Klockan på datorskärmen visar 21.17. Hög tid att slå igen kurslitteraturen; jag påminner mig om den ständiga förmaningen från lärarna: ”Det är ingen idé att plugga dagen innan ett prov”. Det är ord som har följt mig genom hela skolsystemet, från lågstadiet till högskolan. Nu senast var det lektorn i matematik som yttrade dessa visdomsord. Om lärarna bara visste hur förgäves det är. Ingen låter bli att plugga dagen innan en tenta. Tvärtom är den kollektiva tentapsykosen som allra värst då. Det spelar ju ingen roll hur bra man kan innehållet på kursen: Bara tanken på att sitta dagen innan dagen D och göra ingenting ger svår ångest. Det man lär sig dagen innan försvinner lika snabbt igen, sägs det. Men det ger förhoppningsvis utslag i tentabetyget, som i utbildningsfabriken är lika med allt.
Tentaperioden är en underbart inrutad period. Upp klockan åtta, äta frukost, mjukstarta med läsning av gratis kår-DN, dyka ned i kurslitteraturen, äta lunch, ned i böckerna igen, ta en promenad, läsa lite till, laga middag, plugga ännu lite mera, sedan läggdags vid halv ett. Och så repetera.
Nyckeln till en lyckad tenta är att spela ned förväntningarna - intala sig att man egentligen kan rätt lite. Man ringer till en kursare kvällen innan, snackar om hur jävla jobbig kursen är och hur dum i huvudet kursansvarig lärare är. Vilket tråkigt ämne det är vi läser. Eller att det egentligen är intressant och så, men att upplägget gör det så fantastiskt tråkigt. Att ringa till mor eller far åstadkommer samma sak, med den positiva bieffekten att päronen blir glada om man lyckas överträffa de medvetet lågt ställda förväntningarna.
Att spela ned förväntningarna handlar inte primärt om glada överraskningar när betyget väl kommer. Det är istället en medveten tentataktik. Vad som under själva tentan måste undvikas till varje pris är panik över något man inte kan, eller tror man inte kan, och den på paniken följande nedstängningen av hjärnkontoret. Ju lägre förväntningar, desto lägre sannolikhet att paniken slår till. Då slipper man kallsvetten, illamåendet och de där knivarna i magen. Den mest avslappnade tenta jag någonsin skrivit var den där jag på förhand halvt om halvt resignerat. Att känna att man inte har något att förlora gör underverk.
Det enda jag kan vara säker på kvällen innan är att klockan kommer att hinna bli både ett och två innan jag slutligen somnar. Det beror inte på nervositet, det vore fel ord för att beskriva känslan. Snarare handlar det om en spänd förväntan. Både huvud och kropp har svårt att varva ned. Påminner om känslan inför en viktig match. Den som ägnat sig åt idrott någon gång i livet förstår vad jag menar. Ställer alltid tre alarm innan jag släcker lampan. Den som en gång har missat en tenta eller dugga tar inga risker.
Dagen med stort D. D-dagen. Tentadag. Vanligtvis har jag vaknat och somnat om ett antal gånger innan det första alarmet ringer. Fem timmars sömn, cirkus. Skönt. In i duschen. Sedan ett fåfängt försök att få ned lite frukost. Brukar sällan gå jättebra, och hungern tenderar att smyga sig på redan på tunnelbanan in till stan. Kollar väskan tre gånger, så att allt är med. Pennor, sudd, extra stift, miniräknare. Framför allt: legitimation. Annars blir det inte mycket tenta alls.
Den riktiga nervositeten kommer alltid, som på ett trollslag, vid Fridhemsplan. Siempre. Det är lite som att få ett slag i magen och höra en röst säga att ”Nu är vi inne i stan, nu är det snart Rådmansgatan, nu är det snart upp till bevis”. Det är som att det vilar en förbannelse över den stationen.
Kliver av vid Rådmansgatan. Snuddar vid tanken på att nicka till och råka åka förbi och hamna vid Hötorget. Obehagligt. Uppför trapporna i korsdraget. In på pressbyrån för att köpa en vattenflaska samt choklad i fall av lågt blodsocker. Brukar vara tvärtom: blodsockret skjuter i höjden av allt adrenalin som pumpas runt i kroppen. Besöket på herrarnas avslutar ritualen inför tentan. Under skrivtiden har nöden en lag. Den lagen stavas tid, och lagen är absolut. Finns det ingen tid, då spelar det ingen roll hur mycket blåsan pockar på uppmärksamheten. Den får snällt vänta.
Så är tiden inne till slut. Tentavakten ger oss tillåtelse att börja. Allt jag beskrivit ovan är generellt. Det gäller för varje tenta. Det är nu historien kan ta radikalt olika vändningar. Seger eller nederlag. Konstant panik eller skön magkänsla. A eller F. Handleden värker efter en kvart av febrilt skrivande. Förbannar för en stund förekomsten av datorer, som gör denna kroppsdel illa förberedd för handskrivande. Nacken i onaturlig position, djupt lutad över bänken. Försöker koppla bort omvärlden och de övriga tentanderna. Liksom ljuden från Sveavägen utanför fönstret. Går sällan helt.
”Nu är det 15 minuter kvar”. Orden innebär en enorm lättnad - eller att avgrunden öppnar sig på riktigt. Antingen kan man lugnt titta igenom det man åstadkommit de senaste tre-fyra timmarna. Eller så ökar man takten ytterligare för att få ned så mycket som möjligt på pappret framför sig, under de få minuter som är kvar.
”Nu är det bara fem minuter kvar. Glöm inte bort att numrera och skriva namn på alla blad”. Dags att lägga ned verksamheten. Se till så att namnteckning, bladnumrering och fråga finns angivet på alla blad. Sortera pappershögen. Inte alltid det lättaste om man hoppat fram och tillbaka mellan uppgifter.
”Nu är skrivtiden slut. Alla lägger ned sina pennor och slutar skriva”. Ridå. Det är över. Jag lämnar in allting till tentavakterna. Samlar ihop min saker. Stapplar ut genom dörren, hjärnan helt mosig. Stapplar ut till verkligheten igen.
tisdag 9 augusti 2011
söndag 7 augusti 2011
Om medborgarskapstest
Liberala ungdomsförbundets kongress ställde sig för drygt en vecka sedan bakom ett lag-, språk- och regeltest för svenskt medborgarskap (benämnt språk- och samhällstest nedan). På ledar- och debattsidor samt i bloggosfären har förslaget debatterats flitigt den gångna veckan.
För det första kan man konstatera att det är tråkigt att denna fråga har fått så stora proportioner att den inte tycks gå att diskutera på ett sakligt sätt. Tonläget blir snabbt väldigt uppskruvat, vilket knappast uppmuntrar till en saklig debatt. Dessutom saknar jag en lite bredare diskussion kring medborgarskapet, vare sig man ställer sig positiv eller negativ till förslaget. Även om detta test skulle ha en särskild betydelse går det inte att bortse från att frågan om medborgarskapet, och den lagstiftning som omgärdar det, är större än så.
Medborgarskapet står för en särskild gemenskap i samhället. Det kan man tycka är önskvärt eller inte, men så är fallet. Det finns en uppfattning om att liberaler skulle stå för en atomistisk samhällssyn, där individer agerar helt oberoende av sociala gemenskaper och sammanhang. Jag vill hävda att social och samhällelig gemenskap är oundviklig och dessutom i huvudsak av godo. Men för att vara av godo måste det vara en bred gemenskap, som spänner över politiska, etniska, religiösa, socioekonomiska och kulturella gränser. Samhällen som präglas av sekteristiska gränslinjer fungerar illa och riskerar i längden att falla samman.
Historiskt sett har medborgarskapet och samhällsgemenskapen i Sverige präglats av vårt lands etniska homogenitet. Medborgarskapet har i realiteten byggt på blodsprincipen. Idag är Sverige inte längre ett etniskt och kulturellt homogent samhälle. Invandringen under 1900-talet har förändrat samhället på alla områden.
Jag tror att medborgarskapet kan erbjuda en gemenskap som är till nytta för individer och samhället som helhet. Det bygger dock på att medborgarskapet i Sverige omdefinieras, från att baseras på vilka dina föräldrar är, till att baseras på att du slagit ned dina bopålar och ser din framtid i Sverige. Från blodsprincipen till jordprincipen. Det viktiga är att medborgarskapet ska vara tillgängligt för den som vill bli en del av denna gemenskap. Det ska vara helt naturligt att komma till Sverige i vuxen ålder och bli medborgare. Du ska också uppfattas som en fullvärdig medborgare och en del av samhället, i lika stor utsträckning som den som är född här.
Där är vi inte än. Länder som USA och Kanada, vilka också har en längre tradition av invandring, har däremot lyckats väldigt väl med att integrera nyanlända invandrare. Medborgarskapet är där något alla kan bli en del av, oavsett ursprung. Både civilsamhället och politiken är drivande i att skapa positiva associationer kring medborgarskapet och betona dess inkluderande natur. I min mening är det något vi bör sträva efter.
Att ställa krav på grundläggande förståelse för svenska språket och och hur samhället fungerar är ett led i att uppvärdera medborgarskapet i Sverige. Det är rimligt att det finns ett gemensamt språk att kommunicera med, och en gemensam förståelse för centrala spelregler i samhället. Ett språk- och samhällstest skulle validera att den som invandrat till Sverige har tillräckliga förutsättningar för att till fullo ta del av denna samhällsgemenskap. Det är lika delar ett test av individens vilja att tillägna sig dessa nödvändiga kunskaper och samhällets förmåga att förmedla kunskaperna.
