet, Jimmie Åkesson

Bastuns återupprättelse?

2010-08-13T22:14:00.005+02:00

Den finska bastun, saunan, har vekrligen stått i centrum de senaste dagarna. Jag syfter såklart på det tragiska drama som utspelades under bastu-VM. Bastun under denna upplaga av tävlingen beskrevs av en svensk deltagare som extra tuff. Efter ett par minuter hade fyra finalister lämnat den 110 grader varma bastun, där en halvliter vatten hälldes på stenarna var 30:e sekund.

Efter sex minuter kollapsade en av de två resterande deltagande. Både männen fördes ut ur bastun, och utanför dog en av dem. Den andre vårdes fortfarande på sjukhus.

Idag rapporterar DN att en rånmisshandlare greps under fredagsmorgonen - på grund av ett bastubad. Efter att brutalt ha slagit ned en kvinna bestämde han sig för att ta ett bad på ett hotell i Malmö. En anställd på ett annat hotell såg misshandeln, och en städerska hittade den stulna väskan i bastuns omklädningsrum. Tack vare att alla besök i bastun registrerades kunde mannen gripas snabbt.

Det känns oundvikligt att bastubad hos vissa numera delvis kommer att förknippas med tragiska dödsfall. Om den senaste nyheten fick lika stor spridning kanske skadan kunde minskas något. Det står ju klart att bastun, med sin lockelse på denne rånare, i hög grad bidrog till gripandet. Samt att han inte förtjänar flera bastubad i sitt liv, förutom att straffas med fängelse.

I min värld vore det ett mycket hårt straff.

Läs även andra bloggares åsikter om Bastubad, sauna, bastu-VM, rånmisshandel.

Ramadan, Sverigedemokraterna och det öppna samhället

2010-08-12T01:03:00.002+02:00

Igår inleddes ramadan, en av islams fem pelare och en viktig högtid för muslimer i Sverige och resten av världen. Att ramadan firas flitigt i dagens Sverige är ett tydligt tecken på hur vårt samhälle har förändrats. Det var inte länge sedan Svenska kyrkan var statskyrka och andra religioner var ytterst sällsynta i vårt avlånga land. Idag präglas samhället av en helt annan mångfald, vilket är mycket positivt.

Det liberala samhället kännetecknas av tolerans gentemot människors livsval, oavsett om det gäller religion, sexuell läggning, politisk åskådning, intressen eller arbete. Den liberala demokratin är en garant för människors individuella rättigheter och utgör ett starkt skydd från förtryck. Där finns plats för människor av alla etniciteter, nationaliteter och religioner. Så länge din egen frihet inte kränker någon annans frihet, ska du inte behöva kompromissa med vem du är.

Alla tycker dock inte så. Sverigedemokraterna anser inte att alla har lika rätt till kultur och identitet. Invandrare som kommer till Sverige ska assimileras och förmås att bli mer svenska. Det handlar inte bara om att lära sig språk och skaffa sig nödvändiga kunskaper för att klara sig i det svenska samhället. Nej, invandrarna ska också försaka sin kultur till förmån för vad SD kallar svensk kultur. Deras mål är inte integration – ett möte där två saker tillsammans bildar något bättre och starkare – utan assimilering, vilket i Sverigedemokraternas retorik blott är en eufemism för utslätning och likriktning.

Man har särskilt inriktat sig på att svartmåla islam och muslimer. I en debattartikel i Aftonbladet (19/10 2009) kallade Jimmie Åkesson islam för det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Märk väl att SD knappt gör någon distinktion mellan vanliga muslimer och våldsamma islamister, utan att de buntar ihop alla som bekänner sig till islam till en stor massa. Frågan är hur helt vanliga människor – som råkar be fredagsbön, fasta och skänka gåvor till fattiga under ramadan samt fira eid al-fitr när den är slut – kan utgöra ett sådant hot mot det svenska samhället.

Det gör de självklart inte. Men muslimer är ett tacksamt mål, helt enkelt för att kunskapen om religionen och dess utövare är relativt liten i Europa. När okunskapen florerar är det lätt att demonisera, och då kan SD kolportera sin skruvade bild av alla muslimer som ett hot – trots att de allra flesta i själva verket är moderata troende eller sekulära på samma sätt som de flesta svenskar är moderata eller sekulära kristna.

I ett liberalt samhälle ska det som hotar andras frihet – islamistiska grupper likväl som kristna fundamentalister – bekämpas. I övrigt ska människor lämnas ifred när det gäller sin tro. Religionsfriheten är en av grundsatserna i den liberala demokratin, liksom rätten till sin egen identitet och kultur. Det är dessa värden som hotas med Sverigedemokratiskt inflytande i svensk politik.

Läs även andra bloggares åsikter om Islam, muslimer, ramadan, Sverigedemokraterna, liberalism

Papperslösas rätt till vård

2010-08-11T16:30:00.002+02:00

En mycket viktig fråga som tenderar att glömmas bort är papperslösas rätt till vård. Vården ska aldrig användas som ett migrationspolitiskt verktyg. Att neka papperslösa vård strider både mot läkaretiken och tanken att vård ska ges efter behov. Vårdpersonal ska inte tvingas neka någon vård, oavsett om personen har papper eller inte. Sverige kritiseras regelbundet för de stora bristerna på detta område, och det är hög tid att göra något åt situationen. Om vården ska vara gemensamt finansierad, vilket alla partier är överens om, ska den innefatta alla människor som befinner sig här - även de papperslösa.

LUF Storstockholm har under sommaren drivit en kampanj för deras rätt till vård. Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg skriver om detta på DN Stockholmsdebatt:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Läs även andra bloggares åsikter om Papperslösas rätt till vård, Birgitta Rydberg, Christoffer Fagerberg, LUF, Folkpartiet

Olle Ljungbeck och jag är inte riktigt överens

2010-08-11T15:47:00.003+02:00

Valrörelsen har dragit igång ordentligt. Det märks överallt: på stan, i tidningarna, på debattsidorna och i etermedia. Med 39 dagar kvar höjs temperaturen rejält. Jag själv har haft en liten dust med Olle Ljungbeck, frekvent skribent på Gävletidningarnas debatt- och insändarsidor.

Det började med en debattartikel av honom där han väldigt hårt, nästan över gränsen för det sakliga, kritiserade Alliansregeringen. Jag kunde inte motstå att replikera på ett sådant påhopp. Tyvärr finns inte hans första artikel, som publicerades den 8 augusti, online. Däremot finns min replik, hans kontrareplik samt min slutreplik.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, De rödgröna, arbeteslinjen, bidragslinjen, jobbskatteavdraget, stabila statsfinanser

Lästips till sommaren

2010-06-06T16:11:00.003+02:00

En vän bad mig nyligen om lite lästips. Det resulterade i följande lista, som garanterat kommer att förgylla tillvaron i sommar:

Johan Norberg: Till världskapitalismens försvar, När människan skapade världen.

Johan Norberg är en av få svenska debattörer som fått ett internationellt erkännande och en bred läsekrets utanför rikets gränser. För den som har läst någon av dessa böcker är det inte svårt att förstå varför. På ett mycket övertygande sätt argumenterar Norberg för individuell frihet, marknadsekonomi och begränsad statsmakt – och därmed också för globalisering. Han visar varför entreprenören, inte staten, är nyckeln till välstånd. Båda böckerna är väl underbyggda med fakta, samtidigt som de aldrig blir torra eller tråkiga att läsa. Dessutom är de alldeles utmärkta debatthandböcker inför ditt nästa möte med antiglobalisterna.

Robert Nozick: Anarki, stat och utopi

Tillsammans med John Rawls revitaliserade Robert Nozick den politisk-filosofiska debatten under 1970-talet. Hans Anarki, stat och utopi utgjorde den moraliska grunden för den nyliberala rörelsen, som understöddes av Milton Friedmans nationalekonomiska forskning. Nozicks bok var till stor del en kritik av Rawls bok En teori om rättvisa. I första delen visar han hur staten kan uppkomma på ett moraliskt legitimt sätt, för att vederlägga anarkisternas tes om att staten alltid är en illegitim aktör. I andra delen resonerar han kring begränsningarna för statens makt; han drar slutsatsen att den endast får skydda människors negativa friheter. I den tredje delen formulerar Nozick en utopi: staten utgör ett ramverk som människor själva skapar samhället inom, beroende av deras preferenser. Här kan kommunisten leva i samma stat som kapitalisten.

Franz Kafka: Processen

Få böcker ger väl så mycket credd att ha läst som Kafkas Processen. Den surrealistiska berättelsen om den lönlösa kampen mot ett rättssystem som saknar logik och sammanhang har fascinerat läsare världen över. Att boken inte är helt lättläst gör inte creddfaktorn mindre, tvärtom. När sista sidan är utläst ställer man sig oundvikligen frågan: vad var det jag precis läste? Processen går att tolka på många olika sätt, inte minst för att den, likt hans två andra stora verk, förblev ofullbordade.

Herman Wouk: Youngblood Hawke

Undertiteln till Youngblood Hawke är ”roman om en författares liv”, vilket är en väldigt bra sammanfattning av bokens handling. Vi får följa författaren Arthur Hawke genom ett helt liv av författande, som tar honom från hålan där han är uppväxt till storstaden New York med alla dess lockelser och förbannelser. En fascinerande berättelse som kanske är av särskilt intresse för den som själv tycker om att skriva.

Ayn Rand: Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla

Denna bok är en sammanställning av ett antal essäer och föreläsningar av Ayn Rand, objektivismens grundare och portalfigur. Det är en mycket bra introduktion till Rand, vilken sammanfattar hennes filosofi på ett förtjänstfullt sätt. För den som inte genast vill ge sig i kast med Och världen skälvde eller Urkällan, hennes två stora filosofiska romaner, är den ett gott alternativ. Alla Ayn Rands verk är hyllningar till individen, eller snarare till de individer som till fullo utnyttjar sin egen potential. I Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla redovisar hon objektivismens syn på metafysik, kunskapsteori, etik, politik och konst.

Johan Hakelius: Döda vita män

Johan Hakelius har skrivit en bok om ett antal mycket märkliga personligheter, alla med några saker gemensamt: de är män, de är vita och de är döda. Självklart handlar det om engelsmän och England, ett land som Hakelius i förordet beskriver sin fascination över. England är förmodligen ett av de mest excentriska länderna på denna jord, och han har lyckats skaka fram några av de mest excentriska personligheterna ur landets historia. Varje kapitel behandlar en av dem och de olika delarna binds samman av att de alla har någon koppling till varandra. På det hela taget en mycket underhållande bok, av särskilt intresse för anglofilen.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Norberg, Robert Nozick, Franz Kafka, Processen, Till världskapitalismens försvar, Johan Hakelius, Ayn Rand

Endast humanitär hjälp?

2010-06-03T13:50:00.002+02:00

Att de israeliska soldater som bordade ett av Gazaskeppen, Mavi Marmara, möttes av väpnat motstånd antydde att Ship to Gaza kanske inte var en fullt så fredlig aktion som hävdats. Exakt vad som hände på skeppet är fortfarande oklart, och kommer att fortsätta vara det till dess att en eventuell utredning är klar. Klart är att Mavi Marmara hade med sig ett stort antal medlemmar av den turkiska organisationen Foundation for Human Rights, Liberties, and Humanitarian Relief (IHH). Trots sitt blida namn har organisationen varit inblandad i ett antal våldsdåd och stöttat terrororganisationer.

Det är en sak att protestera mot Israels agerande när man valde att borda flottan. Det är en helt annan sak att skrika sig hes till stöd för en aktion, som till stor del finansierades av nämnda IHH. Det senare är vad många av veckans manifestationer gått ut på. Det är lätt att agera impulsivt i stundens hetta. Men viktigt att komma ihåg är att det aldrig är så enkelt som det till en början verkar. I synnerhet när det gäller Israel/Palestina-konflikten.

Oddsen att det här kommer att uppmärksammas i mer än förströdda notiser är nog ganska höga. Sedan kan man också fråga sig om Ship to Gazas tillskyndare faktiskt kommer att bry sig.

Adam Cwejman tar upp detta på sin blogg.

En inkompetent ledning

2010-06-02T22:59:00.001+02:00

Den nuvarande israeliska regeringen tränger mer och mer in sig i ett hörn. Och ju längre in man kommer, desto svårare kommer det bli att ta sig ut. På inte alls särskilt lång tid har den till och med lyckats komma på kollisionskurs med Israels viktigaste allierade, USA. Det får sägas vara en stor bedrift – av det betydligt sämre slaget. Bordningen av Ship to Gaza-konvojen är det senaste exemplet på hur man minskar de redan mikroskopiska chanserna till en snar fred, upprör en hel värld och försvagar Israels ställning bland dess allierade.

Jag har i ett tidigare inlägg konstaterat att bordningen var tragisk, onödig och kontraproduktiv. Liksom tidigare händelser visar den att den nuvarande regeringen inte är kapabel att göra det som anstår en demokratiskt vald sådan. Ta exempelvis Dan Boströms grovt insinuerande artikel, som anklagade israeliska soldater för att stjäla organ från döda palestinier. Det är förståeligt att bli upprörd över sådant. Men att därifrån gå till att utlösa en diplomatisk kris, och kräva att den svenska regeringen agerar mot Aftonbladet, i strid mot yttrandefriheten, är absurt.

Långt allvarligare är oviljan att stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken. Det var denna fråga som fick bägaren att rinna över för Obama-administrationen. Obama hade ju i sitt tal i Kairo, för ungefär ett år sedan, manat till nya, fredliga intitativ i Mellanöstern. Att stoppa fortsatt bosättningen är en absolut nödvändighet för att kunna föra konstruktiva samtal med den palestinska ledningen på Västbanken. I stället har Benjamin Netanyahu inte bara viftat bort kritiken, utan också gått till motattack, var än den har yttrat sig.

Samma procedur upprepas nu. Den israeliska ledningen slår vilt ifrån sig alla anklagelser. Dess USA-ambassadör gör en helt absurd liknelse mellan de israeliska soldaterna som deltog och amerikanska soldater under andra världskriget. Han kallar aktionen ”helt legal, helt human och väldigt ansvarsfull”. Det är minst sagt pinsamt. Dessa krumbukter gör det inte till ett mindre klart faktum att den stred mot internationell rätt eller att människor dog som en konsekvens av den.

För vänner av Mellanösterns enda demokrati är det mycket plågsamt att se hur landet styrs av en så inkompetent ledning.

Reflektioner kring Ship to Gaza

2010-05-31T23:43:00.001+02:00

Bordningen av skeppen i Ship to Gaza-aktionen, med en så tragisk utgång, är det stora samtalsämnet precis överallt just nu. Som vanligt när det handlar om Israel/Palestina-konflikten är det mycket svårt att få någon balanserad redogörelse för, eller kommentar kring, det som inträffat. För att göra det krävs att man skiljer på ett antal olika saker, vilket många tycks ha förtvivlat svårt att göra.

För det första kan det konstateras att Israels beslut att storma ett av skeppen, vilket resulterade i flera döda, är fullständigt oacceptabelt, för att använda samma formulering som utrikesminister Carl Bildt gjorde. Aktionen skedde på internationellt vatten, vilket gör den till ett brott mot internationell rätt. (Folkrättsjuristen Mark Klamberg redogör på ett mycket bra sätt för det rättsliga läget, där han kommer fram till denna slutsats). Dessutom kan man ifrågasätta själva beslutet att avstyra aktionen just genom en bordning. Som Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, skriver hade man att välja mellan två dåliga alternativ, men valde ett tredje, ännu sämre.

Det är mycket tragiskt att flera människor fick sätta livet till i ett sådant onödigt ingripande. Det är uppenbart – flera videoupptagningar visar detta – att det förekom strider mellan israeliska soldater och de som befann sig ombord, men vem som anföll vem först, och i vilken skala, är oklart. Det finns fog för försiktighet kring eventuella slutsatser om händelseförloppet, när informationen om vad som faktiskt hände är oklar och ofullständig. Vad som kan konstateras är att hela situationen undvikits om bordningen inte hade genomförts.

Flera protestaktioner har genomförts världen över i dag, så även i Sverige. Fler är att vänta imorgon (tisdag). I sig är det helt riktigt; Israels agerande är klandervärt och bör kritiseras i skarpa ordalag. Men som vanligt i manifestationer mot Israels agerande är risken överhängande att de utvecklar sig till manifestationer mot Israels rätt att existera och för diverse terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Vi såg det under Gazakriget och under Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö. Att sådana tillställningar alltid löper risk att kapas av vänsterextremister, antisemiter och islamister gör att mer sansade människor drar sig för att delta.

Vad som behövs är inte mer polarisering i en redan genompolariserad fråga. Det vore naivt att tro att Israels agerande, och de efterföljande protesterna mot det, skulle leda till något annat än just det. Ändå vill jag hoppas att manifestationerna åtminstone i Sverige blir mer sansade än de vi sett tidigare. Människor behöver komma upp ur sina skyttegravar och inse att problemen, men också lösningarna, finns på båda sidor.

Adam Cwejman skriver om varför blockaden inte fungerar och att den därför bör hävas. Samtidigt måste Israel ha rätt att försvara sig, förstås inom rimliga gränser. Tyvärr passerades dessa gränser tidigare i dag. Och självklart måste Israels rätt att existera erkännas av Hamas. Annars är det fullständigt orimligt att kräva förhandlingar från Israels sida.

Min andra förhoppning är att världens judar slipper mer påhopp och angrepp, både verbalt men framför allt fysiskt, på grund av en stats agerande. Judar bär inte ett kollektivt ansvar för vad staten Israel gör, lika lite som alla världen muslimer bär ansvar för al-Qaidas terrordåd. Kollektivt skuldbeläggande är bland det värsta som finns. Borde inte en professor i filosofi inse detta enkla faktum? Nej, låt manifestationerna genomföras till minnet av alla de som dödats i denna konflikt, både i dag och tidigare, både israeler och palestinier. Det borde inte handla om att stödja en viss sida; det borde i stället handla om att stå upp för människors rätt till fred, frihet och säkerhet. Ska det vara så svårt?

Riv denna mur

2009-09-26T13:11:00.003+02:00

Min krönika i dagens Gefle Dagblad handlar om murens fall för 20 år sedan, med anledning av tankesmedjan Timbros seminarium förra fredagen.

"Herr Gorbatjov, riv denna mur. USA:s dåvarande president Ronald Reagans uppmaning, under sitt tal i Berlin 1987, var tydlig. Två år senare kunde muren inte längre hålla tillbaka de människor den separerat. Fyra år efter Reagans tal var Sovjetunionens kollaps ett faktum. Aldrig har så många människor gått från förtryck till frihet på så kort tid."

Läs hela här.

Läs även andra intressanta bloggar om Berlinmuren, Sovjetunionen, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II, Timbro

Likhet inför lagen

2009-09-02T17:54:00.004+02:00

I debatten om Anna Odells dom blir relativismen som florerar på tidningarnas kulturredaktioner smärtsamt tydlig. Hon dömdes som bekant av tingsrätten till dagsböter, för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Att hon dömdes var principiellt viktigt.

Alla människor är lika inför lagen, eller borde åtminstone vara det, och detta inkluderar även konstnärer och journalister. Det finns flera mer eller mindre goda skäl till att visa civil olydnad. Men det innebär också att man är beredd att ta sitt straff, oavsett om det handlar om att gömma flyktingar eller avslöja oegentligheter.

Det finns mycket att säga om Odells konstverk, och om vad konst är och inte är. Där kan det råda olika uppfattningar. Det går inte att hindra en person att genomföra det Anna Odell gjorde. Men att hennes handledare på en skola som finansieras med skattemedel uppmuntrar henne är förkastligt.

När det gäller en grundläggande princip, som allas likhet inför lagen, går det inte att kompromissa. Att göra det, som en del tycks vilja, skulle innebära att en ny privilgierad klass - bestående av konstnärer och journalister - skulle uppstå. Att vara indignerad över ojämlikhet i ekonomiska tillgångar - resultat av fria individers självständiga val - är fullständigt självklart för kulturvänstern, men när det gäller människors rättigheter i samhället är jämlikheten plötsligt inte lika viktig.

Läs även andra intressanta bloggar om Anna Odell, Konstfack, Civil olydnad, Likhet inför lagen, Kulturvänstern

Hänt i bloggosfären, vecka 36

2009-08-30T22:19:00.004+02:00

Söndag, och dags för en liten genomgång av vad som skrivits på några intressanta bloggar.

Fair and balanced: Dick Erixon skriver om Henrik Brors kommentar kring moderatstämman och debatten om Las. Nyliberal måste vara det mest förvrängda och slentrianmässigt använda skällsordet i hela det svenska språket. Brors kommentar skulle knappt gå an på ledarsidan, än mindre på nyhetsplats.

Även Johan Ingerö kommenterar kring stämman, där den "nyliberala flygeln", för att använda Henrik Brors benämning, lyckats vinna över partistyrelsen på några punkter i arbetsmarknadspolitiken.

Johan Norberg noterar att hans evige antagonist, Naomi Klein, nu förespråkar vad hon argumenterade emot i boken Chockdoktrinen. Logiken haltar betänkligt.

Tingsrätten har beslutat att stänga ned The Pirate Bay, trots att målet är överklagat till hovrätten. Har vi återinfört omvänd bevisbörda? Per Pettersson skriver om detta på sin blogg.

Läs även andra intressanta bloggar om Bloggosfären, Dick Erixon, Johan Ingerö, Johan Norberg, Per Pettersson

Trum-bonanza

2009-08-29T16:30:00.003+02:00

Lördag: en dag som gjord för slötittande på Youtube. Förvisso kass ljud- och bildkvalitet, men vad spelar det för roll? Dagens skörd består av tre schysta metal-batterister: Thomas Haake från Meshuggah, Chris Adler från Lamb of God samt Daniel Erlandsson från Arch Enemy.

Thomas Haake brukar betraktas som en av de absolut bästa metal-batteristerna. Han har en fantastisk taktkänsla, som tillåter honom att spela avancerade polyrytmer på ett förtjänstfullt sätt. En otroligt kreativ trummis med mycket känsla. Här jammar han tillsammans med Meshuggahs basist, Dick Lövgren.

Chris Adler från Lamb of God är ett under av precision och hans dubbelkaggemattor är alltid extremt vältajmade. Att lyssna på honom får en att fundera över gränsen mellan människa och maskin.

Svenska Arch Enemy har i Daniel Erlandsson en trummis som alltid spelar i enlighet med musikens bästa. Inte för att skryta, utan för att det passar bra in. Less is more. Trumsolon är ofta lite för mycket, men inte det här.

Vilken gillar ni bäst?

Läs även andra intressanta bloggar om Trumsolon, Thomas Haake, Chris Adler, Daniel Erlandsson, Meshuggah, Lamb of God, Arch Enemy

Zahiren

2009-08-28T20:25:00.002+02:00

Är kärleken en allsmäktig kraft som genomsyrar allt här i världen? Är den en metafor för det gudomliga? Dessa frågor dryftar Paulo Coehlo i sin roman Zahiren (2005). Coelhos böcker har utgivits i över 150 länder och översatts till 67 språk. Totalt har han sålt över 100 miljoner böcker världen över. Några av de mer kända verken är Alkemisten, Pilgrimsresan och Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.

Zahir är arabiska och betyder ”det som inte kan undgås” – något som efter en tid förvandlas till en besatthet, alltid närvarande i tankarna. I boken är vår huvudperson besatt av tanken på sin fru, krigskorrespondenten Esther, som har försvunnit spårlöst. Hon är hans zahir, omöjlig att bli av med.

Huvudkaraktärens kamp för att förstå varför hans fru har försvunnit från hans sida är det centrala ämnet i boken. Har hon lämnat honom för en annan man? Eller har hon blivit kidnappad av någon av de grupperingar hon stött på under sina journalistiska uppdrag? Sökandet efter Esther ger upphov till ett inre sökande; för att kunna hitta sin fru måste han först hitta sig själv.

Han får hjälp på vägen av den mystiske Mikhail, en av Esthers vänner. Han tar med vår huvudperson på en pilgrimsvandring, från Paris förorter till Kazakstans stäpper. Under resans gång får Mikhail honom att inse kärlekens kraft, hur den genomsyrar allt levande. För att den ska uppfylla rummet som är vår själ, måste vi öppna fönstren och låta den blåsa fritt, inte stänga den ute. Detta är tätt sammankopplat med tengri, kulturen på den kazakiska stäppen.

Paulo Coelho skriver på ett sätt som inte tilltalar alla. Temat i Zahiren är som hämtat direkt från romantiken, även om språket inte är fullt så romantiskt som under den tidsperioden. Snarare använder Coehlo ett ganska kortfattat och koncist språk, något som konstrasterar mot bokens tema.

Själv har jag lite svårt för det här. Men missförstå mig rätt. Det här är inte någon dålig bok, men ganska speciell, vilket somliga uppskattar väldigt mycket, andra mindre. Jag tillhör den senare kategorin. Den närmast religiösa dyrkan av kärleken och ”kraften” känns, ja, lite för övernaturligt för min smak.

Den har ändå sina poänger och vissa saker är tankeväckande. Som att kärleken är fri och inte går att tämja – den förlorar då sin kraft. Eller järnvägsspåret som en metafor för det linjära äktenskapet, där makarna varken tillåts komma varandra närmare eller glida isär under perioder.

Den som är romantiskt lagd ska definitivt läsa Zahiren. För oss andra kan boken ändå ha någonting att ge, även om vi hellre läser sakliga upplysningstexter.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Zahiren, Paulo Coelho, Litteratur, Romantiken, Romaner

M-väljare kritiska till Las

2009-08-27T21:30:00.006+02:00

I mitt förra inlägg skrev jag att Moderaterna och Alliansen borde gå på offensiven i en reformering av Las och ett avskaffande av turordningsreglerna. Samma åsikt uttrycker Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson i en debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Hon skriver att nästan en av tio moderata väljare tycker det samma.

"Den moderata partiledningen har inte med sig sina väljare i synen på arbetsrätten. Det visar en Skopundersökning som genomförts den 20–25 augusti. Enligt undersökningen instämmer en förkrossande majoritet – 86 procent – av de moderata sympatisörerna i påståendet att arbetsrätten behöver moderniseras. Lika många tycker att det måste bli lättare för arbetsgivare att bestämma vilka personer de vill behålla i samband med uppsägningar.

Turordningsreglerna i las är en viktig orsak till att ungdomsarbetslösheten är mycket högre i Sverige än i våra grannländer. 85 procent av de moderata sympatisörerna instämmer i att ”sist in-först ut”-reglerna missgynnar ungdomar."

Här kan vi verkligen tala om ett parti som inte är i samklang med väljare och medlemmar. Partiledningen borde ta mod till sig och ta ställning för nödvändiga förändringar på svenska arbetsmarknad.

Läs även andra intressanta bloggar om Las, Moderaterna, Företagarna, Turordningsregler

Ingen kvotering på svensk arbetsmarknad, tack

2009-08-26T20:30:00.005+02:00

Lagen om anställningsskydd, och speciellt turordningsreglerna, utgör tillsammans med höga ingångslöner de huvudsakliga anledningarna till den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige. Även invandrare stöter på samma problem som ungdomar, nämligen att först komma in på arbetsmarknaden för att sedan också hålla sig kvar. Det är inte det lättaste, eftersom sisten in ryker först när företaget måste skära ned. Då spelar det ingen roll hur kompetent du än är.

Ur ett liberalt perspektiv är turordningsreglerna fullkomligt oacceptabla. Det rör sig om en form av kvotering, där den anställde bedöms efter antalet anställningsår, inte sin kompetens. Det är ett ingrepp i den fria företagsamheten, då företagen inte själva får välja vilka medarbetare de vill behålla. Att kvoteras bort bara för att du är ung, oerfaren eller ny i Sverige är diskriminerande och det skapar allvarliga utelåsningseffekter.

Det borde vara självklart för Alliansregeringen, där tre av fyra partier betecknar sig som liberala, att LAS ska reformeras och turodningsreglerna ska slopas helt. Det ska finnas ett visst anställningsskydd, men i dagsläget är det ett vågspel att anställa någon, särskilt för små företag. Om det inte fungerar som tänkt med en ny medarbetare måste ett företag kunna bryta kontraktet. I dag är det svårt. Uppsägningstider ska inte vara för långa, och ska inte bero på antalet anställningsår. Allt för rigida anställningsregler skapar fastlåsningseffekter.

I den här frågan har regeringen varit otroligt flat. Centern vill förvisso att småföretag ska kunna undanta ett par personer från reglerna, men det räcker inte. Ett totalt avskaffande av turordningsreglerna vore det enda rätta.

Särskilt moderaterna är nog rädda för hur den fackliga rörelsen, och särskilt LO-kollektivet, skulle reagera. Ramaskriet skulle komma som ett brev på posten och facken skulle påstå att den svenska modellen är hotad - vilket är fullständigt nonsens. Den svenska modellen handlar om frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter, inte om kvoterande lagstiftning från statens sida. Tvärtom är turordningsregler ett brott mot dess anda.

Alliansen borde gå på offensiven i den här frågan. Det skulle skärpa skiljelinjerna mellan blocken - och det behövs. Turordningsregler är absurda, vilket borde stå klart för varje nykter betraktare.

Läs även andra intressanta bloggar om LAS, Turordningsregler, Alliansen, Facket, LO, Centern, Ungdomsarbetslöshet

Hög tid att tvätta den smutsiga byken

2009-08-25T15:40:00.004+02:00

För att kunna återupprätta sitt internationella förtroende är det viktigt att USA går till botten med den mörka sidan av kriget mot terrorismen. Den smutsiga byken består av omänsklig behandling av fångar, rättsosäkra processer, misshandel, kränkningar, tortyr. Allt i strid mot Genevekonvetionen. Detta har urholkat landets ställning som demokratisk ledstjärna i världen.

Att det skulle bli ändring jämfört med Bushadministrationens tid i Vita Huset stod klart när Barack Obama valdes till president. Ett av hans första beslut var att stänga Guantanamofängelset. Det var en viktig symbolfråga, men genomförandet har visat sig svårare än Obama räknade med. Intresset från andra länder att ta emot fångar från lägret har varit minst sagt svalt. För ansvaret ligger inte bara på USA. Även andra länder måste ställa upp med hjälp för att kunna lösa problemet med fångarna.

Ett annat steg i rätt riktning är att presidenten valt att samarbeta med Röda Korset gällande fångar i hemliga fängelser i Irak och Afghanistan.

Mer tveksam har Barack Obama varit till att gå till botten med anklagelserna om omänsklig behandling. Han vill i stället blicka framåt och lägga fokus på den stundande hälsovårdsreformen och andra frågor. Men med allt fler avslöjanden och med publiceringar av tidigare hemliga rapporter ser det ut som att han snart inte har något val. Mycket tyder på att justitieminster Eric Holder kommer att tillsätta en åklagare för att utreda uppgifterna.