Ett sådant test är i sig inte värt särskilt mycket, om inte medborgarskapet i sig blir mer inkluderande och positivt laddat. Det är bara en pusselbit i strävan efter en mer inkluderande samhällsgemenskap. Därför måste vi i fortsättningen föra en diskussion som går längre än bara till detta förslag. Den viktigaste förändringen vore en ändrad attityd till invandring och invandrare, från att tolerera dem till att acceptera att dessa människor är fullvärdiga svenskar som infödda. Vi måste också inse att alla invandrare inte är likadana. Vissa vill inte bli medborgare. Andra vill inget hellre. En uppvärdering av medborgarskapet handlar inte om att nedvärdera eller utestänga den tidigare gruppen, utan om att inkludera den senare gruppen på ett bättre sätt än idag.
Det finns några invändningar kring detta förslag som ständigt återkommer. Nedan för jag ett resonemang kring dessa kritiska ståndpunkter.
Förslaget är meningslöst och kommer inte lösa några integrationsproblem.
Språk- och samhällstest för medborgarskap är absolut inget alexanderhugg som kommer att lösa integrationsproblemen. Det är ingen quick fix. För att förbättra integrationen måste vi bland annat göra arbetsmarknaden mer flexibel, skapa ett bättre näringsklimat, sänka skatter på arbete, företagsvinster och kapital samt göra bostadsmarknaden mindre segregerad. Vi måste också komma till bukt med diskriminering i samhället. Integration handlar dock inte bara om kvantifierbara faktorer som arbete, försörjning och boende. Immateriella värden som en bättre gemenskap i samhället glöms ofta bort. Där kommer medborgarskapet in, och som jag en skriver ovan är detta förslag en del i att stärka detsamma. Men det är värt att poängtera att det är en del av en större helhet.
Man ställer krav på invandrare men inte på de som är födda här.
Vid en första anblick kan det tyckas stämma. Den som är född här blir automatiskt medborgare, och kommer inte att behöva genomgå något test. Däremot har den som är född här tillbringat minst nio, och nästan undantagslöst tolv, år i det svenska skolsystemet. Där ska man ha tillägnat sig just de kunskaper som förslaget om test tar sikte på, nämligen kunskaper i svenska och en grundläggande förståelse för hur samhället fungerar och styrs. Denna kunskap examineras i skolan genom prov. Förvisso kan du inte bli av med ditt medborgarskap (det vore praktiskt svårt), men det ställs definitivt krav även på personer födda i Sverige.
Invandrare pådyvlas vissa uppfattningar och värderingar.
Meningen med LUF:s förslag är inte att testa invandrares värderingar. Det handlar det om att ge förutsättningar för att delta i samhällsgemenskapen. Det bygger på grundläggande förståelse av språk och vissa samhällsinstitutioner, inte på att man har vissa specifika uppfattningar. Ponera att provet kommer att testa kunskapen kring centrala delar av svensk lagstiftning. Det betyder bara att individen ska känna till dessa delar, inte att han eller hon måste tycka att dessa är vettiga. Och om nu detta är en allvarligt menad farhåga, då borde fokus riktas mot den svenska grundskolan. Där är det ett uttryckligt krav att eleverna ska ställa upp på en demokratisk värdegrund för godkänt resultat i samhällsvetenskap. Det är att pådyvla mäniskor vissa uppfattningar.
Det skapar högre barriärer för medborgarskap.
Detta är delvis sant. Om medborgarskapet är villkorat med ett test innebär det att individen måste få godkänt på detta test för att bli medborgare, uppenbarligen. Men man skulle istället kunna se det tvärtom. Medborgarskapet är redan idag villkorat. Du måste ha vistats fem år i landet för att kunna bli medborgare. Om du råkar vara nordisk medborgare behöver du bara vänta två år, vilket visar hur inkonsekvent och godtycklig nuvarande lagstiftning är. Kritikerna av språktest missar detta när de helt och hållet fokuserar på förslaget om ett test. I och med ett test kan den som vill bli medborgare bli det redan efter två år, eller ännu kortare tid. Huvudpoängen är att det inte är en godtyckligt vald tidsgräns som styr om du kan bli medborgare eller inte, utan din egen vilja och dina egna ansträngningar. Det finns idag andra rekvisit för medborgarskap som kan diskuteras. Exempelvis kan din ansökan skjutas upp i över ett decennium om du har en betalningsanmärkning hos Kronofogden. Det finns ett allmänt krav på ”skötsamhet”.
Svårighetsgraden på testet bör rimligtvis anpassas så att den som läst två år på SFI klarar av det. Detta ska givetvis kombineras med en förbättring av SFI, vilket oavsett är helt nödvändigt. Testet är inte mer dramatiskt än att kunskaperna SFI-eleverna bör ha fått med sig utvärderas. Till sist kan sägas att det inte är politiker som ska utforma testet, lika lite som riksdagen bestämmer hur proven i svensk skola ska se ut.
Sverige är inte Kanada eller USA.
Det är onekligen sant att Kanada och USA är länder med en betydligt längre tradition av invandring och mångkultur än Sverige. Det civila samhället är också mer engagerat i integrationen av nyanlända invandrare. Medborgarskapet har en starkare ställning, och det har inte samma etniska förtecken som i Sverige. Men det betyder inte att vi inte bör sträva mot en modell som liknar Kanadas eller USA:s. Om dessa modeller nu är förebilder finns det väl inga anledningar till att inte låta sig inspireras av dem. På vissa motståndare till språk- och samhällstestet verkar det som att vi inte ens bör försöka, för att det skulle vara ouppnåeligt. Det verkar också råda en missuppfattning som förkunnar att medborgarskapet som institution skulle ha växt fram helt organiskt och spontant i dessa länder. Tvärtom har staten varit en del i skapandet av dessa institutioner, och fortsätter att vårda dem än idag. Visst är civilsamhället en stor del i det hela, men staten spelar fortfarande en central roll.
En bredare och mer genomgående diskussion kring medborgarskap och samhällsgemenskap i en värld som blir alltmer globaliserad behövs. Ett språk- och samhällstest för medborgarskap är en del av den diskussionen. En annan fråga som kan diskuteras är huruvida rätten att rösta i riksdagsval bör vara förbehållen medborgare eller inte. En tredje rör vem som ska vara berättigad att söka till högre ämbeten inom stat och offentlig förvaltning. Man kan också diskutera om testet kanske ska vara frivilligt, ett förslag som lyftes fram för ett par år sedan. Det innebär att den som inte vill vänta i fem år på medborgarskap kan göra testet. Dessutom kan vi fråga oss vilken princip som ska gälla för barn som föds i Sverige. Är det föräldrarnas medborgarskap eller födelselandet som ska bestämma medborgarskapet?
Nu när frågan om språk- och samhällstest är aktuell är det ett bra tillfälle att föra sådana diskussioner.
Adam Cwejman (här, här och här) och Simon Hedlin Larsson har bloggat om samma fråga.
För det första kan man konstatera att det är tråkigt att denna fråga har fått så stora proportioner att den inte tycks gå att diskutera på ett sakligt sätt. Tonläget blir snabbt väldigt uppskruvat, vilket knappast uppmuntrar till en saklig debatt. Dessutom saknar jag en lite bredare diskussion kring medborgarskapet, vare sig man ställer sig positiv eller negativ till förslaget. Även om detta test skulle ha en särskild betydelse går det inte att bortse från att frågan om medborgarskapet, och den lagstiftning som omgärdar det, är större än så.
Medborgarskapet står för en särskild gemenskap i samhället. Det kan man tycka är önskvärt eller inte, men så är fallet. Det finns en uppfattning om att liberaler skulle stå för en atomistisk samhällssyn, där individer agerar helt oberoende av sociala gemenskaper och sammanhang. Jag vill hävda att social och samhällelig gemenskap är oundviklig och dessutom i huvudsak av godo. Men för att vara av godo måste det vara en bred gemenskap, som spänner över politiska, etniska, religiösa, socioekonomiska och kulturella gränser. Samhällen som präglas av sekteristiska gränslinjer fungerar illa och riskerar i längden att falla samman.
Historiskt sett har medborgarskapet och samhällsgemenskapen i Sverige präglats av vårt lands etniska homogenitet. Medborgarskapet har i realiteten byggt på blodsprincipen. Idag är Sverige inte längre ett etniskt och kulturellt homogent samhälle. Invandringen under 1900-talet har förändrat samhället på alla områden.
Jag tror att medborgarskapet kan erbjuda en gemenskap som är till nytta för individer och samhället som helhet. Det bygger dock på att medborgarskapet i Sverige omdefinieras, från att baseras på vilka dina föräldrar är, till att baseras på att du slagit ned dina bopålar och ser din framtid i Sverige. Från blodsprincipen till jordprincipen. Det viktiga är att medborgarskapet ska vara tillgängligt för den som vill bli en del av denna gemenskap. Det ska vara helt naturligt att komma till Sverige i vuxen ålder och bli medborgare. Du ska också uppfattas som en fullvärdig medborgare och en del av samhället, i lika stor utsträckning som den som är född här.
Där är vi inte än. Länder som USA och Kanada, vilka också har en längre tradition av invandring, har däremot lyckats väldigt väl med att integrera nyanlända invandrare. Medborgarskapet är där något alla kan bli en del av, oavsett ursprung. Både civilsamhället och politiken är drivande i att skapa positiva associationer kring medborgarskapet och betona dess inkluderande natur. I min mening är det något vi bör sträva efter.