Det är knappast troligt att de CIA-agenter som misstänks ha deltagit i förhör med fångar agerat helt på eget bevåg. De förhörsmetoder som använts har med största sannolikhet sanktionerats av högre ort. Det är sådant en eventuell utredning får utvisa. Den kan komma att beröra högt uppsatta personer inom CIA och den förra administrationen.

Det är inte alltid rätt att gräva i gamla sår. Men i det här fallet är det berättigat, för att komma till rätta med en sjukdom som vanligtvis är symptomatisk för diktaturer, men som nu har spritt sig till den fria delen av världen med skrämmande hastighet. De mänskliga rättigheterna och rättssäkerheten måste försvaras av världens demokratier. Vilka kommer annars göra det?

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Barack Obama, Guantanamo, CIA, Mänskliga rättigheter, Tortyr, Rättssäkerhet,

Reinfeldt reser och lyssnar

2009-08-24T15:20:00.003+02:00

Fredrik Reinfeldt vill gärna se sig själv som den lyssnande ledaren, och det är också den bild andra ska få av honom. I dag gör han sin hundrade resa inom Sverige som lyssnande statminister. Reinfeldt säger att regeringens politik faktiskt har påverkats av mötena med människor i olika delar av landet. Ett sådant exempel är extra pengar för fortbildning av lärare.

Som det anstår nymoderaternas partiledare har den största delen studiebesök skett på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. På andra plats kommer privata företag, även om de ligger en bit efter. Rättsväsendet, moderaternas gamla paradfråga, hamnar på sista plats i besöksstatistiken.

Visst är det bra med en statsminister som tar sig tid att besöka vardagen, och som tar sig tid att lyssna. Politiken är vanligtvis väldigt Stockholmsfixerad. Inte sällan lider den brist på kontakt med verkligheten. Men när han kallar vardagen grå är jag inte beredd att hålla med. Vardagen behöver inte vara grå, så länge man har vett och möjlighet att fylla den med färg.

Det är synd att statsministern inte lyssnade lika uppmärksamt under FRA-debatten, då det verkligen hade behövts. I stället valde han att lägga dövörat till.

Läs även andra intressanta bloggar om Fredrik Reinfeldt, Nya moderaterna, Lyssnande ledaren, FRA

Veckans bloggsvep

2009-08-23T11:15:00.002+02:00

Så här på veckans sista dag kan det vara en god idé att summera vad som hänt ute i bloggsfären. Jag presenterar här några höjdpunkter ur veckans utbud från de bloggar jag följer.

Johan Ingerö gläds åt att Rosengårdsborna själva körde ut vänsterextremisterna som var där för att "Reclaima" gatorna. (Från vem får anses vara något oklart.) De maskerade "aktivisterna" var tvungna att ta sin tillflykt till ett närliggande McDonald's. (Som med tanke på deras antikapitalistiska agenda får ses som något ironiskt.)

EU vill förbjuda Esbit-tabletterna, alltså de små tabletter som driver världens ångmaskiner. Detta eftersom det tydligen ska gå att utvinna sprängmedel ur dem. Att det vore enklare att direkt köpa de kemiska medel som behövs verkar inte bekomma byråkraterna. Henrik Alexandersson rapporterar.

Dick Erixon slår ett slag för den privata filantropin och uppmanar oss att köpa en gris till en fattig kvinna eller något annat som konkret tillåter människor att förbättra sin situation.

På SvD:s ledarblogg har Sanna Rayman en väldigt klok betraktelse över våndan med gränsdragningar, apropå åklagare Rolf Hillegrens uttalande om våldtäkter. Hon kommer fram till att det kanske är skillnad på våldtäkt och våldtäkt, liksom det är skillnad på misshandel och misshandel. Ett känsligt ämne, som förtjänar en mer konstruktiv debatt än det ofta uppskruvade tonläget tillåter.

Adam Cwejman, ny förbundsordförande för LUF, skriver tänkvärt om presstödets vara eller icke-vara. För mig tillhör knappast kulturen statens kärnområden och är således något som hellre borde skötas utan dess inblandning.

Läs även andra intressanta bloggar om Bloggar, Johan Ingerö, Henrik Alexandersson, Dick Erixon, Ledarbloggen, Adam Cwejman

Västvärlden spelar terroristerna i händerna

2009-08-22T18:06:00.004+02:00

Vad skiljer en demokrati från en diktatur? Fria val, en fungerande rättsstat, mänskliga rättigheter och frånvaro av oproportionerliga statliga repressalier skulle nog många svara. Sorgligt nog är inte gränserna lika tydliga längre, särskilt sedan kriget mot terrorismen inleddes efter den 11 september 2001. I sig är bekämpandet av terrorism någonting självklart. Suveräna stater har rätt att försvara sig och sina medborgare. Men att frångå de principer som särskiljer en demokrati från en diktatur är att spela terroristerna i händerna.

Dokument som kommer att offentliggöras på måndag har redan nu börjat läcka ut till nyhetsbyråer och tidningar i USA. Dokumenten har tvingats fram genom den amerikanska varianten av offentlighetsprincipen, Freedom of information act.

Enligt tidskriften Newsweek utsattes en fånge, Abd al-Rahim al-Nashiri som greps 2002, för hot med en påslagen borrmaskin och en pistol som riktades mot honom under ett förhör. Dessutom ska en skenavrättning av en fånge i ett rum intill ha arrangerats för att skrämma al-Nashiri. Ett pistolskott avlossades för att få den misstänkte terroristen att tro att fången skjutits till döds.

Det här är bara ett exempel på hur västvärlden har frångått sina egna ideal på ett systematiskt och medvetet sätt. Massövervakning, censur och andra integritetskränkningar är andra exempel. Samtidigt som det går ut över rättssäkerheten i det egna landet legitimerar det diktaturer att använda samma metoder i förtrycket av sin egen befolkning. Ledande demokratier, som borde vara förebilder i strävan för en friare värld, agerar på ett fullständigt förkastligt sätt.

Läs även andra intressanta bloggar om Demokrati, Diktatur, Kriget mot terrorismen, Rättsstaten, Mänskliga rättigheter

Relativt högt valdeltagande i Afghanistan

2009-08-21T22:34:00.004+02:00

Trots hot och attacker kunde valet i Afghanistan genomföras ungefär som planerat. Valkommissionen uppger preliminärt att ungefär 40-50 procent av de röstberättigade avlagt sin röst. Men tanke på de svåra säkerhetssituationen, med talibanernas morbida hot om att skära av de röstandes fingrar, får det ses som ett godkänt resultat.

Båda huvudkandidaterna, sittande presidenten Hamid Karzai och utmanaren Abdullah Abdullah, utropade sig till segrare. Det slutgiltiga valresultat dröjer till nästa vecka, men förmodligen kommer Karzai att behålla makten.

Oavsett vem som vinner är det en seger att valet kunde genomföras.

Svenska soldater angreps igen under natten till valdagen. I det nordiska ansvarsområdet gick det dock lugnt till under valdagen. De svenska soldaterna gör en viktig insats och bidrar till civilbefolkningen säkerhet. Det ska vi vara stolta över.

Läs även andra intressanta bloggar om Valet i Afghanistan, Hamid Karzai, Abdullah Abdullah

Två musikaliska mästerverk

2009-08-21T13:23:00.005+02:00

Att skriva en riktigt bra instrumentell låt är nog det svåraste ett band kan försöka sig på. Utan någon sång att luta sig tillbaka mot är det upp till de övriga bandmedlemmarna att verkligen utnyttja all sin musikalitet, kreativitet och sina tekniska färdigheter. De bästa intrumentella låtarna kan enligt mig mäta sig med delar ur 1700-talets bästa symfonier. Här kommer två av de låtar jag fastnat mest för.

Först ut är amerikanska trash/heavy metal-bandet Trivium. Deras hittills bästa skiva, "The Crusade", avslutas med en intrumentell låt med samma titel. Trots den digra längden på drygt åtta minuter hinner det aldrig bli ointressant. Bandet blandar snabba partier med långsamma, hetsiga thrashriff med lugna break-downs, hårt med mjukt. Låten är en uppvisning av musikalitet och framför allt fantastiska tekniska prestationer. Gitarrsolona är värda att höras många gånger. Trots de mycket varierande delarna håller låten ihop på ett bra sätt.

På Spotify för bättre kvalitet.

Nummer två är Metallica-klassikern "Orion" från albumet "Master of Puppets" från 1986, av många betraktat som världens bästa metal-album. "Orion" är en uppvisning av musikaliteten och de teoretiska kunskaper basisten Cliff Burton bidrog med till Metallica. Burton, som dog under Puppets-turnén, sätter sin prägel på låten med två genomtänkta bassolon. Den är inte lika varierad som Trivium-låten, och innehåller inte samma spektakulära tekniska prestationer. Däremot är den otroligt stämningsfull och välarrangerad. En låt som det alltid går att återvända till.

Live på Rock am Ring 2006, med inledande bas-doodle av Robert Trujillo.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Metallica, Orion, Trivium, The Crusade, Musik, Intrumentella låtar, Cliff Burton

Att vårda med vinst

2009-08-20T20:23:00.009+02:00

Får vi en sämre vård i Sverige om den skulle drivas i privat regi, med vinst som mål? Ja, säger Göran Rosenberg i en kolumn på DN:s ledarsida. Att konkurrens leder till bättre resultat på andra områden, även inom välfärdssektorer - som skola, dagis och äldrevård - skulle alltså inte gälla för sjukvården.

Att köerna är ett av svensk sjukvårds största problem är det få som tvistar om. Rosenberg anser att mer konkurrens inom vårdsektorn inte leder till avskaffade köer. Visst har han rätt. Men det är knappast vad förespråkarna för konkurrens brukar påstå. Vad man däremot kan uppnå är kortare köer. Fast det är kanske allt eller inget som gäller i Rosenbergs värld? Förutom att sjukhus och vårdcentraler som drivs i privat regi, med skattepengar, kan leda till en effektivare vård, leder helt privatfinansierade sjukhus, som Martina i Stockholm, till att resurser frigörs till den offentligt finansierade vården. En situation där både de som betalar för sin egen vård och de som tar del av den offentliga vården gynnas.

Av artikeln att döma verkar det som att Göran Rosenberg kritiserar både sjukhus drivna i privat regi och privatsjukhus Men han gör ingen åtskillnad mellan dessa, trots att det rör sig om två olika företeelser. Det är vinsten som enligt honom är roten till allt det onda, oavsett hur den uppkommer.

Han skriver att system med privat vård är dyrare. Möjligtvis refererar han till USA, som förvisso har en väldigt dyr sjukvård, som många dessutom inte omfattas av. Det ska också tilläggas att det amerikanska systemet är ett byråkratiskt lapptäcke, fullt av underligheter. Att samma situation skulle uppkomma i Sverige med mer privat vård att att spekulera lite för vilt. Friskolereformen har inte lett till att skolan blivit dyrare eller sämre - tvärtom. Det samma gäller äldreboenden och andra hem för personer med speciella behov.

Vidare tror Rosenberg att en vinstdriven vård kommer öka vårdkostnaderna, eftersom företagen då har ett intresse av att "skapa" vårdbehov. I sig är inte detta något problem; människor måste ju själva få välja vad de vill spendera sina slantar på. När man talar om vårdkvalitet är det golvet som är det viktiga, inte taket. Huvudsaken är att landstingen står för finansieringen av adekvat vård till alla som behöver det. De som känner att de är beredda att betala ur egen ficka för lite bättre vård, ska också få göra det. Det finns inget egenintresse i att begränsa vården, så länge den är efterfrågad av människor som kan betala för det. Något annat vore avundsjukt och missunsamt.

Göran Rosenbergs käpphäst är att vård inte är en vara som andra. I konsekvensens namn är inte heller vatten, mat, bostäder och kläder "vanliga" varor. Med undantag för hyresregleringen - och där ser vi klart och tydligt vad planekonomiskt tänkande leder till - tillämpar vi marknadsprinciper på alla dessa livsnödvändiga varor. Detta eftersom marknadsekonomin är både ekonomiskt och moraliskt överlägsen planekonomin. Det hindrar inte staten från att garantera människor en grundläggande levnadsnivå.

Vidare påtalar han vinstens negativa konsekvenser för vårdens sociala och medmänskliga sida. Jag skulle i stället se det tvärtom: att ha fler vårdgivare att vända sig till när man behöver det stärker patienten. Om patienten inte är nöjd kan denne vända sig någon annanstans. Om sjukhusen konkurrerar om patienterna tvingas de behandla dessa respektfullt. Att helt behöva underkasta sig landstingets nåd; att hoppas på att remissen kommer fram; hoppas på att få en läkartid - det är nedbrytande.

Sedan väljer Göran Rosenberg att helt bortse från vårdpersonalens löne- och arbetssitutation. De befinner sig i en arbetsgivarmässig monopolställning som omöjliggör en vettig löneutveckling eller drägliga arbetsförhållanden. Att öppna upp för privata alternativ skulle öka deras ställning på arbetsmarknaden.

Självklart ska fler aktörer, driftsformer, vårdformer och finansieringssätt tillåtas och uppmuntras på vårdmarknaden.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Privat driven vård, Privat vård, Konkurrens, Göran Rosenberg

Replik om ungdomsarbetslösheten

2009-08-20T14:50:00.006+02:00

Jag skriver på debattsidan i dagens Gefle Dagblad om ungdomsarbetslösheten, en replik på Ida Gabrielssons debattartikel i tisdags.

"Det största problemet är lagen om anställningsskydd, och då främst turordningsreglerna. Ida Gabrielsson påstår motsatsen, och säger att ungdomar i stället gynnas av ett starkt skydd.

Det är helt fel; de som drabbas hårdast av det rigorösa anställningsskyddet är de som inte etablerat sig på arbetsmarknaden – främst ungdomar och invandrare. Turordningsreglerna ger orimligt högt skydd åt personer med lång anställningstid, på bekostnad av de som försöker komma in på arbetsmarknaden. Att det förhåller sig så visar arbetsmarknadsforskningen tydligt."

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Arbetsmarknadspolitik, LAS, Turordningsregler, Alliansen, Ida Gabrielsson, Ung Vänster, Gefle Dagblad, Företagande

Inget statligt riskkapital

2009-08-19T21:41:00.004+02:00

"Man försöker ändra ordningen för hur vi ska ta hand om företag i Sverige. Först ska den som köper ett företag tydligen inte använda tillräckligt med egna pengar. Sedan ska den riskkapital- och kreditmarknad, som fungerar allt bättre i Sverige, tydligen inte heller ställa upp. Utan helt plötsligt ska den största riskkapitalisten i Sverige bli staten, som med välfärdens pengar ska gå in och ta risker som ingen annan vill ta.

Jag vill ge ett mycket tydligt besked: det är inte vår linje. Jag är inte beredd att pantsätta Sverige. Jag är inte beredd att agera riskkapitalist åt välbeställda, som Socialdemokraterna nu kräver."

Statsminister Fredrik Reinfeldt om affären mellan SAAB och Koenigsegg.

Det låter som ljuv musik i mina öron.

Läs andra intressanta bloggar (i Gävle) om SAAB-affären, Koenigsegg, Statligt kapital, Fredrik Reinfeldt,

En seger för demokratin i Afghanistan

2009-08-19T19:36:00.007+02:00

I morgon går afghanerna till valurnorna för andra gången någonsin, trots talibanernas försök att stoppa det. Det är en historisk händelse, som alla demokrater borde glädjas åt. Landet har ett mycket blodigt förflutet: brittisk kolonialism, sovjetisk ockupation, inbördeskrig och talibanstyre. Att nu kunna hålla demokratiska val, där människor själva får välja sina företrädare, är en enorm framgång.