Att ställa krav på grundläggande förståelse för svenska språket och och hur samhället fungerar är ett led i att uppvärdera medborgarskapet i Sverige. Det är rimligt att det finns ett gemensamt språk att kommunicera med, och en gemensam förståelse för centrala spelregler i samhället. Ett språk- och samhällstest skulle validera att den som invandrat till Sverige har tillräckliga förutsättningar för att till fullo ta del av denna samhällsgemenskap. Det är lika delar ett test av individens vilja att tillägna sig dessa nödvändiga kunskaper och samhällets förmåga att förmedla kunskaperna.
Ett sådant test är i sig inte värt särskilt mycket, om inte medborgarskapet i sig blir mer inkluderande och positivt laddat. Det är bara en pusselbit i strävan efter en mer inkluderande samhällsgemenskap. Därför måste vi i fortsättningen föra en diskussion som går längre än bara till detta förslag. Den viktigaste förändringen vore en ändrad attityd till invandring och invandrare, från att tolerera dem till att acceptera att dessa människor är fullvärdiga svenskar som infödda. Vi måste också inse att alla invandrare inte är likadana. Vissa vill inte bli medborgare. Andra vill inget hellre. En uppvärdering av medborgarskapet handlar inte om att nedvärdera eller utestänga den tidigare gruppen, utan om att inkludera den senare gruppen på ett bättre sätt än idag.
Det finns några invändningar kring detta förslag som ständigt återkommer. Nedan för jag ett resonemang kring dessa kritiska ståndpunkter.
Förslaget är meningslöst och kommer inte lösa några integrationsproblem.
Språk- och samhällstest för medborgarskap är absolut inget alexanderhugg som kommer att lösa integrationsproblemen. Det är ingen quick fix. För att förbättra integrationen måste vi bland annat göra arbetsmarknaden mer flexibel, skapa ett bättre näringsklimat, sänka skatter på arbete, företagsvinster och kapital samt göra bostadsmarknaden mindre segregerad. Vi måste också komma till bukt med diskriminering i samhället. Integration handlar dock inte bara om kvantifierbara faktorer som arbete, försörjning och boende. Immateriella värden som en bättre gemenskap i samhället glöms ofta bort. Där kommer medborgarskapet in, och som jag en skriver ovan är detta förslag en del i att stärka detsamma. Men det är värt att poängtera att det är en del av en större helhet.
Man ställer krav på invandrare men inte på de som är födda här.
Vid en första anblick kan det tyckas stämma. Den som är född här blir automatiskt medborgare, och kommer inte att behöva genomgå något test. Däremot har den som är född här tillbringat minst nio, och nästan undantagslöst tolv, år i det svenska skolsystemet. Där ska man ha tillägnat sig just de kunskaper som förslaget om test tar sikte på, nämligen kunskaper i svenska och en grundläggande förståelse för hur samhället fungerar och styrs. Denna kunskap examineras i skolan genom prov. Förvisso kan du inte bli av med ditt medborgarskap (det vore praktiskt svårt), men det ställs definitivt krav även på personer födda i Sverige.
Invandrare pådyvlas vissa uppfattningar och värderingar.
Meningen med LUF:s förslag är inte att testa invandrares värderingar. Det handlar det om att ge förutsättningar för att delta i samhällsgemenskapen. Det bygger på grundläggande förståelse av språk och vissa samhällsinstitutioner, inte på att man har vissa specifika uppfattningar. Ponera att provet kommer att testa kunskapen kring centrala delar av svensk lagstiftning. Det betyder bara att individen ska känna till dessa delar, inte att han eller hon måste tycka att dessa är vettiga. Och om nu detta är en allvarligt menad farhåga, då borde fokus riktas mot den svenska grundskolan. Där är det ett uttryckligt krav att eleverna ska ställa upp på en demokratisk värdegrund för godkänt resultat i samhällsvetenskap. Det är att pådyvla mäniskor vissa uppfattningar.
Det skapar högre barriärer för medborgarskap.
Detta är delvis sant. Om medborgarskapet är villkorat med ett test innebär det att individen måste få godkänt på detta test för att bli medborgare, uppenbarligen. Men man skulle istället kunna se det tvärtom. Medborgarskapet är redan idag villkorat. Du måste ha vistats fem år i landet för att kunna bli medborgare. Om du råkar vara nordisk medborgare behöver du bara vänta två år, vilket visar hur inkonsekvent och godtycklig nuvarande lagstiftning är. Kritikerna av språktest missar detta när de helt och hållet fokuserar på förslaget om ett test. I och med ett test kan den som vill bli medborgare bli det redan efter två år, eller ännu kortare tid. Huvudpoängen är att det inte är en godtyckligt vald tidsgräns som styr om du kan bli medborgare eller inte, utan din egen vilja och dina egna ansträngningar. Det finns idag andra rekvisit för medborgarskap som kan diskuteras. Exempelvis kan din ansökan skjutas upp i över ett decennium om du har en betalningsanmärkning hos Kronofogden. Det finns ett allmänt krav på ”skötsamhet”.
Svårighetsgraden på testet bör rimligtvis anpassas så att den som läst två år på SFI klarar av det. Detta ska givetvis kombineras med en förbättring av SFI, vilket oavsett är helt nödvändigt. Testet är inte mer dramatiskt än att kunskaperna SFI-eleverna bör ha fått med sig utvärderas. Till sist kan sägas att det inte är politiker som ska utforma testet, lika lite som riksdagen bestämmer hur proven i svensk skola ska se ut.
Sverige är inte Kanada eller USA.
Det är onekligen sant att Kanada och USA är länder med en betydligt längre tradition av invandring och mångkultur än Sverige. Det civila samhället är också mer engagerat i integrationen av nyanlända invandrare. Medborgarskapet har en starkare ställning, och det har inte samma etniska förtecken som i Sverige. Men det betyder inte att vi inte bör sträva mot en modell som liknar Kanadas eller USA:s. Om dessa modeller nu är förebilder finns det väl inga anledningar till att inte låta sig inspireras av dem. På vissa motståndare till språk- och samhällstestet verkar det som att vi inte ens bör försöka, för att det skulle vara ouppnåeligt. Det verkar också råda en missuppfattning som förkunnar att medborgarskapet som institution skulle ha växt fram helt organiskt och spontant i dessa länder. Tvärtom har staten varit en del i skapandet av dessa institutioner, och fortsätter att vårda dem än idag. Visst är civilsamhället en stor del i det hela, men staten spelar fortfarande en central roll.
En bredare och mer genomgående diskussion kring medborgarskap och samhällsgemenskap i en värld som blir alltmer globaliserad behövs. Ett språk- och samhällstest för medborgarskap är en del av den diskussionen. En annan fråga som kan diskuteras är huruvida rätten att rösta i riksdagsval bör vara förbehållen medborgare eller inte. En tredje rör vem som ska vara berättigad att söka till högre ämbeten inom stat och offentlig förvaltning. Man kan också diskutera om testet kanske ska vara frivilligt, ett förslag som lyftes fram för ett par år sedan. Det innebär att den som inte vill vänta i fem år på medborgarskap kan göra testet. Dessutom kan vi fråga oss vilken princip som ska gälla för barn som föds i Sverige. Är det föräldrarnas medborgarskap eller födelselandet som ska bestämma medborgarskapet?
Nu när frågan om språk- och samhällstest är aktuell är det ett bra tillfälle att föra sådana diskussioner.
Adam Cwejman (här, här och här) och Simon Hedlin Larsson har bloggat om samma fråga.
torsdag 30 december 2010
Hopp och tragik i Afghanistan
Varje artikel som skrivs om Afghanistan i dessa dagar är smärtsam att läsa; de som handlar om tragiska faktum, som talibaners framgångar, kvinnors lidande i det vidriga patriarkatet eller barnen som trots alla biståndsmiljarder inte får gå i skolan.
Men också de rapporter som beskriver små, små ljuspunkter i den misär som utgör det sargade landet Afghanistan är smärtsamma: För en stund så inges man en liten strimma hopp om landets framtid, men känslan är kortvarig. Vad kommer att hända när de västerländska trupperna drar sig tillbaka? Det är svårt att inte befara det värsta: Talibanernas återkomst till makten. Totalt inbördeskrig. Ännu mer lidande och förtryck.
DN publicerade den 19/12 ett av de där illusoriskt hoppfulla reportagen. Den afghanska hantverkstraditionen, som enligt de afghaner som medverkar i artikeln förföll under talibanstyre, blomstrar nu återigen, åtminstone i en skyddad oas: ett av Kabuls gamla fort. Här arbetar hantverkare av olika discipliner, både med att skapa, och att lägga grunden för att det afghanska kulturarvet ska föras vidare. I fortet utbildas unga afghaner till att bli den nya generationens hantverkare. Förutsatt att de får den möjligheten...
- Under talibanregimen kollapsade detta totalt. Många flyttade och ingen hade råd med trähantverk. Men nu kommer den yngre generationen igen, säger träslöjdsläraren Syed Jan, 55.
Personerna i reportaget lyfter fram vikten av kultur och att vårda kulturarvet. De har fullständigt rätt. Även om det vid en snabb överblick kan framstå som onödigt i jämförelse med andra återuppbyggnadsprojekt, bedrar skenet. Människor behöver mer än det absolut nödvändigaste, som mat, kläder och tak över huvudet. Dessa saker kan hjälpa oss att överleva, men för att leva krävs mer: Kärlek, gemenskap, frihet – och kultur. Kulturen är en del av det livsbränsle som tillåter oss att leva mer fullständiga liv. På många sätt är kulturen, både vad gäller spets och bredd, ett tecken på hur utvecklat och civiliserat ett samhälle är. Detta utan att ge sig in på en diskussion om vad som mer exakt utmärker ”god” kultur.
Mitt i en krigszon kan det kanske verka vara mindre viktigt, i varje fall i jämförelse med alla andra problem i en tid som mest handlat om att överleva. Men Khan Etebari, talesman för Turquoise Mountain Foundation, anser att kulturarvet är centralt för den afghanska identiteten.
- Det är detta som ger oss en identitet. Kanske är folk mer upptagna av att bygga vägar och annat, men detta är det som gör oss till afghaner, säger han.
Snarare är det vad som gör oss, oavsett ursprung, till människor, skulle jag säga. I alla fall lite mer mänskliga än vad som annars vore fallet. Det är också en källa ur vilken vi kan hämta kunskap.
Man hoppas att afghanerna som figurerar i DN:s reportage får möjligheten att fortsätta vårda sitt kulturarv. Just nu ser det dock väldigt mörkt ut.
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Kultur, Kulturarv, Kabul, Civilsamhälle
Men också de rapporter som beskriver små, små ljuspunkter i den misär som utgör det sargade landet Afghanistan är smärtsamma: För en stund så inges man en liten strimma hopp om landets framtid, men känslan är kortvarig. Vad kommer att hända när de västerländska trupperna drar sig tillbaka? Det är svårt att inte befara det värsta: Talibanernas återkomst till makten. Totalt inbördeskrig. Ännu mer lidande och förtryck.
DN publicerade den 19/12 ett av de där illusoriskt hoppfulla reportagen. Den afghanska hantverkstraditionen, som enligt de afghaner som medverkar i artikeln förföll under talibanstyre, blomstrar nu återigen, åtminstone i en skyddad oas: ett av Kabuls gamla fort. Här arbetar hantverkare av olika discipliner, både med att skapa, och att lägga grunden för att det afghanska kulturarvet ska föras vidare. I fortet utbildas unga afghaner till att bli den nya generationens hantverkare. Förutsatt att de får den möjligheten...
- Under talibanregimen kollapsade detta totalt. Många flyttade och ingen hade råd med trähantverk. Men nu kommer den yngre generationen igen, säger träslöjdsläraren Syed Jan, 55.
Personerna i reportaget lyfter fram vikten av kultur och att vårda kulturarvet. De har fullständigt rätt. Även om det vid en snabb överblick kan framstå som onödigt i jämförelse med andra återuppbyggnadsprojekt, bedrar skenet. Människor behöver mer än det absolut nödvändigaste, som mat, kläder och tak över huvudet. Dessa saker kan hjälpa oss att överleva, men för att leva krävs mer: Kärlek, gemenskap, frihet – och kultur. Kulturen är en del av det livsbränsle som tillåter oss att leva mer fullständiga liv. På många sätt är kulturen, både vad gäller spets och bredd, ett tecken på hur utvecklat och civiliserat ett samhälle är. Detta utan att ge sig in på en diskussion om vad som mer exakt utmärker ”god” kultur.
Mitt i en krigszon kan det kanske verka vara mindre viktigt, i varje fall i jämförelse med alla andra problem i en tid som mest handlat om att överleva. Men Khan Etebari, talesman för Turquoise Mountain Foundation, anser att kulturarvet är centralt för den afghanska identiteten.
- Det är detta som ger oss en identitet. Kanske är folk mer upptagna av att bygga vägar och annat, men detta är det som gör oss till afghaner, säger han.
Snarare är det vad som gör oss, oavsett ursprung, till människor, skulle jag säga. I alla fall lite mer mänskliga än vad som annars vore fallet. Det är också en källa ur vilken vi kan hämta kunskap.
Man hoppas att afghanerna som figurerar i DN:s reportage får möjligheten att fortsätta vårda sitt kulturarv. Just nu ser det dock väldigt mörkt ut.
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Kultur, Kulturarv, Kabul, Civilsamhälle
onsdag 29 december 2010
Terrorismen och hoten som följer i dess spår
Bombdådet på Bryggargatan i Stockholm kom egentligen inte som någon överraskning, med tanke på utvecklingen sedan 11 september. Att Sverige skulle vara skyddat från terrorismen som drabbat flera andra västländer var en from, men inte särskilt realistisk förhoppning. Visst har bomben varit ett samtalsämne, men inte i särskilt stor utsträckning, som jag upplever det. Det verkar som att julhandeln på Drottninggatan fortsatte ungefär som vanligt de efterföljande dagarna. Den enda skillnaden var att julflanörerna fick sällskap av betydligt fler poliser än vanligt.
Lyckligtvis dödades inga andra än gärningsmannen själv. Reaktionerna hade självklart varit starkare om Taimour Abdulwahab inte hade misslyckats, och tagit med sig fler människor i döden. Men alldeles oavsett har en normaliseringsprocess pågått sedan 11 september 2001. Terrorgrupper och deras attentat, eller försök till attentat, har tack och lov inte blivit en del av vår vardag (jämfört med Irak, Pakistan eller Afghanistan), men i alla fall något vi räknar med och inte förvånas särskilt mycket över. Någon vecka senare arresterades ett antal personer i Storbritannien, misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Sådant resulterar knappt i en notis nuförtiden. Artiklarna om det första terrormålet enligt den nya terroristlagen i Sverige som lett till fällande dom fick förvisso mer spaltutrymme, men ledde knappast till någon vidare diskussion.
Terrorismen är ett virus som hotar det öppna och demokratiska samhället. Om det råder knappast några tvivel. Men för att använda Adam Cwejmans liknelse är det många av det öppna och demokratiska samhällets ”antikroppar” som aktiveras, som utgör det största hotet mot människors frihet. De farliga antikropparna – övervakning, repression, åsidosättande av rättsstatens principer, slutenhet och inskränkthet – spelar fundamentalisterna i händerna. Om terrorismen besegras eller decimeras med sådana medel är det inte annat än en Pyrrhusseger.
De goda antikropparna - yttrandefrihet, respekt för människors rättigheter, öppenhet och rättssäkerhet – utgör det enda, på lång sikt, hållbara försvaret mot terrorister och andra mörkermän. De bästa vapnen i kampen mot den islamistiska terrorismen är de värden som islamisterna hatar och föraktar.
Det är ingen ny insikt. Men likväl vandrar vi längs vägen mot totalitarism små, små steg åt gången. FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, Swift-avtal etc. USA har gått ännu längre. Storbritannien likaså. Det finns ingen anledning att tro att Sverige inte skulle följa efter, svenskarnas bild av sitt land som moraliskt föredöme till trots.
Hotbilden stannar inte där. Det mest osmakliga med attentatet i Stockholm var nog Sverigedemokrater(na)s reaktioner på detsamma. Jimmie Åkessons ”Stureplanssekreterare” Alexandra Brunell undslapp sig ett ”vad var det jag sa?” på Twitter, under taggen #äntligen. Senare samma kväll skrev William Petzäll samma sak på sin Twitter. Frågan är hur stora mängder vatten SD får på sin kvarn: Hur mycket kommer attentatet att spä på den muslimfientlighet som partiet ägnat sig åt att underblåsa de senaste två åren?
Genom sitt propagerande för ett slutet Sverige och sin etnofiering av politiken vänder man sig inte bara emot den öppenhet som i mångt och mycket präglar Sverige, utan man orsakar också en inre splittring av samhället, där människor delas upp i åtskilda kollektiv efter etnicitet och religion. Ironiskt nog har man mycket gemensamt med islamisterna: de absoluta anspråken på vad som är svenskt respektive muslimskt, fientligheten mot grupper som är annorlunda, tanken om assimilation eller konvertering som den enda vägen för ”de andra”, och hävdandet av den egna gruppens särart och storhet. Trots den skenbara konflikten finns stora likheter.
Kanske värst av alla dessa hot är det som kanske är minst uppenbart, men som undergräver det öppna samhället inifrån. Just nu symboliseras denna rörelse bäst av Peter Weiderud, ordförande i den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Bara någon dag efter bombdådet kom kraven på självcensur. Weiderud insinuerade mer eller mindre att Lars Vilks, med sin provokativa konst, var en av orsakerna till att Abdulwahab valde att spränga sig själv. Weideruds lösning för att undvika fler terroristattentat är att idka självcensur, för att inte provocera ”muslimerna”. Muslimerna är i hans värld ett överkänsligt kollektiv som inte kan hantera provokationer och som måste skyddas från andras yttrandefrihet. Det är ett resonemang som gränsar till det rasistiska.
Om alla ställde upp på Weideruds resonemang skulle terrorismen och fundamentalismen redan ha segrat. I det kollektiva synsättet finns också likheter med Sverigedemokraterna.
Den som väljer att stå upp för den liberala demokratin och dess kärnvärden utkämpar således i nuläget ett fyrfrontskrig: Mot den islamistiska terrorismen; mot alltmer auktoritära stater; mot de främlingsfientliga krafter som vill slå mynt av tragiska händelser; mot de undfallande och fega som vill kompromissa med våra friheter. Att det är liberalismen som segrar över den islamistiska fundamentalismen, och därmed över de farsoter som följer i dess spår, är helt avgörande. Bara så kan det öppna samhället bevaras.
Lyckligtvis dödades inga andra än gärningsmannen själv. Reaktionerna hade självklart varit starkare om Taimour Abdulwahab inte hade misslyckats, och tagit med sig fler människor i döden. Men alldeles oavsett har en normaliseringsprocess pågått sedan 11 september 2001. Terrorgrupper och deras attentat, eller försök till attentat, har tack och lov inte blivit en del av vår vardag (jämfört med Irak, Pakistan eller Afghanistan), men i alla fall något vi räknar med och inte förvånas särskilt mycket över. Någon vecka senare arresterades ett antal personer i Storbritannien, misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Sådant resulterar knappt i en notis nuförtiden. Artiklarna om det första terrormålet enligt den nya terroristlagen i Sverige som lett till fällande dom fick förvisso mer spaltutrymme, men ledde knappast till någon vidare diskussion.