Men vägen till en stabil statsbildning är fortfarande lång och mödosam. Det värsta som kan hända är att omvärlden tappar intresset för Afghanistan och lämnar landet åt sitt öde. Vi kan inte räkna med att kunna sätta en tidsgräns för när insatserna i Afghanistan kan avslutas. Det måste få ta den tid det tar. Det är också viktigt att Sverige bidrar till återuppbyggnaden av det sargade landet, både via bistånd och militära insatser. Insatsen är i högsta grad solidarisk.

Militärt och humanitärt stöd är två sidor av samma mynt. Utan det ena är det andra lönlöst. Att det förhåller sig så verkar inte den svenska vänstern inse. I stället vill man att Sverige ska ta hem alla soldater därifrån. Den främsta bevekelsegrunden brukar vara att Sverige inte ska delta i "USA:s krig". Men det är inte för USA:s skull svenska soldater befinner sig i Afghanistan. De befinner sig där för att upprätthålla säkerheten och bistå civilbefolkningen. Om alla tänkte som den svenska vänstern, som gärna slänger sig med sin påstådda solidaritet, skulle det innebära att i praktiken lämna hela landet på ett fat till religiösa extremister.

För att inte tala om risken att dessa extremister skulle kunna komma över pakistanska kärnvapen. Innan invasionen 2001 var Afghanistan dessutom ett tillhåll för al-Qaida. Att stabilisera landet vinner både afghanerna och övriga världen på.

Läs andra intressanta bloggar (i Gävle) om Valet i Afghanistan, Solidaritet, Säkerhetspolitik,

Dags att sluta slösa?

2009-08-18T12:51:00.004+02:00

Malin Siwe skriver i dag på DN:s ledarsida om kommunernas absurda slöseri med skattepengar. Hennes text överensstämmer nog med mångas bild av politiker som prioriterar allt annat än kärnverksamheten. Äventyrsbad, sportarenor och andra skrytbyggen kan knappast sägas tillhöra den nödvändiga välfärden. Trots att kommunpolitikerna gärna talar om "medborgardialog" är det mest egna prestigeprojekt de är intresserade av att genomföra. Jag har skrivit om detta här.

I genomsnitt har kommunerna ökat utgifterna med 37 procent mellan 1998 och 2008. Skillnaderna kommuner emellan är alltjämt stora. Vissa har ökat med hela 50 procent, medan andra varit mer sparsamma och hållit ökningen kring 20 procent. Mer pengar till välfärden, eller? Inte alls.

I en rapport från Svenskt Näringsliv visar det sig att både de med störst kostnadsökningar och de med minst satsade lika mycket pengar på äldreomsorgen. I skolan utfaller det till de sparsammas fördel. Vart går då pengarna? Dels till skrytbyggen av typen jag nämnt ovan. Dels till småsaker lite här och där. Enskilt kan det röra sig om försumbara siffror, men många bäckar små blir som bekant en stor å.

Höjda statsbidrag, som de flesta kommuner nu ropar efter, leder inte till till fler tjänster inom skola och omsorg, utan till att ännu fler byråkrater kan anställas. Detta enligt Inspektionen för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Eller vad sägs om fantasifulla titlar som "demokratiutvecklare", "kommunstrateg" eller "internationell administratör"?

Det är inte ekonomiskt försvarbart att först sjösätta dyra projekt till tvivelaktig nytta, för att sedan, när ekonomin går nedåt, ropa på statlig hjälp. Kommunerna måste själva ta ansvar för att de har en buffert, så att de klarar av konjunktursvängningar utan statens hjälp.

Andra intressanta bloggar (i Gävle) om Sveriges kommuner, Statsbidrag, Skrytprojekt, Slöseri, Välfärd

Betygsinflationen skenar på gymnasierna

2009-08-17T16:41:00.007+02:00

På dagens DN Debatt bekräftar Magnus Henrekson och Jonas Vlachos vad jag själv länge misstänkt: att det råder en väldig betygsinflation i den svenska gymnasieskolan. Av egen erfarenhet vet jag att många lärare är slappa när det gäller betygssättning. Jag känner många elever som erkänner att de kanske inte förtjänade det betyg de fick. Ofta får man känslan att eleverna själva skulle vara mycket strängare än läraren om de satte betygen.

Av artikeln framgår att antalet elever som går ut med absolut högsta betyg, 20.0, har ökat med hisnande 28 gånger sedan 1997. Också antalet elever med avgångsbetyg på19.0 eller högre har ökat markant. Att det inte rör sig om en faktisk kunskapsökning är lätt att konstatera, då Sverige alltjämt sjunkit i internationella jämförelser. Dessutom visar en studie vid Göteborgs universitet att resultaten på högskolorna inte har förbättrats. Det är anmärkningsvärt att en skola kan ha nästa 12 procent avgångselever med högsta betyg när rikssnittet ligger på 0.8 procent.

Henrekson och Vlachos nämner skolvalet som den mest troliga förklaringen till den ökade inflationstakten. I topp på listan över de skolor med flest 20.0-elever finns nästan bara friskolor. Till viss del kan det vara så att en del friskolor lockar till sig extra duktiga elever, men merparten av ökningen rör sig förmodligen om inflation.

Det gäller dock inte bara friskolorna, utan det är en allmän trend, som kan bottna i behovet av att locka till sig elever, i och med det fria skolvalet. Tjusig statistik är ett bra marknadsföringsargument. Forskning i Sverige och Norge visar att konkurrensen om eleverna eldar på betygsinflationen.

Det här inget argument mot friskolor. Visserligen har friskolereformen sannolikt ökat betygsinflationen, men på det hela taget är det en mycket framgångsrik reform. Konkurrensen har ökat kvaliteten och minskat slöseriet med skattepengar. Framför allt har elever och föräldrar själva fått välja den skola som passar dem.

Vad kan då göras åt problemen? Artikelförfattarna förslår tre möjliga lösningar. Den första är att centralt rättade nationella prov ligger som underlag för betygen. Det kan dock innebära att lärarna blir allt för bundna vid ett prov i sin betygssättning. Det sker mycket annat arbete förutom dessa prov som också måste bedömas.

Det andra förslaget är att återinföra studentexamen. Det är tveksamt om detta skulle vinna gehör bland politiker och allmänhet.

Det tredje förslaget är nog det mest realistiska, med vissa modifikationer: att varje högskola själv får välja antagningskriterier. Att helt slopa betygen som antagningsgrund är inte aktuellt, eftersom det skulle innebära legitimitetsproblem för betygen som sådana. Däremot skulle betyg kunna kombineras med antagningsprov som är inriktade på det aktuella ämnesområdet, intervjuer och uppsatsskrivningar, för att nämna några exempel.

Vad som redan är på gång, en tydligare kursplan och fler betygssteg, kan göra det svårare för lärare att slentrianmässigt sätta det högsta betyget. Hur bra elever klarar sig i högre studier borde också undersökas för specifika skolor. Det är en bättre värdemätare på en skolas kvalitet än enbart avgångsbetyg.

Det borde ligga i högskolornas intresse att locka till sig de bästa och mest välmotiverade studenterna. Då krävs mer än att gå efter betyg som situationen ser ut i dag. Dessutom skulle det öka rättvisan för eleverna.

Andra intressanta bloggar om Betygsinflation, Friskolereformen, DN Debatt, Ansökningskriterier, Antagningsprov, Magnus Henrekson

Second Opinion

2009-08-17T13:39:00.004+02:00

Nyhetssajten Second Opinion kontaktade mig apropå mitt inlägg om DN Kultur. Nu ligger en lite kortare version uppe här.

Uppdatering: Just nu ligger min artikel i topp både på redaktionens och på läsarnas listor. Lite roligt är det, det måste erkännas.

Det intellektuella haveriet på DN kultur

2009-08-16T16:25:00.006+02:00

Det här blev ett väldigt långt inlägg, men jag kände att det var nödvändigt. Av DN Kultur ska man inte förvänta sig särskilt mycket. Idé och kritik-delen håller för det mesta rätt låg kvalitet. Men ibland är det värre än vanligt, så att man riktigt förfasas över det totala intellektuella haveriet. Att redaktion på Sveriges största morgontidning inte kan göra bättre ifrån sig är svårt att förstå. Måhända kommer det alltid vara ordentlig slagsida åt vänster på kultursidorna, men lite kvalitet borde väl ändå gå att uppbåda?

Senast jag fick den där känslan var i onsdags den här veckan. Kultursidorna har under en tid haft en artikelserie, ”Tio böcker som förändrade världen”, där böcker med några år på nacken, och som sägs ha betytt särskilt mycket, analyseras. I sista delen i serien handlar det om Globaliseringsfällan, av globaliseringskritikerna Hans-Peter Martin och Harald Schumann. Jag tänker inte ha någa synpunkter på boken i sig – jag har inte läst den – utan på författarinnan Aase Bergs redogöreslse för den.

För här talar vi verkligen om urtypen för en DN Kultur-artikel: oseriös och allmänt tendentiös, överfylld med känsloargument utan bäring på verkligheten och med en total oförmåga att resonera verklighetsbaserat, till förmån för något sorts metafysiskt, vänsterpsuedointellektuellt resonemang. En del passager i texten är särskilt anmärkningsvärda, och därmed värda att bemöta.

Världsekonomin styr mitt liv. Jag förstår inte vad den gör, men jag förstår att det är jag som tar konsekvenserna.

Ja, det är sant att ekonomin styr mycket i våra liv, eftersom pengar är en förutsättning för nästan allt vi gör, en förutsättning för att kunna leva. Så har det alltd varit: utan fysiska tillgångar är det svårt att överleva. Pengar är ett mer lätthanterligt substitut för boskap och pälsar för ekonomiska transaktioner. På vilket sätt en nationell ekonomi skulle vara bättre än en internationell sådan, alternativt en avsaknad av ekonomi, preciserar inte Aase Berg.

Vad den gör är framför allt att skapa ekonomiska värden och därmed välstånd. För att ta Sverige som exempel handlar ”konsekvenserna” om att sjukvård, skolor och andra nödvändiga saker finns tillgängliga för alla. Eller att människor har råd att köpa kläder och andra viktiga varor, men även sådant som vi inte ”behöver”, utan som sätter guldkant på tillvaron. Det här är saker som många bara kunde drömma om för hundra år sedan.

Världsekonomin tycks vara ett slags Demiurg, alltså en lägre, destruktiv gud som i sin okunnighet om sammanhang och helhet tar sig den materiella makten.
Hur ska jag då hantera den här svällande, världsuppkäkande varelsen?

Redan här börjar Bergs text vandra av vägen och ut i de vilda fantasiernas värld. Den fria (i den mån politiker håller sina fingrar borta) marknaden skapar värden. Det vore önskvärt om hon kunde precisera på vilket sätt denna påstådda ”varelse” äter upp jorden. För övrigt verkar det vara ett populärt grepp att likna marknaden vid något övernaturligt. Så är det ju inte, utan den blir det vi människor gör den till.

Jag är alltså utestängd från den makt som bestämmer hur min och mina barns tillvaro ska gestalta sig.

Helt fel. Snarare är marknadsekonomin och kapitalismen det mest effektiva systemet för delaktighet. Där är det konsumenterna som efterfrågar varor, och producenterna måste rätta sig efter detta. Kapitalet styrs till de företag som förväntas skapa värden i framtiden, inte till de som gjorde det i det förgångna. Människor kan välja att investera sina pengar på många olika sätt och se dem växa. Aldrig har vi haft så stor möjlighet att skapa vår egen och våra barns framtid.
Och det bästa av allt är att det är frivilligt. Om Aase Berg hellre vill stoppa sina besparingar i madrassen får hon göra det. Hon väljer själv hur mycket, och vad, hon komsumerar. Fria marknader innebär frihet för människor.

Martin och Schumann följer inte bara globaliseringens framväxt i sin bok, utan också den högerpopulism och fascism som drar fram i de stora marknadsekonomiska avregleringarnas kölvatten.

Populism och fascism är förkastliga inslag i europeisk politik, om det råder inga tvivel. Att det skulle ha något med avregleringar av marknader att göra är ett rätt befängt påstående. Eller var det så att dessa företeelser ökade i omfattning bara för att Telia blev av med sitt monopol? Eller att marknaden öppnades upp för friskolor? Vad avregleringar har med fascism att göra är svårt att se. För de verkligt fascistiska stater Europa upplevt – Nazityskland, Sovjetunionen och Mussuolinis Italien – var snarare präglade av statssocialism och hårt reglerade marknader.

Det är sant att främlingsfientlighet och rasism ökar under lågkonjunktur, och det är kanske vad Aase Berg åsyftar. Saken är den att konjunkturens svängningar finns där, oavsett hur avreglerad en marknad är. Globaliseringskritikernas isolationistiska inställning är knappast ett bra sätt att öka förståelsen människor emellan. Tvärtom leder de till ett vi-och-dem-tänkande där utlänningar och andra länder ses med misstänksamhet.

Också jag har från mitt vänsterhåll en kraftig ryggmärgsreflex att ta i med de våldsamma hårdhands¬karna, även om det då är finansmännens och inte invandrarnas huvuden som ska rulla.

Som att det skulle vara en bättre inställning. Men det är ju klart, det är enkelt att skylla alla världens problem på den diffusa gruppen ”finansmän”. Vad man ofta glömmer bort till vänster är att finansmarknaden är absolut nödvändig för att företag ska kunna investera eller ens startas. De är osynliga när allt går bra och får ta all skit när det går nedåt.

Alla glömmer, och det fortare än guldfiskar, trots att den avreglerade marknaden i ett långsiktigt perspektiv verkar vara en total förlustaffär.

Jaså? Har friskolereformen inneburit stora förluster? Allting är säkert relativt i avgrundsvänsterns värld, men att själv kunna välja skola tror jag de flesta ser som positivt. Var ligger förlusten i att vi nu har flera teleoperatörer att välja mellan, i stället för en statlig sådan? Listan kan göras lång över avregleringar som inneburit mer frihet för människor. Säkerligen har det blivit jobbigare för kommuntjänstemännen, men det är inte för deras skull som välfärdstjänster finns till.

”Som lekman noterar man att de avreglerade finansmarknaderna knappast – fram till nu – burit sina egna kostnader för miljardpaket från centralbanker och regeringar. … Vem åtar sig att räkna ut totalsumman av 30 års räddningspaket?” skriver Björn Elmbrandt.

Räddningspaketen har en längre historia än så. De gjordes populära bland politiker av ekonomen John Maynard Keynes redan på 1930-talet. Populära därför att politikerna kunde visa handlingskraft och känna att de hade kontroll över marknaden. Keynesianismen var allenarådande ändra fram till 70-talet, då hans teorier allt mer kom att ifrågasättas, framför allt av Milton Friedman.

Den kontracykliska konjunkturpolitiken leder till ökade budgetunderskott och ökad inflation. Den sätter marknadens egna mekanismer ur spel, då den räddar företag som tagit för stora risker, i stället för att låta marknaden straffa dem. Stycket ovan är snarare en kritik av statligt agerande.

Martin och Schumann kunde konstatera att finanseliten redan då räknade med att ett 20/80-samhälle skulle bli verklighet inom kort, det vill säga ett samhälle där det räcker med 20 procent av befolkningen för att hålla världsekonomin i gång medan de övriga 80 arbetslösa procenten hålls i schack med hjälp av teveunderhållning, internt kallad ”tittytainment”.

Här blir det riktigt märkligt, för att inte säga komiskt. Om 80 procent skulle vara arbetslösa skulle konsumtionen minska rätt markant. Vem skulle då köpa företagens produkter? Om inte företagen gick bra skulle inte heller ”finanseliten” ha särskilt glada dagar. De skulle också bli arbetslösa. Det här är en riktigt löjlig konspirationsteori.

Av samma skäl faller vänsterns sedvanliga argument om lönedumpning. Företag har inget intresse av att dumpa löner, eftersom det inverkar på deras egna chanser att lyckas. Om människor inte har pengar att konsumera för går företagen i konkurs.

Inte heller försvinner arbeten på grund av globaliseringen. De flyttar bara till nya, mer lönsamma sektorer.

Demiurgen kommer inte åt mig på djupet hur hårt han än jobbar för att tvinga mig att tjäna pengar som han omedelbart tänker sno. Livegen kan jag aldrig bli, eftersom jag på något sätt alltid lyckas skydda mitt väsen, mitt inre liv.

”Sno” i det här fallet betyder att ett företag får pengar av Berg mot att hon får en produkt som hon är nöjd med. Vänstervokabulär kan vara förvirrande ibland. Annars brukar de som snor mest pengar här i världen varken vara kriminella eller företag, utan stater. Stater som tar människors pengar och lägger dem på saker ingen vill ha, eller i egen ficka.

Att en fri marknad skulle innebära livegenskap är ett hån mot de människor som i dag, behandlas mer eller mindre som slavar. Aase Berg, levandes i välfärdslandet Sverige, kan på inga sätt liknas vid en livegen.

Den naiva förtröstan är släkt med ignorans och dumhet, och ur det perspektivet kan det vara den stora massans korkade, kolugna och ihärdiga livsdrift som gräver groparna av blind undergång.

Ännu en vänsterklassiker: att påstå att ”vanligt folk” är för dumma för att klara sig själva eller förstå saker ur ett större perspektiv. Berg och hennes gelikar föraktar den strävsamma medelklassen: de som knatar iväg till jobbet fem dagar i veckan; som bor i en villa med Volvo utanför; som dricker halvbilligt vin på onsdagar och lite dyrare på lördagar; som när det är fest köper lite finare kött i affären; som handlar massproducerade kläder från H&M; som sparar lite för att kunna njuta av ålderdomen; som reser till Thailand, vilket är alldeles för turistigt i finvänsterns ögon.

Jag vill kunna fortsätta att lita på att allt fixar sig här i livet. Men hur ska jag då kunna skicka signaler till finansbranschen om att det ändå är farligt för dem att dribbla runt med mina livsvillkor? Måste jag börja visa tänderna i varje ögonblick för att de ska sluta anfalla mig med sin utsugarmentalitet?

Det är det som är det finurliga med en fri marknad: det är lättare än någonsin att skicka signaler till marknaden. Det enklaste är att konsumera medvetet. Den möjligheten har inte medborgarna i Nordkorea. Där existerar ingen marknadsekonomi, inga avregleringar, ingen konsumtionshets. Det låter som ett land i Aase Bergs smak.

Marknadsekonomin och den globala ekonomin är på inga sätt perfekt. Det finns otaliga problem att lösa: tullar, kvoter, subventioner, statlig klåfingrighet, bristande respekt för liberala värden om individens rättigheter, oansvarigt utnyttjande av människor och natur, överreglering, bristande reglering.

En sak är dock säker, och det är att marknadsekonomin är det överlägset bästa systemet för skapande av välstånd. Att det finns problem innebär inte att hela systemet bör ifrågasättas. Och än så länge har ingen presenterat något trovärdigt substitut.

Andra intressanta bloggar om DN Kultur, Aase Berg, Intellektuellt haveri, Globalisering, Kapitalism, Världsekonomin, Frasradikalism

Socialdemokratisk socialiseringsiver

2009-08-15T23:04:00.007+02:00

Socialdemokraterna kommer att införa en lag om kvotering till bolagsstyrelser om de vinner valet nästa år. Det förkunnade Mona Sahlin under sitt sommartal i dag. Att vänsterpolitiker inte tycker att människor ska bedömas efter egna meriter, utan efter yttre drag är väl ingen nyhet. Inte heller att de gärna blandar sig i hur företag sköter sin verksamhet. Kvotering är fel eftersom den som inkvoterades kompetens kommer ifrågasättas. Samtidigt riskerar personer att väljas bort på grund av deras kön.

I det här fallet är opinionsbildning att föredra framför lagstiftning. Företagen måste inse att de tjänar på en mångfald i alla delar av organisationen. Och då inte bara när det gäller kvinnor och män. Men detta måste de förstå själva, inte tvingas till.

Hon anklagade också Alliansregeringen för att försämra på jämställdhetsområdet. Snacka om att skjuta sig själv i foten, eftersom regeringen faktiskt lyckats med jämställdheten när det gäller utnämningar: helt jämn fördelning mellan kvinnor och män, samt 20 procent med utländsk bakgrund. Det gjorde inte sossarna. Med det inte sagt att denna kvotering är bra - rätt kompetens borde vara det viktigaste - men det tar udden av Mona Sahlins argument.

I sin socialiseringsiver vill hon också lagstifta om rätt till heltid. Ännu ett område politkerna borde hålla fingrarna borta ifrån. Det är upp till arbetsmarknadens parter att förhandla om.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Kvotering, Jämställdhet, Deltid, Lagstiftning

En uppmaning; tvåvägskommunikation for the win

2009-08-15T13:19:00.004+02:00

Tvåvägskommunikation är ett väldigt tjusigt ord. Det är det nya svarta. Företag, partier, tidningar - alla vill de ha en tvåvägskommunikation med sina kunder. I alla fall är det vad de säger sig vilja.

Även på en blogg kan det vara en god idé. Därför uppmanar jag nu alla läsare att komma med tips, förslag, kritik (helst konstruktiv sådan), beröm (alltid trevligt) eller vad ni nu kan tänkas ha på hjärtat. Vad tycker ni om utseendet repsektive innehållet? Bloggens inriktning: för smalt, för brett eller lagom? Allt tas tacksamt emot, antingen via kommentarfältet eller mejl: jakob.nystrom@liberal.se

Skepp ohoj!

2009-08-14T18:37:00.004+02:00

Gävle satsar hårt på att profilera sig som hamnstad. Staden var faktiskt ett viktigt handelsnav och en av Sveriges största städer under andra halvan av 1800-talet. Men det var då. Förvisso har vi än i dag en hamn, och trafiken - och därmed investeringarna - har blivit livligare under senare år. Men någon hamnstad är det knappast tal om. Med undantag för i stadshuset.

Tidigare i år presenterade kommunen sina nya slogan, det oerhört fantasifulla "Välkommen ombord". Visst låter det som något en halvpackad och helglad kommuntjänsteman kommit på under en krogrunda? Låt inte skenet bedra. Det var en reklambyrå, och ersättningen för de två totalt intetsägande orden var förmodligen rätt saftig.

Sedan ersattes Cityfesten med Marinfestivalen, som just nu går av stapeln ute på Alderholmen. Lite segelskepp, några scener med artister av varierande kvalitet och ett par mattält. Kostnaden beräknas till 1.9 miljoner kronor - vilket förutsätter att intäkterna uppgår till en miljon.

Kommunens informationschef, Annika Östman, är så klart positivismen inkarnerad. 150 till 200 arbetstillfällen räknar kommunen med att det skapas. Ja, under tre dagar alltså. För att få skryta lite bränner kommunen 1.9 miljoner skattekronor. Särskilt förvånad blir man ju inte.

Gävles stolthet, Tomas Di Leva, spelar på festivalen ikväll. Jag kan nog behöva lite kosmisk kärlek, men jag vet inte riktigt. Jag vill helst inte se slöseriet i vitögat.

När musiken tystnar och skeppen lämnar kajen kommer Gävles gator fortfarande likna puckelpister, ungdomsarbetslösheten vara bland de högsta i landet och företagsklimatet vara lika dåligt. Men vad spelar det för roll, när man kan få en kväll på Marinfestivalen?

Läs även andra bloggares åsikter om Marinfestivalen, Gävle kommun, Slöseri, Tomas Di Leva

Om liberalism och individualism

2009-08-14T08:53:00.004+02:00

I dag kan ni läsa den tredje och sista krönikan i mitt treveckorsinhopp som krönikör på Gefle Dagblads ledarsida. Jag kände för att bli lite lagom filosofisk och jag har länge stört mig på konservativas och socialisters argumentation om att liberalismen skulle vara en atomistisk ideologi. Håll till godo, det kanske blir en återgång till mer sporadiskt krönikeförfatttande framöver. Men bloggen uppdateras (förhoppningsvis) även i fortsättningen varje dag.

Liberalismens styrka ligger i frivilligheten. Band som skapas av fri vilja kan vara mist lika starka som de som en person föds in i. Dessutom har de den fördelen att de kan brytas utan kraftiga repressalier. Det är svårt att bryta med sin familj om det är det enda man har.

Människor klarar sig inte helt själva. Under vår uppväxt är vi beroende av våra föräldrar. Men det betyder inte att föräldrar kan göra vad som helst med sina barn – barn är också är individer, som har rättigheter gentemot sina föräldrar.

Läs även nummer ett och två.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, Individualism, Atomism, Frivillighet, Gefle Dagblad, Krönikor

Statliga Inspirationsbyrån, till eder tjänst!

2009-08-13T23:00:00.005+02:00

Jaha, så sitter man här på kvällskvisten, på gränsen till natt. I sig är det inget problem, men nu är det så att jag inte skrivit något på bloggen i dag. Det är verkligen inte godkänt. Att blogga för med sig vissa krav, och det mest självklara är ju regelbunden uppdatering. Sen ska det man skriver helst vara värt att läsa. På den punkten är det tveksamt om detta inlägg kommer hålla måttet.

Tvärtomprincipen kanske fungerar? Om jag försöker skriva något helt meningslöst kanske det blir jättebra?

Alltså, vid den här tiden på kvällen vill man att inspirationen bara ska infinna sig. Vem har lust att sitta och anstränga sig med något invecklat resonemang om hur världen ska bli en lite friare plats? Jag ids inte skriva något så ambitiöst. Jan Guillou sa någon gång att "inspiration är till för amatörer". Det var ju roligt. Jag känner mig som en riktigt sopig amatör nu.

Vet ni, kärare läsare: vi borde instifta en Statlig Inspirationsbyrå. För tänk efter riktigt noga nu, är inte inspiration en mänsklig rättighet? Det är klart som en fjällbäck att det är. Det var bara av ren glömska Sovjetblocket glömde ta med det bland FN:s dokument om de mänskliga rättigheter. Man hade fullt upp med att få in väsentligheter som rätt till arbete, socialförsäkringar och gratis kabel-TV. Självklart skulle rätten till inspiration kommit med.

Jag har ett konkret förslag för hur detta kan ordnas. Alla invånare i Sverige får registera sig hos Statliga Inspirationsbyrån. Där fyller var och en i vad som inspirerar vederbörande mest. Allt som inte är olagligt fungerar. (Glöm alltså det där med sexuell inspiration - såvida inte Byrån lyckas locka till sig ideellt arbetande). Sedan är det bara att ringa ett snabbnummer, och Byråns lokala kontor tillfredsställer dina behov. Det bästa av allt är att det är gratis. Ännu mer gratis är det om du är arbetslös, men å andra sidan kan man behöva lite extra inspiration då.

Inspiration för alla är solidariskt. Ingen ska väl behöva känna sig som en jävla amatör?

Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Solidaritet, Statlig inspirationsbyrå, Jan Guillou

Apelsinflickan

2009-08-12T22:58:00.003+02:00

Stockholm år 1882. 15-åriga Signe har precis flytt från gården där hon blivit placerad som piga. Utmattad och utsvulten kommer hon till huvudstaden. Hennes första tid där blir en kamp för daglig överlevnad. Hon minns sin fars ord: ”Du ska inte bli en apelsinflicka”. Apelsinflickor är benämningen på de prostituerade som säljer sina tjänster till bönder och köpmän på Stockholms gator och krogar.

Signe lämnades till nunnorna som åttaåring. Hennes ensamstående far klarade inte av att ta hand om henne samtidigt som han åkte runt och letande efter påhugg. På barnhemmet har hon lärt känna Alice, som blivit något av Signes storasyster. När Signe får arbete som piga på en gård skiljs de två åt. Efter att Signe har rymt till Stockholm korsas deras vägar igen. Alice har blivit det som Signes far varnade för: en apelsinflicka. Samtidigt som Signe skäms över sin vän drabbar skammen även henne; det är ju Alice som försörjer dem båda.

Lena Kallenberg skildrar i sin roman Apelsinflickan en stad i förändring. Industrialismen har till viss del nått Sverige och Stockholm. Inflyttningen från landsbygden är massiv, och det finns knappast arbete åt alla dem som söker sin lycka i staden. Fattigdomen är utbredd, liksom supandet som följer med den; en genomsnittlig arbetare lägger en fjärdedel av sin lön på brännvin.

Det gamla ståndssamhället sjunger på sista versen, men klassamhället som i stället tar dess plats är likväl fyllt med konflikter. Synen på fattigdom är minst sagt gammal och unken. Kyrkan propagerar för att fattigdomen är en av Gud given ordning, som inte kan brytas. Arbetslösa skrivs in på anstalter, likaså ”förtappade” flickor. Där råder stränga regler. Legostadgan tillåter myndigheter att åtala människor för lösdriveri. Den flicka som vill abortera en oäkting tvingas göra så medelst fosforpulver. Vid upptäckt väntar tre års fängelse.

Det var länge sedan jag läste en så gripande bok som Apelsinflickan. När man väl sugits in i berättelsen släpper den inte taget förrän boken är utläst. Så vitt jag kan bedöma har Lena Kallenberg skrivit en trovärdig skildring av Stockholm under senare delen av 1800-talet. Det här är det moderna Sveriges vagga, men tiden känns fruktansvärt avlägsen. En nutida tidsresenär skulle skrämmas av stanken, smutsen, fattigdomen, alkoholismen och människornas beteende. Men där finns ändå fröet till vad vi är i dag. Och allt är inte misär; där finns goda människor och omtänksamhet. Men det mest genomgripande, det som slog mig mest, är bristen på respekt för sina medmänniskor, oavsett härkomst, kön eller social ställning.

Boken är rapp och välskriven. Kallenberg har på ett föredömligt sätt fångat en känsla. Känslan av att så här kan det ha varit, att boken är representativ för tidsperioden. Det är kanske inte helt riktigt. Kallenbergs perspektiv är begränsat till den fattiga delen av Stockholm, till misären och lidandet. Den framväxande borgarklassen skildras i förbigående; när den väl framträder är det svinaktiga typer som är dess företrädare. Men som en skildring av det hon ämnat skildra fyller boken sina skor väl. Bokens största behållning är de välskrivna dialogerna, som förstärker känslan ytterligare.

På och mellan raderna kan man ana en stark aversion mot allt vad prostitution heter. Här finns ingen lycklig hora så långt ögat når, utan bara utnyttjade flickor, mest från landsbygden. Apelsinflickornas vardag präglas av våld, övergrepp och krossade illusioner. Lena Kallenberg skulle förmodligen kunna skriva en bok om Stockholm i dag, där den småländska apelsinflickan är utbytt mot ett traffickingoffer från de forna öststaterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Apelsinflickan, Lena Kallenberg, Historiska romaner, Prostitution, Recensioner

Förnuft och känsla

2009-08-11T15:02:00.006+02:00

Är politiken överlag rationell eller inte? Frågan är om det över huvud taget går att säga, eftersom politiken består av interaktion och konfrontation mellan olika ideologier och idéströmningar. Vad som för en liberal framstår som självklart kan för en socialist vara fullkomligt främmande. Politik och politisk filosofi handlar om värden och vilka av dem som är viktigast: frihet, jämlikhet, klass- och familjegemenskap, plikt, ansvarstagande etcetera. Det är en kamp om vilka värden som ska forma samhället. Ofta resulterar det i en blandning, förmodligen med övertoner åt något håll.