Terrorismen är ett virus som hotar det öppna och demokratiska samhället. Om det råder knappast några tvivel. Men för att använda Adam Cwejmans liknelse är det många av det öppna och demokratiska samhällets ”antikroppar” som aktiveras, som utgör det största hotet mot människors frihet. De farliga antikropparna – övervakning, repression, åsidosättande av rättsstatens principer, slutenhet och inskränkthet – spelar fundamentalisterna i händerna. Om terrorismen besegras eller decimeras med sådana medel är det inte annat än en Pyrrhusseger.
De goda antikropparna - yttrandefrihet, respekt för människors rättigheter, öppenhet och rättssäkerhet – utgör det enda, på lång sikt, hållbara försvaret mot terrorister och andra mörkermän. De bästa vapnen i kampen mot den islamistiska terrorismen är de värden som islamisterna hatar och föraktar.
Det är ingen ny insikt. Men likväl vandrar vi längs vägen mot totalitarism små, små steg åt gången. FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, Swift-avtal etc. USA har gått ännu längre. Storbritannien likaså. Det finns ingen anledning att tro att Sverige inte skulle följa efter, svenskarnas bild av sitt land som moraliskt föredöme till trots.
Hotbilden stannar inte där. Det mest osmakliga med attentatet i Stockholm var nog Sverigedemokrater(na)s reaktioner på detsamma. Jimmie Åkessons ”Stureplanssekreterare” Alexandra Brunell undslapp sig ett ”vad var det jag sa?” på Twitter, under taggen #äntligen. Senare samma kväll skrev William Petzäll samma sak på sin Twitter. Frågan är hur stora mängder vatten SD får på sin kvarn: Hur mycket kommer attentatet att spä på den muslimfientlighet som partiet ägnat sig åt att underblåsa de senaste två åren?
Genom sitt propagerande för ett slutet Sverige och sin etnofiering av politiken vänder man sig inte bara emot den öppenhet som i mångt och mycket präglar Sverige, utan man orsakar också en inre splittring av samhället, där människor delas upp i åtskilda kollektiv efter etnicitet och religion. Ironiskt nog har man mycket gemensamt med islamisterna: de absoluta anspråken på vad som är svenskt respektive muslimskt, fientligheten mot grupper som är annorlunda, tanken om assimilation eller konvertering som den enda vägen för ”de andra”, och hävdandet av den egna gruppens särart och storhet. Trots den skenbara konflikten finns stora likheter.
Kanske värst av alla dessa hot är det som kanske är minst uppenbart, men som undergräver det öppna samhället inifrån. Just nu symboliseras denna rörelse bäst av Peter Weiderud, ordförande i den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Bara någon dag efter bombdådet kom kraven på självcensur. Weiderud insinuerade mer eller mindre att Lars Vilks, med sin provokativa konst, var en av orsakerna till att Abdulwahab valde att spränga sig själv. Weideruds lösning för att undvika fler terroristattentat är att idka självcensur, för att inte provocera ”muslimerna”. Muslimerna är i hans värld ett överkänsligt kollektiv som inte kan hantera provokationer och som måste skyddas från andras yttrandefrihet. Det är ett resonemang som gränsar till det rasistiska.
Om alla ställde upp på Weideruds resonemang skulle terrorismen och fundamentalismen redan ha segrat. I det kollektiva synsättet finns också likheter med Sverigedemokraterna.
Den som väljer att stå upp för den liberala demokratin och dess kärnvärden utkämpar således i nuläget ett fyrfrontskrig: Mot den islamistiska terrorismen; mot alltmer auktoritära stater; mot de främlingsfientliga krafter som vill slå mynt av tragiska händelser; mot de undfallande och fega som vill kompromissa med våra friheter. Att det är liberalismen som segrar över den islamistiska fundamentalismen, och därmed över de farsoter som följer i dess spår, är helt avgörande. Bara så kan det öppna samhället bevaras.
måndag 23 augusti 2010
Bidragsbyråkratin
Den förra socialdemokratiska regeringen var tvungen att tillsätta en utredning för att utröna hur många myndigheter Sverige faktiskt hade. Resultatet: 512 stycken, med inalles nästan 231 000 anställda. En svensk-bosnisk kvinna har berättat för mig hur chockad hon blev över den svenska byråkratin och dess omfattning, när hon kom hit som flykting 1993. Och då levde hon ändå i ett post-kommunistiskt land.
Sedan valet 2006 har den borgerliga regering arbetat med att minska antalet myndigheter. 2009 hade man lyckats lägga ned 60 stycken (och även startat några nya samt slagit ihop andra). Än återstår mycket att göra på byråkratifronten. Ett exempel är den enorma svenska biståndsbyråkratin. Är det någon som har ordentlig pejl på hur många bidrag det finns? Jag har en känsla av att situationen är liknande den bland myndigheterna. Jag har för mig att jag läst siffran 40 plusminus några, för ganska länge sedan. Uppenbart är att det rör sig om ett stort antal. Vi har a-kassa, socialbidrag, sjukförsäkring, förtidspension (eller aktivitetsbidrag som det så fint heter nu för tiden), bostadsbidrag, barnbidrag, studiebidrag etcetera etcetera.
Även här bör det finnas utrymme att rationalisera. De bidrag som utgår som ersättning på grund av oförmåga att arbeta skulle kunna samlas under ett tak. Varför behövs det flera olika aktörer för att dela ut bidrag som vägleds av samma princip: den som inte har möjlighet att arbeta ska inte behöva svälta eller bo på gatan? Man behöver inte gå så långt som att förespråka ett enhetsbidrag (även om det är en på vissa sätt lockande tanke) för att inse fördelarna med en mer samordnad och slimmad bidragsadministration. (Sen måste det självklart till något fint och byråkratiskt namn - varför inte "Bidragskassan för avsaknad av arbetsinkomst"). A-kassan får väl betraktas lite som ett fall för sig, eftersom facket näppeligen kommer att lämna ifrån sig kontrollen över den frivilligt.
Genom en sammanslagning och rationalisering av ett antal myndigheter som idag står för denna typ av bidrag uppnår vi en rad fördelar. Vi kan skära bort en hel del byråkrati och därmed minska kostnaderna, vi minskar risken att människor hamnar mellan stolarna och det blir tydligare vem man ska vända sig till när man behöver stöd. Minskat krångel och mindre kostnader, kort sagt.
När det gäller de bidrag som utgår till personer som har det knapert och svårt att få ekonomin att gå ihop, oaktat förekomsten av inkomst, bör samma princip gälla. Många av dessa "tilläggsbidrag" skulle också kunna samlas under ett tak, för ökad effektivisering och mindre krångel. (Till att börja med borde det generella barnbidraget avskaffas, och det ska i stället vara behovsprövat. Det är i grund och botten en styggelse till valfläsk från Socialdemokraternas sida. Varför välbeställda personer ska få ytterligare bidrag - de får ju redan ersättning från föräldraförsäkringen - är svårt att motivera).
Det torde vara värt att titta närmare på hur biståndsbyråkratin skulle kunna effektiviseras. Jag har en känsla av att det finns stora vinster att göra.
Läs även andra bloggares åsikter om Bidragsbyråkrati, Myndighetssverige, Effektiviseringar, Bistånd
Sedan valet 2006 har den borgerliga regering arbetat med att minska antalet myndigheter. 2009 hade man lyckats lägga ned 60 stycken (och även startat några nya samt slagit ihop andra). Än återstår mycket att göra på byråkratifronten. Ett exempel är den enorma svenska biståndsbyråkratin. Är det någon som har ordentlig pejl på hur många bidrag det finns? Jag har en känsla av att situationen är liknande den bland myndigheterna. Jag har för mig att jag läst siffran 40 plusminus några, för ganska länge sedan. Uppenbart är att det rör sig om ett stort antal. Vi har a-kassa, socialbidrag, sjukförsäkring, förtidspension (eller aktivitetsbidrag som det så fint heter nu för tiden), bostadsbidrag, barnbidrag, studiebidrag etcetera etcetera.
Även här bör det finnas utrymme att rationalisera. De bidrag som utgår som ersättning på grund av oförmåga att arbeta skulle kunna samlas under ett tak. Varför behövs det flera olika aktörer för att dela ut bidrag som vägleds av samma princip: den som inte har möjlighet att arbeta ska inte behöva svälta eller bo på gatan? Man behöver inte gå så långt som att förespråka ett enhetsbidrag (även om det är en på vissa sätt lockande tanke) för att inse fördelarna med en mer samordnad och slimmad bidragsadministration. (Sen måste det självklart till något fint och byråkratiskt namn - varför inte "Bidragskassan för avsaknad av arbetsinkomst"). A-kassan får väl betraktas lite som ett fall för sig, eftersom facket näppeligen kommer att lämna ifrån sig kontrollen över den frivilligt.
Genom en sammanslagning och rationalisering av ett antal myndigheter som idag står för denna typ av bidrag uppnår vi en rad fördelar. Vi kan skära bort en hel del byråkrati och därmed minska kostnaderna, vi minskar risken att människor hamnar mellan stolarna och det blir tydligare vem man ska vända sig till när man behöver stöd. Minskat krångel och mindre kostnader, kort sagt.
När det gäller de bidrag som utgår till personer som har det knapert och svårt att få ekonomin att gå ihop, oaktat förekomsten av inkomst, bör samma princip gälla. Många av dessa "tilläggsbidrag" skulle också kunna samlas under ett tak, för ökad effektivisering och mindre krångel. (Till att börja med borde det generella barnbidraget avskaffas, och det ska i stället vara behovsprövat. Det är i grund och botten en styggelse till valfläsk från Socialdemokraternas sida. Varför välbeställda personer ska få ytterligare bidrag - de får ju redan ersättning från föräldraförsäkringen - är svårt att motivera).
Det torde vara värt att titta närmare på hur biståndsbyråkratin skulle kunna effektiviseras. Jag har en känsla av att det finns stora vinster att göra.
Läs även andra bloggares åsikter om Bidragsbyråkrati, Myndighetssverige, Effektiviseringar, Bistånd
lördag 21 augusti 2010
Inbillad populism och främlingsfientlighet
Det börjar likna en tröttsam tradition. Valrörelsen sätter igång, och genast beskylls Folkpartiet för att vara populistiska, främlingsfientliga och för att använda sig av en sverigedemokratisk retorik. På Newsmill pågår debatten, under rubriken "Är FP det nya SD?". Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman konstaterar att:
Uppenbart är att partiets belackare använder sig av metoden att plocka fram ett enskilt, i vissas ögon kontroversiellt, förslag, rycka det ur sitt sammanhang och sedan dra på de stora växlarna, med kopplingarna till SD:s politik och annat otrevligt. För den som läser igenom respektive partis program - och det som skrivs om invandring och integration - är det uppenbart att jämförelserna mellan FP och SD är befängda.
Folkpartiet anser att alla ska ha rätt till sin egen kultur och identitet (så länge den inte står i strid mot någon annans frihet), ser invandrarnas potential och betydelse för det svenska samhället och står för ett humant och generöst flyktingmottagande. Jämför det med Sverigedemokraternas ideologiska invandringsmotstånd, deras utpekande av invandrargrupper som problem samt deras kulturchauvinism.
När det handlar om integrationen är FP det enda etablerade parti som idag ens vågar prata om de integrationsproblem Sverige faktiskt har. Det svenska samhället lider av systemfel, som gör att många nyanlända misslyckas i sin integration. Alldeles för många av dem lär sig inte språket och kommer inte in på arbetsmarknaden - vilket resulterar i utanförskap, ett utanförskap som växte till enorma proportioner under Mona Sahlins tid som integrationsminister.
Det är nog där skon klämmer - att partiet alls diskuterar dessa frågor. Inom det svenska etablissemanget har länge rått en tystnadens kultur. Man har försökt tiga ihjäl Sverigedemokraterna, och integrationsproblemen har sopats under mattan. När nu FP lyfter integrationspolitiken som en av sina viktigaste frågor är det uppenbart att det svenska politiska glastaket briserar. Reflexmässigt kommer anklagelserna om främlingsfientlighet och populism, oavsett sakfråga.
Visst, Jan Björklund har inte alltid rätt i sina utspel och förslag. Jag, liksom många andra, tyckte att utspelet om burkaförbud var onödigt och att det framstod som populistiskt. Även integrationsminister Nyamko Sabuni har nu råkat ut för populiststämpeln, då hon i en bok har dryftat frågan om kortare föräldraledighet för invandrare som kommer till Sverige med lite äldre barn (se folkpartisten Mikael Trolins artikel på SvD Brännpunkt idag). Förutom reaktionerna finns en annan likhet: att förslagen i sig inte nödvändigtvis är fel, men att de lyfts fram på ett kanske inte så smidigt sätt. Att en arbetsgivare, exempelvis en rektor, ska kunna ha en klädkod som exkluderar viss klädsel, som står i konflikt med uppdraget, är inte fel i sig. Däremot är det problematiskt att såväl peka ut burka specifikt, som att en minister lyfter en sådan marginell fråga.
Vad gäller Sabunis förslag, som jag endast tagit del av via medierna, kan samma problem tänkas spöka. Låt säga att en person kommer till Sverige med ett fyraårigt barn. Om personen ifråga fött barnet i Sverige hade största delen av den föräldraledighet man är berättigad till rimligen använts under barnets första tid i livet, inte när barnet är fyra år gammalt. Det förefaller vettigt att den som kommer hit med ett äldre barn inte ska kunna ta ut full föräldraledighet. När barnet är gammalt nog att vara på dagis ska arbetslinjen även inkludera föräldrar, så länge de inte genom egna resurser kan finansiera fortsatt hemmavarande (nej, vårdnadsbidraget är ingen höjdare).
Problemet uppstår, precis som i fallet Björklund, när en grupp, i detta fall invandrare, blir utpekade. Lagar bör i möjligaste mån vara generella och lika för alla. För att komma runt detta problem kan man tänka sig att lagen säger att en viss del av föräldrapenningen gäller upp till ett års ålder, medan en mindre del kan disponeras efter ett års ålder. På så sätt kommer vi runt själva "utpekandet", samtidigt som det inte torde skapa några negativa konsekvenser för varken barn eller föräldrar, inrikes eller utrikes födda.
Det är tråkigt att FP:s politik av kritiker och medier reduceras till ett fåtal förslag. Det gäller integrationspolitiken såväl som skolpolitiken. Utmärkande för båda frågor är att de i princip bara drivs aktivt av Folkpartiet. Skolpolitiken utgör kanske den enskilt största skiljelinjen mellan blocken, och en given anledning att lägga sin röst på FP. I integrationsdebatten är partiet det enda som vågar prata om både problem och lösningar. Jag tror att väljarna kommer att se Folkpartiets politik för vad den är - inte vad onyanserade kritiker försöker utmåla den som. Det kommer att löna sig den 19 september.
Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Sverigedemokraterna, Integration, Invandring, Populism
Kritiken mot Folkpartiet har vid flera tillfällen helt kantrat. Jag är öppen för kritik mot såväl Folkpartiet som Jan Björklund. Men kritiken måste vara saklig och proportionell till vad det är man faktiskt kritiserar. Jämförelser med Sverigedemokraterna grundar sig dessutom på en mycket grund ideologisk analys av partiet i stort. När det kommer till folkpartiets integrationspolitik drabbas många kritiker lätt av selektiv perception.
Uppenbart är att partiets belackare använder sig av metoden att plocka fram ett enskilt, i vissas ögon kontroversiellt, förslag, rycka det ur sitt sammanhang och sedan dra på de stora växlarna, med kopplingarna till SD:s politik och annat otrevligt. För den som läser igenom respektive partis program - och det som skrivs om invandring och integration - är det uppenbart att jämförelserna mellan FP och SD är befängda.
Folkpartiet anser att alla ska ha rätt till sin egen kultur och identitet (så länge den inte står i strid mot någon annans frihet), ser invandrarnas potential och betydelse för det svenska samhället och står för ett humant och generöst flyktingmottagande. Jämför det med Sverigedemokraternas ideologiska invandringsmotstånd, deras utpekande av invandrargrupper som problem samt deras kulturchauvinism.
När det handlar om integrationen är FP det enda etablerade parti som idag ens vågar prata om de integrationsproblem Sverige faktiskt har. Det svenska samhället lider av systemfel, som gör att många nyanlända misslyckas i sin integration. Alldeles för många av dem lär sig inte språket och kommer inte in på arbetsmarknaden - vilket resulterar i utanförskap, ett utanförskap som växte till enorma proportioner under Mona Sahlins tid som integrationsminister.
Det är nog där skon klämmer - att partiet alls diskuterar dessa frågor. Inom det svenska etablissemanget har länge rått en tystnadens kultur. Man har försökt tiga ihjäl Sverigedemokraterna, och integrationsproblemen har sopats under mattan. När nu FP lyfter integrationspolitiken som en av sina viktigaste frågor är det uppenbart att det svenska politiska glastaket briserar. Reflexmässigt kommer anklagelserna om främlingsfientlighet och populism, oavsett sakfråga.
Visst, Jan Björklund har inte alltid rätt i sina utspel och förslag. Jag, liksom många andra, tyckte att utspelet om burkaförbud var onödigt och att det framstod som populistiskt. Även integrationsminister Nyamko Sabuni har nu råkat ut för populiststämpeln, då hon i en bok har dryftat frågan om kortare föräldraledighet för invandrare som kommer till Sverige med lite äldre barn (se folkpartisten Mikael Trolins artikel på SvD Brännpunkt idag). Förutom reaktionerna finns en annan likhet: att förslagen i sig inte nödvändigtvis är fel, men att de lyfts fram på ett kanske inte så smidigt sätt. Att en arbetsgivare, exempelvis en rektor, ska kunna ha en klädkod som exkluderar viss klädsel, som står i konflikt med uppdraget, är inte fel i sig. Däremot är det problematiskt att såväl peka ut burka specifikt, som att en minister lyfter en sådan marginell fråga.
Vad gäller Sabunis förslag, som jag endast tagit del av via medierna, kan samma problem tänkas spöka. Låt säga att en person kommer till Sverige med ett fyraårigt barn. Om personen ifråga fött barnet i Sverige hade största delen av den föräldraledighet man är berättigad till rimligen använts under barnets första tid i livet, inte när barnet är fyra år gammalt. Det förefaller vettigt att den som kommer hit med ett äldre barn inte ska kunna ta ut full föräldraledighet. När barnet är gammalt nog att vara på dagis ska arbetslinjen även inkludera föräldrar, så länge de inte genom egna resurser kan finansiera fortsatt hemmavarande (nej, vårdnadsbidraget är ingen höjdare).