Vetenskap och empiri är värden som är oskiljbara delar av liberalismen. Liberalismen uppstod under upplysnigen, och deras historia är tätt sammantvinnande. Redan under 1700-talet byggde liberalerna sina resonemang på empiri och sunt förnuft. Mot den stod de konservativa med diverse pseudoargument. Till stora delar vann dåtidens liberaler. Men kampen mot ofrihet, förtryck och statlig klåfingrighet pågår än i dag.

Modern hjärnforskning visar att vi inte är så rationella som vi vill tro. Medvetet sorterar vi bor information som inte passar in i vår världsbild. Under ett test i presidentvalrörelsen 2004 fick deltagarna, alla övertygade demokrater eller republikaner, se två klart motsägelsefulla citat av båda kandidaterna. Motståndaren uppfattades just som motsägelsefull, men det gjorde inte den egna kandidaten.

Vid en konflikt i hjärnan mellan känsla och fakta aktiveras ett nätverk som framkallar obehag. Hjärnan reagerar med att stänga ned nätverket och i stället aktivera ett belöningssystem. Vi får alltså en belöning för att låta våra känslor styra, inte vårt intellekt. Forskaren som genomförde studien, Drew Westen, drar slutsatsen att det inte lönar sig att försöka övertyga de redan övertygade, samt att politken ska tala till våra känslor.

Det har vänstern ofta varit bra på, liksom konservatismen. Liberaler tenderar att i högre utsträckning tala till människors förnuft. Enligt hjärnforskningen är det fel taktik. Liberalismens tro på människans rationalitet kanske har varit, och är, för stor?

Fullt så enkelt är det så klart inte. Det är klart att det går att övertyga med förnuftiga och sakliga resonemang. Däremot kan det vara så att det är lättare att ta till sig något som talar till publikens känslor. Liberalismen kan uppfattas som för rationell, beräknande och kanske lite själlös. Men ingenting kunde vara mer fel. Det går att tala till känslor och samtidigt vara både liberal och rationell.

En liberal retorik måste våga stå för klassiska liberala värden som frihet, jämlikhet, individens rätt till sitt eget liv, motstånd mot förmynderi, samtidigt som den är rationell. Att kombinera känsla och förnuft borde vara liberalismens styrka. Liberala politiker bör utnyttja detta mer och sätta dagordningen, i stället för att spela efter socialdemokratins.

Det finns absolut plats för frihetliga idéer även i Sverige. Det gäller bara att förmedla dem på bästa sätt. Vänsterns hegemoni över positivt laddade ord - solidaritet, rättvisa, jämlikhet - kan och borde brytas.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, Socialism, Förnuft, Känsla, Retorik, Värdeord, Rationalitet

Helgens bild: I stridens hetta

2009-08-11T14:24:00.003+02:00

Kongressfotboll: Isak Bergdahl vs. Christoffer Fagerberg.

Röta i polishuset

2009-08-10T23:12:00.004+02:00

Rättsväsendet i Sverige är i förfall. Om Polisen vore ett företag som konkurrerade på en fri marknad hade det gått i konkurs för länge sedan. De ansvariga för att det ser ut som det gör är framför allt polisledningen och politiker som i stället för välgrundade beslut levererar populism på populism.

Peter Wolodarski på Dagens Nyheter har i tre söndagskrönikor förtjänstfullt skrivit om hur illa det verkligen står till. I den första handlar det om politikers fixering vid siffror att skryta med. Detta skryt bedrivs allt som oftast på kvalitetens och skattebetalarnas bekostnad. Som när någon kokade ihop det eminenta förslaget att Polisen varje år skulle göra 2.2 miljoner utandningstest i trafiken. Det är rätt så många, så för att hinna med ställde poliserna sig där de kunde stoppa så många bilar som möjligt, samtidigt som de kunde arrestera så få som möjligt. Sifferskryt gick före kvalitet.

Den största utlovade reformen under mandatperioden är en ökning av antalet poliser med cirka 3 000. Inte en ökning med så många som verksamheten bedöms behöva, utan för att uppnå ett snyggt tal att skryta med. 20 00 ska det vara. Punkt slut. Att det kommer skapa stort tryck på övriga delar av rättsväsendet, som domstolar och häkten, det verkar man inte tänkt på.

I nummer två tar han upp de absurt långa handläggningstiderna av bedrägeribrott hos Stockholmspolisen. I 97 procent (!) av fallen tar det längre tid än det ska göra. Drygt en tredjedel behandlas inte ens inom ett år. Trots att Justitieombudsmannen upprepade gånger riktat skarp kritik mot den långsamma handläggninen verkar det inte röra varken polisledning eller justitieminister Beatrice Ask i ryggen. Till saken hör att ansvariga politiker begärt att dessa brott ska prioriteras.

Det belyser en klassisk sjukdom som politiken lider av: att lova är lätt, att driva igenom är förhållandevis lätt, men att följa upp effekterna av en lag eller anvisning är desto svårare. Förmodligen för att intresset saknas.

I senaste krönikan hittar Wolodarski bevis för att nidbilden av en polis – rundlagd, mest intresserad av wienerbröd och rätt lat – kanske inte ligger så långt borta, åtminstone när det gäller vissa poliser. I en studie från 2008 beläggs att skillnaderna i kompetens och arbetsinsats är betydande bland poliser i yttre tjänst. Nio procent av poliserna står för 30 procent av alla ingripanden, 21 procent för 50 procent av ingripandena.

Ekvationen ser i de flesta fall ut så här: ju fler tjänsteår, desto mindre initiativförmåga. Det borde egentligen betyda större kunskaper, men miljön inom Polisen tycks bryta ned medarbetare och pressa in dem i en unken kultur.

Det finns flera likheter mellan rättsväsendet och försvaret. Tillsammans utgör de fundamenten för ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Båda dessa fundament måste finnas för att garantera invånarnas säkerhet och därmed trygghet. Vård-skola-omsorg i all ära, men utan rättsväsende och försvar existerar varken trygghet eller säkerhet.

Trots deras oerhörda vikt är det politiska intresset för frågorna svalt. Det är komplexa frågor, som inte gör sig bra på valaffischer – förutom det där med fler poliser förstås. Politiken saknar genomgående problemformulering och i lika hög utsträckning uttänkta lösningar. Politikerna tar enskilda beslut för att lösa akuta problem, eller inbillade sådana, och långsiktigheten ställs på undantag.

Den tredje likheten är att både Försvarsmakten och Polisen dras med enorma problem. Problemen är inte identiska, men gemensamma nämnare är ineffektivitet, stela strukturer, stor byråkrati och på det bristande förändringsvilja. Allt detta går ut över verksamheten.

Stora problem kombinerat med bristande förändringsvilja och dåligt intresse bland politiker är en farlig blandning. Särskilt farlig blir den med tanke på dessa områdens vikt. Vi har inte råd att ignorera problemen längre. Och vi har definitivt inte råd med lösningar som inte är förankrade eller stödjer sig på fakta. Som att öka antalet poliser utan närmare eftertanke.

Vad som behövs är en genomlysning av hela verksamheten, både Polisens och försvarets. Problemen går djupt, och då måste behandling verka på djupet. Annars slösas skattepengar bort till ingen nytta. En bra början vore att partierna erkänner vikten av ett starkt rättsväsende och försvar. Sedan att de tar ett helhetsgrepp och verkligen prioriterar.

Demokratin är inte gratis. Den måste försvaras, och det kostar både energi och pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om Polisen, Rättsväsendet, Försvarsmakten, Peter Wolodarski

Sexköp, cannabis och alkohol - samt en ny ordförande

2009-08-09T22:11:00.006+02:00

Efter fyra intensiva dagar är årets kongress för Liberala ungdomsförbundet över. Det har onekligen varit en intressant, spännande, lärorik och rolig helg. En ny förbundsstyrelse, och framför allt en ny ordförande, har valts. Adam Cwejman tar över efter Frida Johansson Metso och han kommer att kastas in i hetluften direkt, med tanke på att nästa år är valår. Av det jag sett hittills kan jag inte tro annat än att han kommer att klara av det med bravur. Adam är kunnig, saklig och välartikulerad. Detta kombinerat ger honom bra pondus och förtroende.

Det här var mina första handlingsprogramskongress, och överlag verkar det som att debattnivån varit ovanligt hög. I mitt tycke höll sig även de mer känsliga debatterna allt som oftast på en saklig nivå, utan personangrepp och annat otrevligt.

Till de mer intressanta, och väntade, debatterna hörde såklart den om alkoholmonopolet, legalisering av cannabis och sexköpslagens vara eller icke vara - typiska LUF-debatter som återkommer år efter år.

Alkoholmonopolet ska, enligt LUF då, avskaffas, och försäljning ska ske i licencierade butiker, något som bäddar för bättre utbud, generösare öppettider och mer personlig service. Trots att vi har ett monopol är alkoholproblematiken relativt stora i Sverige. Det är snarare en fråga om vilken alkoholkultur vi har, än vilket försäljningssystem. Den kulturen är inte särskilt trevlig, och mer kontinetalt inflytande efterfrågas. Skulle kanske ett minskat moraliserande kring det här med alkholförsäljning kunna bidra till en sådan utveckling? Att stimulera till en flaska vin lite oftare, i stället för en rejäl fylla på helgen. Hoppas kan man ju.

Trots goda resultat från Portugal, där man genom att legalisera cannabis och även tyngre droger faktiskt lyckats vända en utveckling med ökande narkotikaproblem, gick inte motionen om en legalisering i Sverige igenom. Det är synd. Polisen har bättre saker att göra än att jaga människor som röker på. Men framför allt bidrar ett förbud till en stigmatisering av både brukare och missbrukare, som minskar deras vilja att ta kontakt med sociala myndigheter och skadar den uppsökande verksamheten. Frågan om en legalisering handlar både om den principiella ståndpunkten att människor har rätt att inta vilka substanser de vill och det pragmatiska i att missbruksvården gynnas, vilket gör att fler människor kan räddas ur sitt missbruk. En legaliseringen innebär också att köparen inte behöver komma i kontakt med kriminella, och därigenom också tyngre droger. Dessutom skulle det dra undan benen för kriminella nätverk.

Sexköpslagen är en komplex fråga. Å ena sidan går det att hävda individens rätt att själva använda sin kropp på det sätt denne finner bäst. Å andra sidan går det inte att blunda för det faktum att många prostituerade far väldigt illa. Det går ofta inte att skilja dessa två kategorier av människor åt. Sen är lagens effekter omdiskuterade. Den har minskat människohandeln med prostituerade till Sverige. Samtidigt har prostitutionen flyttat ned under jorden, där det är svårare att alls ha någon insyn. De prostituerade drar sig för att söka hjälp när de behöver, och även här drabbas den uppsökande verksamheten. Kongressen landade i en kompromiss, där den erkänner principen om att få sälja sex, men samtidigt säger att för att lagen ska avskaffas måste det förbättra situationen för de utsatta. Lite tvetydigt kan tyckas, men politik är ju ofta att kompromissa.

Andra intressanta debatter handlade om att i högre grad privatisera världens vattentillgångar, ett slopande av partistödet samt hur finansieringen av högskolan borde utformas.

Personligen är jag mest nöjd med att LUF nu tar avstånd från manlig omskärelse. Jag har tidigare skrivit om denna fråga här i bloggen. Det här är en fråga där den absoluta principen om varje människas rätt till sin egen kropp är central. Den väger tyngre än andra hänsyn Det är individer som har rättigheter, inte religioner. Pojkars rätt till sin egen kropp är viktigare är föräldrars rätt till en omskuren snopp.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberala ungdomsförbundet, Adam Cwejman, Frida Johansson Metso, Alkoholmonopolet, Cannabislegalisering, Sexköpslagen, Omskärelse

Varför åldersnoja?

2009-08-07T20:56:00.002+02:00

I dag har jag en ny krönika i Gefle Dagblad. Här kom jag verkligen så långt från "ungdomsfrågor" det bara går, men vi ska ju alla bli gamla någon gång, och således ligger det i allas intresse att förbättra deras situation. Jag har länge irriterats av den underliga syn vi har på åldrande här i Sverige. Det jag skrivit får tala för sig själv, det vore onödigt att upprepa sig här.

Att så få människor väljer att arbeta vidare efter 65 tror jag inte bara speglar personliga preferenser, utan också kulturen i samhället. Normen är att gå i pension vid 65, helst några år tidigare, trots att både individen och samhället kan gynnas av ett fortsatt yrkesverksamt liv.

Individer är olika varandra. Jag är övertygad om att många av dem som närmar sig strecket har mycket kvar att ge. Arbetsgivare, både privata och offentliga, borde i högre utsträckning värdesätta den erfarenhet äldre medarbetare besitter.

Läs hela här!

Kongress i Nässjö

2009-08-07T20:47:00.003+02:00

Anledning till att bloggen inte uppdaterats de senaste dagarna är att jag befinner mig på Liberala ungdomsförbundets kongress i Nässjö. Jag kommer efter helgen redogöra vilka frågor vi gått i liberal riktning, eller inte, vilket tyvärr kan hända. (Förvisso går det att tolka liberalt på väldigt många sätt). Jag kan redan nu glädjande delge att LUF är för ett nedmonterande av alkoholmonopolet. Försäljning av alkohol ska ske i licencierade butiker, och åldersgränsen ska vara 18 år.

Vadå fattig?

2009-08-04T22:17:00.006+02:00

Johan Ingerö är min absoluta favoritbloggare. Hans resonemang är genomtänkta och tar upp tankegångar som inte hörs så ofta. Dessutom är han en skön stilistiker. Han är ett bevis på att begåvade politiska skribenter inte bara återfinns på de stora drakarnas ledarsidor. Bloggosfären må utgöras av till största delen skräp, men så länge sådana kvalitetsskribenter finns kvar är det inget att bry sig om. Att Johan ofta skriver kontroversiellt och politiskt inkorrekt är också ett plus i min bok.

På ett föredömligt sätt har han den senaste veckan angripit Expressens artikelserie om fattiga barn. Det han skrivit stämmer bra överens med mina egna ståndpunkter, som jag framförde här. En passage som var särskilt lyckad och beskriver det hela på ett svåröverträffat sätt var följande:

"Mest förbannad är jag nog för att jag har egna erfarenheter av de situationer som Expressen listar som exempel på akut fattigdom. Jag växte upp med en ensamstående mamma som, när jag föddes, inte hade särskilt mycket utbildning. Vi hade ingen bil, ingen tvättmaskin, ingen video och i långa perioder heller inte någon tv. Sommarhus fanns inte ens på kartan och under hela min barndom åkte jag och mamma aldrig tillsammans utanför landets gränser.

Men fattiga? Vi läste mängder av böcker, upptäckte Stockholms skärgård, umgicks med släktingar och vänner i vått och torrt och - vilket är viktigt - fokuserade på att fetare dagar säkert skulle komma i framtiden. Morsan pluggade till och från under hela min uppväxttid och har idag långt fler högskolepoäng än de flesta. Numera tjänar hon dessutom rätt bra. Ingen av oss är fattiga nu. Inte heller var vi det då. Däremot hade vi rätt ont om pengar."

Ingen av oss är fattiga nu. Det var vi inte då heller. Däremot hade vi rätt ont om pengar. Det är banne mig kloka ord. Vi har en tendens att bara koppla begreppet fattigdom till pengar. Så enkel är det inte. Som Johan skriver kan man ha ont om pengar men ändå leva ett gott liv och göra mycket intressant. Man kan ha ett rikt sällskapsliv utan stora ekonomiska tillgångar. Omvänt kan den på ytan mest välbärgade familj leva ett fattigt liv; där det jag nämt ovan saknas. Social rikedom är förmodligen viktigare än materiella tillgångar för de flesta.

Att mäta fattigdom bara efter storleken på bankkontot är att ha en mycket smal och begränsad syn på begreppet.

Läs gärna inläggen i sin helhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Expressen, Johan Ingerö

Engagemang för maskrosbarn

2009-08-04T00:41:00.000+02:00

Therese Eriksson är en person som förtjänar att uppmärksammas. Under sin uppväxt levde hon med sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mor. Tillsammans med en vän startade hon föreningen Maskrosbarn.

Nu i sommar anordnar hon ett läger för 17 barn till föräldrar med missbruks- eller andra problem. Deltagarna betalar ingenting, utan allt finansieras av det Therese tjänat på sina föreläsningar om barn till missbrukare, totalt 140 000 kronor.

De flesta av ledarna har själv en liknande bakgrund. På maskroslägret tillåts ungdomarna, som vanligtvis får agera föräldrar åt sina syskon och sina egna föräldrar, chansen att vara barn. De gör det man brukar göra på läger, men pratar också om hur man psykiskt överlever med sådana hemförhållanden.

Barnen talar om att socialtjänst och kuratorer, trots mycket välvilja, inte kan hjälpa dem. På lägret får de prata med de som är, och har varit, i samma situation. Där får de hjälp att inse sitt eget värde och rätten till ett värdigt liv.

Det går inte att känna annat än djup beundran för Therese Erikssons engagemang. Generellt är det brist på liknande initiativ; Sverige är ett land där många tror att det mesta löser sig via skattsedeln och diverse politiska initiativ.

Socialsekreterare kan aldrig ersätta ett verkligt och brinnande engagemang. Tron på att staten löser det mesta har kvävt viljan att göra frivilliga insatser, och det höga skatteuttaget möjligheterna att skänka pengar till välgörenhet.

Staten borde ta några steg tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Frivillighet, Engagemang, Välgörenhet, Maskrosbarn

Peter W på G?

2009-08-02T15:03:00.006+02:00

Jag och många med mig har varit besvikna över Peter Wolodarskis återkomst till DN:s ledarsida. Det är många förhoppningar som inte infriats; jag trodde att han skulle göra ledarsidan mer liberal och ideologisk, tvärtom har den blivit än mer utslätad och politiskt korrekt. Alla åsikter försvinner i ett ändlöst resonerande, som inte leder fram till någon särskild ståndpunkt. Den är ungefär som utspätt vin. Med tanke på den enorma redaktionen och en uppsjö av kolumnister är det konstigt att DN inte lyckas producera intressantare artiklar.

Men de två senaste helgerna har jag anat en liten förändring från Wolodarskis sida. Huruvida den är bestående återstår att se. I två söndagskrönikor (första och andra) har han tagit upp en verkligt viktig fråga, och gjort det på ett bra sätt, med tydliga åsikter. Han är i grunden en duktig skribent och i de två senaste texterna har han kommit till rätta igen.

Det handlar om polisen och rättsstaten, det viktigaste vi har - samhällets grundpelare. Tyvärr är det ett politikerområde som alltid får stå i skuggan av vård-skola-omsorg, trots att det är minst lika viktigt. Utan grundläggande rättssäkerhet och brottsbekämpning spelar det ingen roll hur bra sjukvården är, för det innebär ändå ett samhälle utan trygghet. Därför är det sorgligt att rättsväsendet är ett så lågprioriterat område. Det Peter Wolodarski skriver om är ingen solskenshistoria, utan direkt nedslående.

Den torra redovisningen säger något skandalöst om situationen hos Stockholmspolisen. Att bara 33 av 1 168 misstänkta bedrägerier utreds i tid innebär att man missar deadline i 97 procent av fallen.

Om en privatperson slarvar med räkningar eller skatter hör kronofogden av sig ganska snart. Därefter väntar betalningsanmärkning och utmätning. Hårda påföljder kan också drabba företag som bryter avtal eller struntar i att följa lagar och regler.

Men när polisen inte uppfyller sitt grundläggande samhällskontrakt blir det sällan värre än kritik från JO, trots att bristen på agerande skapar rättsosäkerhet och lidande. Att behöva vänta i åratal på att de rättsvårdande myndigheterna ska utföra sitt jobb är en plåga för den enskilde.

Skandalöst är ordet, och detta är bara en del av polisens verksamhet; toppen av ett isberg. Vi minns polisens kvantitativa alkoholkontroller och hur de(inte) fungerade. Eller varför inte bristen på poliser i yttre tjänst under kvällar, helger och sommartid, då de flesta brott begås. När polisen går hem börjar brottslingarna arbeta.

För att råda bot på detta vill politikerna uppnå målet om 20 000 poliser, varav hälften i yttre tjänst. Men det är en alldeles för enkel och bekväm lösning.

Förra söndagen beskrev jag hur den politiska fixeringen vid att polisen ska ha 20 000 anställda och att hälften av dessa ska arbeta på fältet, gått ut över rättsstatens kvalitet. De försenade förundersökningarna illustrerar detta väl.

När fler och fler poliser är ute i samhället och tar emot anmälningar ökar också trycket på de övriga delarna av rättsapparaten. Åklagare och domstolar får väsentligt mer att göra, vilket förra året resulterade i en akut kris hos åklagarna. Myndigheten saknade de resurser som behövdes för att hantera den växande mängden ärenden.

Allt detta symboliserar bristen på helhetsperspektiv från politiskt håll. Man väljer att fokusera på det som leder till snabb uppmärksamhet, som synliga poliser, och ignorerar det svåra, tidsödande och kvalitativa arbetet som bedrivs i det tysta.

Om Alliansen faktiskt skulle börja bry sig om de här frågorna, och likt Peter Wolodarski skriver ta en helhetsgrepp om dem, skulle man kunna hämta hem många röster. Borgerlig kriminalpolitik vinner över socialdemokratiskt daltande med brottslingar. Om Polisen hade verkat på en fri marknad hade den för länge sedan gått i konkurs. En ordentlig genomlysning av verksamheten skulle vara en bra början på ett förändringsarbete.

Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask (M) närläser JO:s protokoll, men som ansvarigt statsråd borde hon skämmas. Det är en grundläggande rättighet för såväl brottsoffer som misstänkta att få sin sak prövad så snabbt som det bara går.

Just så.

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, Polisen, Rättsväsendet, Kriminalpolitik

Ullevi förvandlat till en kokande kittel

2009-08-01T23:41:00.005+02:00

U2 förvandlade under fredagskvällen ett blåsigt Ullevi till en kokande kittel. Det irländska bandet öppnade med "Breath" från nya albumet "No line on the horizon", och för att vara så färsk var publiken förvånansvärt bra med på noterna. "Get on your boots" är i mina ögon en riktigt bra livelåt, med sitt medryckande riff, den något töntiga texten till trots. När "Beautiful day" kickar igång är euforin bland publiken total.

Den spektakulära scenen, "The Claw", kom inte till sin fulla rätt för de på ståplats längst fram, men för åskådarna på sittplats måste det varit en visuell upplevelse utan dess like. Centrum av scenen är för hög för att de längst fram, särskilt på sidorna, ska få någon riktig kontakt med bandet. U2 är förvånansvärt framåtriktade - likt på en koventionell arenaspelning, trots utflykter på ramperna som omsluter innerfållan.

Men det påverkar inte helheten påfallande mycket. Megastjärnorna gör en solid spelning, fylld av energi. Låtarna sitter säkert och klassikerna "I still haven't found what I'm looking for" är den enda låt som riktigt saknas på setlistan. Gensvaret är mäktigt från Ullevis innerplan och läktare. U2 har inga problem att flörta med sin månghövdade publik. De hjälps fram av ett mycket bra ljud, något som inte alltid lyser med sin närvaro i livesammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om U2, Ullevi, The Claw, Bono, The Edge, Adam Clayton, Larry Mullen

Krönika i Gefle Dagblad

2009-07-31T10:34:00.002+02:00

I dag har jag en krönika på ledarsidan i Gefle Daglbad. Den handlar om Alliansregeringens tid vid makten hittills, och vad som måste förändras för att maktövertagandet 2006 inte bara ska bli en parantes i Sveriges politiska historia.

"Om något verkligen saknas är det ett övergripande tema för regeringens reformpolitik. Många av reformerna rör liberala och borgerliga kärnfrågor, som ökad personlig frihet och mer eget ansvar. Som exemplet med sänkta skatter, vilket ökar individens makt på bekostnad av statens. Misstaget Alliansen gör är att aldrig prata om sådana reformer i frihetliga termer, utan bara i termer av fler jobb i samhället och bättre statsfinanser".

Håll utkik de två kommande helgerna för fler krönikor.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Socialdemokraterna, Triangulering, Liberal retorik, Borgerlighet

Kan vi lära oss av misstag?

2009-07-30T19:01:00.004+02:00

Inte sällan upprepas devisen "att lära sig av sina misstag". Och det låter ju förnuftigt. Men nu kommer vetenskapliga bevis som talar för att vi inte alls lär oss av våra misstag, utan av våra framgångar. I försök med apor har forskare vid MIT kartlagt aktiviteten i hjärnan vid lyckade respektive misslyckade handlingar.

Det visade sig att hjärncellerna efter en lyckad handling finjusterar sig för att djuret ska agera likadant nästa gång. Vi ett misslyckande är denna aktivitet nästan obefintlig och djuren verkade inte förbättra sig efteråt.

Är det kanske dags att slopa den första devisen till förmån för den andra? Nja, tvärtom. Eftersom framgång automatiskt verkar ge erfarenhet behöver vi inte tänka så mycket på det. Att dra lärdom av sina misstag kräver tydligen mer ansträngning. Då kan en påminnande devis vara bra. Dessutom är kanske inte test på apor fullt överförbara till människor, trots våra likheter (vad vet jag). Intressant vore att se samma tester på människor.

Det är nog ändå så att vi lär oss något av alla erfarenheter, både bra och dåliga.

Läs även andra bloggares åsikter om Hjärnan, Misstag, Framgångar, Lärdomar

Fattiga i Sverige?

2009-07-29T19:25:00.006+02:00

Expressen har i dagens tidning ett inslag om de fattiga barnen i Sverige. Att räknas som fattig innebär att man till exempel inte har råd med cykel, TV-spel, nya kläder eller semester utanför staden man bor i.

Hur allvarlig denna fattigdom är tål att diskuteras; att inte kunna åka till Thailand på semester är förvisso tråkigt, men knappast något dessa barn lär lida av resten av livet. Med små medel går det att åstadkomma mycket: picknick, bad i någon närliggande sjö eller utflykter till stadsparken. Dessutom håller många dagis öppet under sommaren, likaså fritidsverksamheten på skolorna.

Staten kan inte gå hur långt som helst i viljan att skapa lika förutsättningar. Det skulle innebära ett närmast totalitärt samhälle.

Det är självklart lätt att bli upprörd över detta, särskilt om man lever i illusionen om landet Sverige där ingen far illa. Enligt Rädda barnen finns cirka en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Det är groteskt att jämföra denna relativa fattigdom med den absoluta fattigdomen som existerar i många av världens utvecklingsländer, men det är ändå ett problem för de barn som drabbas. Frågan är vad som är orsaken.

Exemplet som Expressen tar upp är dock inte det mest lämpade om man vill driva tesen om att det finns många fattiga, och därmed implicit utsatta, barn i samhället. Fembarnsmamman Sirpi, som är ensamstående och arbetslös, har inte råd att åka på semester med barnen.

Det är inte heller meningen med de bidrag hon får av samhället. Och att skaffa fem barn innebär att, som de flesta kan räkna ut, det blir lite mindre pengar till nöjen. Förutom den knapra ekonomin verkar det vara en väl fungerande familj.

Då finns det barn i Sverige som är betydligt mer utsatta: barn till alkoholister och narkomaner, ungdomar som utsätts för hedersförtryck, för att inte nämna de som lever under jorden för att undkomma utvisning. Det är betydligt allvarligare problem, som Expressen hellre borde lägga resurser på att uppmärksamma.

Lotta Gröning går till hård attack mot politikerna, som enligt henne vägrar uppmärksamma barnens situation. De försöker upprätthålla illusionen om ett samhälle utan fattiga. Men är det verkligen deras fel?

Gröning lyfter samtidigt upp en orsak till att människor hamnar i relativ fattigdom, nämligen dåligt fungerande myndigheter. Människor som på grund av för sena utbetalningar av Försäkringskassan blivit vräkta, eller hamnat mellan stolarna inom socialtjänsten. Det är inte bara missbrukare som kan bli hemlösa, utan även ”vanligt” folk. Där har hon rätt.

Men Lotta Gröning drar fel slutsats när hon tycker att politikerna ska göra mer. Det är tvärtom på grund av att politikernas – och därmed i förlängningen myndigheternas – makt är så omfattande som problemet uppstår – att skötsamma människor får gå från hus och hem. Genom välfärdsstaten och det höga skatteuttaget har Sveriges invånare placerat sin trygghet i händerna på politiker och anonyma tjänstemän.

Inte ens den mest väl utbyggda välfärdsstat kan garantera varje individs väl och ve. Det kan bara individen göra själv. De långa köerna till sjukvården, problemen med myndigheter, sena utbetalningar från Försäkringskassan, förändringarna i a-kassan och kommuner som avsäger sig sitt ansvar är tecken på att vi kommit till vägs ände.

Samhällets invånare måste i högre grad ta kontrollen över sina egna liv. De måste ta tillbaka en del av makten som i dag ligger hos politikerna. Genom att stora delar av svenskarnas inkomster beskattas bort har de blivit beroende av politikernas nyckfulla beslut. En liten sänkning i ersättningsnivån får stora konsekvenser, eftersom det egna sparandet ofta är obefintligt. Vilket inte är konstigt med tanke på att det inte finns något kvar att spara, efter att skatten är dragen.

Den frivilliga välgörenheten har i mångt och mycket försvunnit, och ersatts med en statlig motsvarighet.

Anne Wibble, före detta folkpartistisk finansminister, sa att alla borde ha minst en årslön i sparkapital. Det var ett uttryck för äkta sunt förnuft. Med en ekonomisk buffert skapas verklig trygghet, något politikerna inte kan åstadkomma, hur mycket de än lovar. Det är ett verkligt effektivt vapen mot den relativa fattigdomen.

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Lotta Gröning, Expressen,

Hört talas om Belarus?

2009-07-28T17:32:00.004+02:00

Diktaturen i Vitryssland, en kvarleva från den tid då Europa var fyllt av liknande diktaturer, är i högsta grad levande. President Alexandr Lukasjenko har styrt landet med järnhand sedan 1994. Han har en närmast obegränsed personlig makt.

Lukasjenko har i två riggade val vunnit med siffror som politiker i demokratier bara kan drömma om. För att kunna ställa upp för omval en andra gång tog han helt sonika bort gränsen om två mandatperioder.

Han kontrollerar stora delar av vitrysk media. Landet lider kronisk brist på mänskliga rättigheter; protester slås ned och människor arresteras godtyckligt. Oppositionen är hårt ansatt. Allt detta är symptomatiskt för diktaturer. Det anmärkningsvärda är att detta pågår i det annars så demokratiserade Europa. Vitryssland var den enda diktatur som överlevde murens fall.