Problemet uppstår, precis som i fallet Björklund, när en grupp, i detta fall invandrare, blir utpekade. Lagar bör i möjligaste mån vara generella och lika för alla. För att komma runt detta problem kan man tänka sig att lagen säger att en viss del av föräldrapenningen gäller upp till ett års ålder, medan en mindre del kan disponeras efter ett års ålder. På så sätt kommer vi runt själva "utpekandet", samtidigt som det inte torde skapa några negativa konsekvenser för varken barn eller föräldrar, inrikes eller utrikes födda.
Det är tråkigt att FP:s politik av kritiker och medier reduceras till ett fåtal förslag. Det gäller integrationspolitiken såväl som skolpolitiken. Utmärkande för båda frågor är att de i princip bara drivs aktivt av Folkpartiet. Skolpolitiken utgör kanske den enskilt största skiljelinjen mellan blocken, och en given anledning att lägga sin röst på FP. I integrationsdebatten är partiet det enda som vågar prata om både problem och lösningar. Jag tror att väljarna kommer att se Folkpartiets politik för vad den är - inte vad onyanserade kritiker försöker utmåla den som. Det kommer att löna sig den 19 september.
Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Sverigedemokraterna, Integration, Invandring, Populism
fredag 20 augusti 2010
Fler rockstjärnor i politiken, tack
Jag tycker att våra toppolitiker borde lära lite av musikvärlden. Det är förvisso viktigt vad man säger, men hur man säger det har minst lika stor betydelse. På en scen kan även det mesta slitna och avdankade band, med svag och föråldrad låtkatalog, förvandlas till hårdrocksgudar. Om våra politiker ändå vore lite bättre på att utnyttja det användbara forum som en scen utgör. De skulle kunna förvandla samma gamla argument till något som låter nytt och fräscht. Tyvärr finns det inte samma starka talartradition i Sverige som i till exempel USA. (Och att försöka hålla samma pampiga tal som på andra sidan Atlanten kanske inte riktigt skulle gå hem här - än så länge).
Återigen till musikvärlden: alla vet ju att ett häftigt band inte är häftigare än det intro de spelar innan de går på scen. Skulle det inte vara ganska schyst att får höra intromusiken till Terminator 2: Judgement Day, ackompanjerat av pyroteknik, innan någon av de svenska partiledarna går på scenen och håller ett riktigt linjetal? De som lever upp till det introt skulle garanterat få rockstjärnestatus (frågan är om det inte blir tal om en helgonförklaring).
Det behövs fler rockstjärnor i svensk politik. Amen.
Läs även andra bloggares åsikter om Tal, Partipolitik, Terminator 2, Rockstjärnor
Återigen till musikvärlden: alla vet ju att ett häftigt band inte är häftigare än det intro de spelar innan de går på scen. Skulle det inte vara ganska schyst att får höra intromusiken till Terminator 2: Judgement Day, ackompanjerat av pyroteknik, innan någon av de svenska partiledarna går på scenen och håller ett riktigt linjetal? De som lever upp till det introt skulle garanterat få rockstjärnestatus (frågan är om det inte blir tal om en helgonförklaring).
Det behövs fler rockstjärnor i svensk politik. Amen.
Läs även andra bloggares åsikter om Tal, Partipolitik, Terminator 2, Rockstjärnor
onsdag 18 augusti 2010
Pensionärerna lägre beskattade än löntagarna
Den så kallade "pensionärsbeskattningen", som PRO driver kampanj mot, är inte orättvis. Dessutom skjuter PRO sig själva i foten när de vill att "klyftan" mellan pensionärer och löntagare ska försvinna. Jobbskatteavdraget infördes för att få fler att arbeta och därmed stärka den svenska ekonomin. Sedan den senaste pensionsuppgörelsen är det en förutsättning för att pensionärerna ska få sitt; ju bättre det går för Sverige, desto högre blir pensionärerna.
Underförstått i pensionärernas krav är att skatten ska höjas för löntagarna, inte bara att den ska sänkas för de äldre. Det skulle minska aktiviteten i den svenska ekonomin och därmed ha en långsiktigt negativ effekt på pensionerna. Det är här det förmenta rättviseargumentet kommer in i bilden. För PRO, liksom alla socialister, är rättvisa det samma som likhet, alldeles oavsett. Åtminstone i teorin.
För i praktiken finns det ingen sofistikerad tanke bakom den socialdemokratiska skattepolitiken. Den går ut på att pressa ut så mycket som möjligt ur de som startar företag, har välbetalda jobb eller investerar sitt kapital på ett klokt sätt. Vad gäller skatterna är den enda skillnaden mellan Vänsterpartiet och sossarna att de senare åtminstone förstått att högre skatter ibland leder till mindre skatteintäkter. Så långt har inte Ohly och kompani kommit i sitt tänkande.
Var så säker: där Mona Sahlin kan hitta ett sätt att öka beskattningen av svenskarna, kommer hon också göra det. Allt tal om rättvisa, solidaritet och inkomstjämlikhet är bara ursäkter för att få norpa lite mer av det du tjänat. Om hon trodde på likhet när det kommer till skatterna skulle vi haft en platt skattesystem för länge sedan.
Och så var det där med "pensionärsskatten". På DN Debatt idag visar två nationalekonomer att hela PRO:s resonemang, att pensionärerna skulle beskattas hårdare, är en bluff. Det är faktiskt tvärtom. Se så finurligt det är med dolda skatter, som arbetsgivaravgiften. Då kan man starta en landsomfattande kampanj som grundar sig på felaktiga premisser. PRO har säkert räknat med att inte tillräckligt
många ska uppmärksamma detta faktum. De kommer att fortsätta dupera, valrörelsen igenom.
Läs även andra bloggares åsikter om PRO, Socialdemokraterna, Skatter, Jobbskatteavdraget, Vänsterpartiet, Rättvisa, Pensionssystemet
Underförstått i pensionärernas krav är att skatten ska höjas för löntagarna, inte bara att den ska sänkas för de äldre. Det skulle minska aktiviteten i den svenska ekonomin och därmed ha en långsiktigt negativ effekt på pensionerna. Det är här det förmenta rättviseargumentet kommer in i bilden. För PRO, liksom alla socialister, är rättvisa det samma som likhet, alldeles oavsett. Åtminstone i teorin.
För i praktiken finns det ingen sofistikerad tanke bakom den socialdemokratiska skattepolitiken. Den går ut på att pressa ut så mycket som möjligt ur de som startar företag, har välbetalda jobb eller investerar sitt kapital på ett klokt sätt. Vad gäller skatterna är den enda skillnaden mellan Vänsterpartiet och sossarna att de senare åtminstone förstått att högre skatter ibland leder till mindre skatteintäkter. Så långt har inte Ohly och kompani kommit i sitt tänkande.
Var så säker: där Mona Sahlin kan hitta ett sätt att öka beskattningen av svenskarna, kommer hon också göra det. Allt tal om rättvisa, solidaritet och inkomstjämlikhet är bara ursäkter för att få norpa lite mer av det du tjänat. Om hon trodde på likhet när det kommer till skatterna skulle vi haft en platt skattesystem för länge sedan.
Och så var det där med "pensionärsskatten". På DN Debatt idag visar två nationalekonomer att hela PRO:s resonemang, att pensionärerna skulle beskattas hårdare, är en bluff. Det är faktiskt tvärtom. Se så finurligt det är med dolda skatter, som arbetsgivaravgiften. Då kan man starta en landsomfattande kampanj som grundar sig på felaktiga premisser. PRO har säkert räknat med att inte tillräckligt
många ska uppmärksamma detta faktum. De kommer att fortsätta dupera, valrörelsen igenom.
Läs även andra bloggares åsikter om PRO, Socialdemokraterna, Skatter, Jobbskatteavdraget, Vänsterpartiet, Rättvisa, Pensionssystemet
tisdag 17 augusti 2010
Heterohatets dag - igen
Snart är det dags för heterohatets dag igen, för fjärde året i rad. Hat är ingen trevligt drivkraft, oavsett vem eller vilka hatet riktas mot. Men jag tror knappast att någon verkligen upprörs av det här. Jag har svårt att ta det på allvar, och jag tror inte att jag är den enda. Göteborgs Queerinstitut får väl framstå som navelskådande och hatfulla idioter bäst de vill. Per Gudmundsson har en riktigt rapp och dräpande artikel i dagens SvD:
Även den som inte är bevandrad i den postmarxistiska begreppsfloran torde efter en snabb genomläsning av programmet begripa vem som är fienden. Dagen bjuder på ”direkt och suspekt aktion” mot ”borgarpacket”. Evenemanget är öppet för alla hugade, men arrangörerna vill gärna ha föranmälan från varje ”kommandogrupp”. Vinnaren bland ”kombattanterna i Kriget mot Alliansen” koras på aftonen och föräras ett pris.
Det fåtal göteborgare som har haft oturen att födas heterosexuella eller har haft oskicket att bli borgare vare härmed varnade.
Jag kan inte låta bli att nästan bli lite imponerad av hur dessa obskyra marginalgrupper på vänsterkanten får precis allt till att handla om borgerligheten och kapitalismen. Roten till allt ont i världen, liksom. Jag kan inte låta bli att undra hur teorin om upphovet till all djävlighet såg ut innan det varken fanns kapitalister eller borgare. Gudmundsson fortsätter:
[...] undrar jag över denna besatthet vid borgerligheten? De borde jaga den socialdemokrati som under de senaste femtioelva åren vid makten varken införde könsneutrala äktenskap eller tillsatte öppet homosexuella ministrar. Har man glömt att vänstern alltid hållit ”klass före kön” och även före genus?
Det var för övrigt just i Göteborgstrakten som det verkligen fanns en homohatande vänster.