Okunskapen om landet är stor. En del av denna okunskap kan bero på landets namn; det låter som ett det skulle vara en del av Ryssland, inte ett självständigt land.

För att öka kunskapen om situationen i landet driver Liberala studenter kampanjen InfoBelarus. De vill att fler ska få upp ögonen för att vi faktiskt har en diktatur runt knuten. Utan stöd från omvärlden blir det än svårare för oppostitionen att åstadkomma förändring. Det missvisande namnet Vitryssland borde enligt Liberala studenter bytas ut mot Belarus, namnet som belaruserna själva använder.

Arbetet med att förpassa Europas sista diktatur till historieböckerna borde prioriteras mycket högre av Europas länder.

Läs även andra bloggares åsikter om Vitryssland, Belarus, Lukasjenko, Liberala studenter

Stege på vid gavel

2009-07-28T10:11:00.005+02:00

Här på stegen, cirka sju meter över marken, tillbringar jag dessa sommardagar. Skrapa, borsta, tvätta, måla.

Detta är ett måste

2009-07-27T23:11:00.003+02:00

Johan Croneman var inte ute och cyklade i sin recension. "Upp till kamp" är det bästa jag sett på TV på mycket lång tid. Känslan, förmedlad genom det svartvita fotot, är omöjlig att stå emot. Gläjde blandas med melankoli och lite sorg. Skådespelet är väl avvägt och känns naturligt. Likaså den politiska kontexten, som inte tar över, utan är lagom framträdande.

Se den.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om Upp till kamp

Storgäddan simmar ensam

2009-07-27T20:24:00.005+02:00

Utrikesminister Carl Bildt är säkert mäkta nöjd med att nu få leda EU:s utrikesministrar. Han är i sitt esse bland de stora fiskarna, där han tillhör de största. Henrik Brors skriver i dagens DN att Bildt mycket väl har chansen att få posten som EU:s utrikesminister, om Lissabonfördraget till slut går igenom.

Men på UD verkar inte Bildts frifräsarstil gå hem. Diplomati är mer än resor över världen och gemytliga lunchmöten. Stämningen på departementet lär inte ligga på topp. Inte heller ekonomin, som är körd i botten.

I stället för att gå igenom hela verksamheten i jakt på onödiga utgifter, tar man det till synes enkla beslutet att lägga ned ett antal generalkonsulat och en ambassad. I en allt mer globaliserad värld, där kontakt mellan människor och länder spelar allt större roll, är det helt fel väg att gå.

Det är något Carl Bildt inte borde vara särskilt nöjd över. Det är också något han borde visa mer än förstrött intresse.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, UD, EU, Nedläggningar

Upp till kamp ännu en gång

2009-07-27T16:09:00.003+02:00

Med start i dag sänder SVT dramaserien "Upp till kamp", skriven av Peter Birro, för andra gången. Förra gången den gick missade jag den, så nu ska jag försöka ta andra chansen att se den.

I fyra 90-minutersavsnitt skildrar Birro fyra vänners tillvaro mellan åren 1965 och 1976. Som bakgrund finns den tidens stora samhälleliga, politiska och musikaliska händelser: Vietnamrörelsen, den engelska och amerikanska musiken och ockupationen av Hagahuset, för att nämna några exempel. Det finns få tidsperioder som är så mytomspunna som just denna tid i Sveriges moderna historia.

"Upp till kamp" har vunnit flera priser, och Johan Cronemans recension i DN när serien hade premiär var minst sagt översvallande. Det borde således båda för en välgjord filmisk upplevelse, likväl som ett tidsdokument.

Klockan 21.00 på SVT 1 börjar den.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om Upp till kamp, TV-serier, Peter Birro,

Statlig porr

2009-07-26T18:11:00.004+02:00

Är det detta vi vill att våra skattepengar ska gå till? Alltså staligt finansierad porr, som bara för att den kallar sig feministisk får ett stöd på 350 000kronor av Svenska filminstitutet. Det är ju fullkomligt absurt.

Om jag nu skulle får för mig, att låt säga producera en porrfilm där jag filmar djur som sätter på varandra i naturliga miljöer, skulle det ge mig sköna statliga pengar? Ju mer avantgardistiskt desto bättre, liksom. Man vet ju aldrig, men jag vågar sätta en slant på att det är prefixet "feministisk" som fått institutet att gå igång på Mia Engbergs film "Dirty Diaries".

Och det är inget fel med feministisk porr, så länge skattebetalarnas pengar hålls ute från det hela. För mig kan folk få spela in vilken sorts porr de vill (så länge det inte bryter mot lagar förstås). Men finansieringen, det ska de stå för själva.

Det skulle kanske kunna vara Folkhälsointitutet som ligger bakom det hela; Sveriges volksgesundheit är nog i behov av lite feministisk porr. Helt osannolikt är det inte med tanke på instituets track-record.

Det är lika bra att slopa kulturpolitiken. Låt människor själva välja vad de vill göra på sin fritid, utan att politiker ska lägga värderingar i det. Då får alla bära sina egna kostnader och vi slipper orättvisan att operabesökare subventioneras men inte hårdrockare.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturpolitik, Idioti

Manlig omskärelse är också misshandel

2009-07-26T13:20:00.006+02:00

Varken kvinnlig eller manlig omskärelse är förenlig med principen om varje individs bestämmande över sin egen kropp. Därför är det häpnadsväckande att riksdagen har beslutat att just manlig omskärelse, utan medicinska skäl, ska vara tillåten. En rekommendation har gått ut till Sveriges landsting om att erbjuda ingreppet. Ett ingrepp som är att likställa med misshandel och utförs på små barn utan deras medgivande. Även om det inte leder till direkt medicinska komplikationer utgör det ändå de facto ett övergrepp. Och ingreppet kan i vissa fall leda till sexuella problem för de drabbade männen.

Tack och lov verkar många landsting sätta etiken och pojkarnas bästa i främsta rummet, i stället för religiösa dogmer. Av 21 landsting vägrar 12 i dag att erbjuda detta ingrepp. Fem har redan sagt nej till de nya rekommendationerna. Två av tre barnkirurger är emot icke-medicinsk omskärelse.

Det främsta argumentet för att tillåta detta är att man vill minska den så kallade kösbordskirurgin, där pojkar omskärs i hemmet av outbildade personer. Något som kan leda till allvarliga komplikationer. Logiken haltar dock; vilken person skulle våga säga att samma argument även är giltigt för flickor? I stället för att de omskärs på mattan hemma eller tvingas med till sitt hemland, där delar av könet tas bort med en rostig kniv eller en glasbit, kan väl den svenska vården utföra detta, finansierat med skattepengar? Gradskillnaden är förvisso stor, men principen är den samma: samhället ska varken sanktionera eller betala för ett omotiverat ingrepp som kränker den enskilde.

Kirurgen Ehab Rafael anser att eftersom det finns en miljon invandrare måste landstingen erbjuda denna service till dem. Det är självklart helt fel. Samma resonemang skulle ju innebära att vi borde ha ett antal särlagstiftningar för diverse konstiga åsiktsriktningar, som att kvinnor inte ska få skilja sig eller att pappor ska ha rätten att misshandla och döda sina döttrar i hederns namn. Det vore väl riktig bra service?

Ett tredje argument är att det är en del av religionsfriheten, vilket är kvalificerat skitsnack. I en modern rättsstat är det individer som har rättigheter, inte religioner. Föräldrar ska inte tillåtas kränka sina barns rättigheter i religionens namn. Om jag startar en religiös rörelse där seden är att skära av en tå på alla nyfödda barn, ska då staten hjälpa mig med detta? Eller varför inte tillåta hedersvåld, eftersom det enligt vissa sker i religionens namn?

Hela frågan handlar om principer och att dra gränser. Den absoluta principen är individens okränkbarhet. Den svenska staten ska inte sanktionera religiösa föreställningar som direkt kränker individens rättigheter. För att komma till bukt med problemen med omskärelse går det inte att å ena sidan säga att det är fel och å andra sidan erbjuda ingreppet. Omskärelse är fel och det ska bekämpas.

En annan aspekt är att en tillåtande attityd mot dylika sedvänjor riskerar att spä på intoleransen mot muslimer och judar (eftersom det främst är de som omskärs), något som knappast är önskvärt. Särskilt med tanke på att både islamofobin och antisemitismen flyttar fram sina positioner i Sverige och Europa. Det enda rätta är att sätta ned foten och säga att omskärelse, oavsett om den är kvinnlig eller manlig, liksom andra sedvänjor som kränker individen, inte är acceptabla.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om Omskärelse, Rättigheter, Principer

Hjärnsläpp på insändarsidan

2009-07-25T13:09:00.005+02:00

Tidningarnas insändarsidor innehåller ofta stor, om än oavsiktlig humor. "Hur f*n tänker de?" eller "hur f*n orkar de?" är väl de vanligaste tankarna som slår mig vid en genomläsning. Men den här tar faktiskt priset, och jag måste återge den i sin helhet:

GD är en bra tidning. För det mesta. Men hur kommer det sig att man skriver om Sverigedemokraterna i ett "vi och dem-perspektiv"? Den senaste ledaren, och många tidigare, har fått mig att känna ett slags försök att till samhörighet där man indirekt framhåller åsikter som läsaren förväntas hålla med om.

Kom ihåg att Sverigedemokraterna erhöll 4,5 procent av rösterna i Gävle. Dessa 4,5 procent läser säkerligen GD, och dessa 4,5 procent anser med allra högsta sannolikhet inte att der rör sig om ett främlingsfientligt parti som måste stoppas. God journalistik är objektivitet, plocka fram den för guds skull.

Jaha. Sen när har ledarsidorna utgett sig från att vara objektiva?

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om Humor, Hjärnsläpp

Nyskapande journalistik

2009-07-24T19:41:00.006+02:00

Att det råder kris i tidningsbraschen har väl inte undgått någon. Finanskrisen är inte orsaken, utan spär bara på en nedåtgående spiral för papperstidningarna. Vikande försäljningssiffror och minskade annonsintäkter gör det svårt att få ekonomin att gå ihop. På sikt hotas den seriösa journalistiken eftersom den helt enkelt kostar mycket pengar. Till USA har tidningsdöden redan kommit, och tyvärr är det nog bara en tidsfråga tills den även når Sverige. Många tidningar världen över drar i dag in på utrikesrapporteringen och den grävande journalistiken. Kvaliteten blir sämre och tidningarnas viktigaste uppdrag - att granska makten - riskerar att inteprioriteras tillräckligt.

En del av förklaringen finner vi på Internet. Den yngsta generationen, och för den delen även andra, har vant sig vid nyheter på nätet - och där är det ju gratis. För många är det svårt att motivera en kostnad för att få läsa nyheter även på nätet. Om en tidning skulle börja avgiftsbelägga sin nätupplaga drar läsarna vidare till nästa tidning, som fortfarande är gratis. Den enda framkomliga vägen för att lösa detta problem skulle vara ett gemensamt beslut, likt Johannes Åman föreslår.

Det sägs att krisen är uppfinningarnas moder, men några patentlösningar finns inte. Flera sätt att angripa problemet är det enda sättet att komma fram till vad som fungerar. Frilansjournalisten David Cohn har grundat nyhetssajten Spot.us, där det är läsarna som betalar och bestämmer vad journalisterna ska skriva om. Han vill med detta grepp få läsarna mer delaktiga och få folk att förstå att god journalistik faktiskt kostar pengar, samt att sprida makten över nyhetsförmedlingen till fler människor.

Det är klart en intressant idé. För att kunna lösa problem krävs just den här typen av innovativa och framåtblickande anda. Kanske inte så förvånande är det den journalistik som är mest hotad när tidningarna sparar som "säljer" bäst på sajten. Och angående kvaliteten säger David Cohn: "Jag tror faktiskt att reportrarna gör ett bättre jobb. Det blir väldigt påtagligt att de bär ett ansvar inför sina läsare".

Det är svårt att inte hålla med.

Jakob Nyström

Ett annat Afghanistan

2009-07-23T22:25:00.000+02:00

En episk berättelse i det lilla formatet. Så skulle Khaled Hosseinis roman Flyga drake kunna beskrivas. Det kanske låter som en motsägelse, men det är det inte. Det är en storslagen historia som tar oss med till ett Afghanistan innan den sovjetiska invasionen och talibanernas maktövertagande. Samtidigt är det det personliga den skildrar.

Det är ett Afghanistan som vi inte är vana att se det. Visserligen är landet som helhet fattigt, men Kabul, där vår huvudperson Amir bor, är som vilken orientisk metropol som helst. Caféerna och kebabrestaurangerna är många. Biograferna visar iransk och indisk film. Musiken lever i staden och människor är relativt fria. Allt detta ändras i och med sovjets invasion 1979, för att sedan bytas till religiöst förtryck med talibanerna vid makten.

Amir växer upp i en av Kabuls mer välbärgade områden. Han uppfostras av sin far Baba; modern dog vid Amirs födsel. Fadern är affärsman och känd bland Kabuls invånare som en stor välgörare. Amir försöker vinna sin fars gunst, men lyckas inte särskilt väl. De två är inte särskilt lika varandra, och ibland anar Amir att en del av fadern hatar honom för att han orsakade sin mors död.

Ali är Babas livslånge tjänare och vän. Tillsammans med sin son Hassan bor han i ett litet skjul i husets trädgård. Trots att Baba inte är en herre att frukta sitter undergivenheten i ryggraden hos Ali och Hassan. De är hazarer, ett minioritetsfolk som i allmänhet är marginaliserade i det afghanska samhället. Amir och Baba är pashtuner, den största folkgruppen i landet. Trots dess hinder är Amir och Hassan bästa vänner, nästan som bröder. Deras vänskap, och de svek som kan förstöra den, spelar centrala roller i Flyga drake.

Vi får följa pojkarnas uppväxt från 10-årsåldern till dess att Amir och Baba flyr landet, året efter sovjetunionens invasion. Trots sina olikheter trivs de bra tillsammans. De läser i trädet på kullen, de leker indianer och busar med grannens hund. Hassan är alltid obrottsligt lojal mot Amir, som ibland testar denna lojalitet: retar honom för hans analfabetism och får honom att ta skulden för busstreck. Årets höjdpunkt för de två är drakflygartävlingarna som hålls varje vinter.

Men den idyll som Amir lever i kastas över ända av en händelse som han inte lyckas begrava, och som får honom att återvända till sitt födelseland långt senare.

Amirs relation till sin far spelar också en stor roll i boken. Amir kämpar för att leva upp till sin fars storhet, men han saknar både hans mod och styrka. Den enda han kan är att skriva, vilket inte står särskilt högt i kurs hos Baba. Deras relation förbättras något när de flytt till USA och framför allt sedan Amir hittat en afghanistansk kvinna att gifta sig med.

Flyga drake är inte ett stilistiskt och språkmässigt mästerverk. De första 20-30 sidorna funderade jag på om jag skulle läsa vidare eller inte. Den verkade varken spännande eller intressant. Men sedan hände något. Boken sög tag i mig och släppte inte greppet förrän sista sidan var läst. Khaled Hosseini talar till läsarens hela känslospektrum och få delar av romanen känns utdragna eller onödiga.

Det är en fantastisk historia han berättar. Enligt vissa kanske lite väl fantastisk, men jag håller inte med. Flyga drake är väl sammanvävd och innehåller alla ingredienser en gripande historia ska göra: gläjde och sorg, lojalitet och svek, spänning och lugn, det storslagna och det småskaliga.

Jakob Nyström