Här kan man se tydliga paralleller till många andra frågor, varav några är aktuella i dag. Vänstern ses av många som god per definition, fortfarande. Även människor som röstar borgerligt har ibland uppfattningen att vänstern är snällare och bryr sig mer. Vänstern är hjärta, högern är hjärna. De rödgrönas starka frågor är fortfarande välfärd och omsorg, trots att det är Allianspartierna som har de enda egentliga idéerna för framtidens vård, skola och omsorg. Vänstern harvar fortfarande i gamla planekonomiska hjulspår. Ändå är det tydligen så att de per automatik skulle bry sig mer om människor med behov.
Ett annat typexempel är miljön. Bara genom att ha ordet i sitt partinamn tycks förtroendet i frågan vara grundmurat, för att återigen citera Gudmundsson. Maria Wetterstrands gäng kan ju inte ha fel när det kommer till miljön, de heter ju Miljöpartiet för bövelen! Och de onda kapitalisterna är självklart ute efter ett exploatera och förstöra allt de kan komma över. Och borgare är ju kapitalister. Alltså måste deras miljöpolitik vara värdelös.
Det finns mycket att göra på den här fronten. Vi liberaler måste visa att individualism, kapitalism, marknadsekonomi, fri rörlighet och globalisering inte bara är de smarta, rationella alternativen - utan också att de är valen för en varmare och mänskligare värld.
Läs även andra bloggares åsikter om Heterohatets dag, Per Gudmundsson, Vänstern, Liberalism, Miljöpartiet, Kapitalism, Mänsklighet
måndag 16 augusti 2010
Tidiga betyg stärker svenska elever
Folkpartiets skolpolitik verkar aldrig upphöra att uppröra. De upprörda rösterna hörs dock mest från proffstyckare och Vänsterpartiet samt Miljöpartiet. Den absoluta majoriteten svenskar verkar tvärtom helt, eller åtminstone i stora delar, hålla med FP. Om det är någon svensk politiker som verkligen har en hjärtefråga är det Jan Björklund. Under mycket lång tid har han outtröttligt drivit skolfrågorna. Filosofin bakom hela hans gärning kan sammanfattas med ett citat från Folkpartiets valaffischer: "Framtiden börjar i klassrummet".
Visst, de senaste utspelen, om burkaförbud och att föräldrar ska tvingas sitta i skolan med sina stökig barn, har varit både ogenomtänkta och problematiska ut ett liberalt perspektiv. Men om vi bortser från detta står det ganska klart att FP är det enda parti som har något som helst att komma med på skolfronten. Socialdemokratin har varit en fullständig katastrof för svensk skola. Det är bara att ta en titt i många av Sveriges skolor för att inse detta. Våra resultat i internationella jämförelser har under mycket lång tid varit dalande. Vi har gått från toppen till en medelmåttig mittplacering. Särskilt illa ser det ut i naturvetenskapliga ämnen och matematik. Och det är inte bara andra som har blivit mycket bättre; nej, vi har faktiskt försämrat oss rejält i absoluta mått. Lärarutbildningen är en tragisk historia. Kommunaliseringen av skolan gör att vissa kommuner satsar oerhört mycket mer på sina elever än andra. Ridå, Socialdemokraterna.
Det finns så mycket att skriva om utbildning, bildning och kunskapsskolan. Betyg är något som upprör särskilt mycket, när Björklunds kritiker är i farten. Alliansen går till val på att inöra betyg från sexan. FP vill ha det från fyran. Liberala ungdomsförbundet, och även jag själv, anser att betyg ska ges från ettan. Nu har ju S lyckats baxa de andra rödgröna partierna med sig, och lyckats enas om att det ska ges från sjuan. V och MP, eller åtminstone deras gräsrötter, kan inte vara särskilt glada. Partiledningarna ser väl förhoppningsvis vilket självmord det vore att trilskas särskilt mycket i denna fråga. Svenska folket tycker att skolan är den viktigaste valfrågan, och på den fronten är FP the shit, helt klart.
När det gäller betyg är det tydligt att det finns klara värderingskillnader mellan liberaler och socialister. Den vanligaste litanian från vänstern är att betygen skulle vara till för att sätta stämplar på elever; för att skilja ut de duktiga från de dåliga. Så är självklart inte fallet. Däremot tycker jag att vi är alldeles för dåliga på att lyfta fram den mjuka sidan av betygen.
Jan Björklund brukar likna skolan vid höjdhopp: om det finns en ribba - mål och krav - kommer man att anstränga sig mer. Betyg är ett sätt att motivera och förmå elever att göra sitt yttersta, eftersom det ger utslag i betyget. Jag skulle dock vilja lyfta fram ett annat värde som betygen - om de är rättvisa och kommer tidigt - kan bidra till: att bygga elevers självförtroende. För mig är det vad det handlar om. Om en elev har presterat bra på ett prov är betyget ett kvitto på detta. Om man vet, och inte bara anar, att man har gjort bra ifrån sig stärks självförtroendet. Ett dåligt betyg är å andra sidan en signal om att allting inte står rätt till. Genom att ha det svart på vitt är det enklare att sätta in extra resurser för en elev som behöver det. Föräldrar har mer kött på benen när de vill ha mer hjälp från skolan till sina barn. Det innebär inte att knäcka någon, utan att kunna hjälpa dem i ett så tidigt stadium som möjligt. Den som kommer igen efter ett misslyckande ökar sitt självförtroende enormt, och växer även som människa. Jag vet från min egen skolgång hur det känns.
Att få sitt första betyg så sent som i åttan är ofta förödande för den som misslyckas. Det är skamligt och det är ett svek mot alla dem som tidigt skulle behöva hjälp. På bara ett år ska man ta igen en hel skolgång, för att komma in på rätt gymnasium. Med tidigare betyg skulle problemen kunnat rättats till mycket, mycket tidigare. I åttan är det oändligt mycket svårare att komma tillbaka och bygga upp ett sargat självförtroende. Vi vet att många aldrig repar sig.
Att ställa krav är att bry sig. Betyg är ett sätt att bygga självförtroende, både för den som alltid lyckas, men även för den som inte har det så lätt. Det är inte bara en svart siffra på ett vitt papper - det är en värdemätare på hur skolan har lyckats lära ut, och om extra resurser behövs. Tidiga betyg stärker självförtroendet - sena betyg krossar det.
Framtiden borde börja i klassrummet, men dagens skolsystem förnekar så många elever deras framtidsdrömmar. Sverige kan bättre än så. Folkpartiet visar vägen.
Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, Utbildningspolitik, Betyg, Folkpartiet, Jan Björklund, Bildning, Socialdemokraterna
Visst, de senaste utspelen, om burkaförbud och att föräldrar ska tvingas sitta i skolan med sina stökig barn, har varit både ogenomtänkta och problematiska ut ett liberalt perspektiv. Men om vi bortser från detta står det ganska klart att FP är det enda parti som har något som helst att komma med på skolfronten. Socialdemokratin har varit en fullständig katastrof för svensk skola. Det är bara att ta en titt i många av Sveriges skolor för att inse detta. Våra resultat i internationella jämförelser har under mycket lång tid varit dalande. Vi har gått från toppen till en medelmåttig mittplacering. Särskilt illa ser det ut i naturvetenskapliga ämnen och matematik. Och det är inte bara andra som har blivit mycket bättre; nej, vi har faktiskt försämrat oss rejält i absoluta mått. Lärarutbildningen är en tragisk historia. Kommunaliseringen av skolan gör att vissa kommuner satsar oerhört mycket mer på sina elever än andra. Ridå, Socialdemokraterna.
Det finns så mycket att skriva om utbildning, bildning och kunskapsskolan. Betyg är något som upprör särskilt mycket, när Björklunds kritiker är i farten. Alliansen går till val på att inöra betyg från sexan. FP vill ha det från fyran. Liberala ungdomsförbundet, och även jag själv, anser att betyg ska ges från ettan. Nu har ju S lyckats baxa de andra rödgröna partierna med sig, och lyckats enas om att det ska ges från sjuan. V och MP, eller åtminstone deras gräsrötter, kan inte vara särskilt glada. Partiledningarna ser väl förhoppningsvis vilket självmord det vore att trilskas särskilt mycket i denna fråga. Svenska folket tycker att skolan är den viktigaste valfrågan, och på den fronten är FP the shit, helt klart.
När det gäller betyg är det tydligt att det finns klara värderingskillnader mellan liberaler och socialister. Den vanligaste litanian från vänstern är att betygen skulle vara till för att sätta stämplar på elever; för att skilja ut de duktiga från de dåliga. Så är självklart inte fallet. Däremot tycker jag att vi är alldeles för dåliga på att lyfta fram den mjuka sidan av betygen.
Jan Björklund brukar likna skolan vid höjdhopp: om det finns en ribba - mål och krav - kommer man att anstränga sig mer. Betyg är ett sätt att motivera och förmå elever att göra sitt yttersta, eftersom det ger utslag i betyget. Jag skulle dock vilja lyfta fram ett annat värde som betygen - om de är rättvisa och kommer tidigt - kan bidra till: att bygga elevers självförtroende. För mig är det vad det handlar om. Om en elev har presterat bra på ett prov är betyget ett kvitto på detta. Om man vet, och inte bara anar, att man har gjort bra ifrån sig stärks självförtroendet. Ett dåligt betyg är å andra sidan en signal om att allting inte står rätt till. Genom att ha det svart på vitt är det enklare att sätta in extra resurser för en elev som behöver det. Föräldrar har mer kött på benen när de vill ha mer hjälp från skolan till sina barn. Det innebär inte att knäcka någon, utan att kunna hjälpa dem i ett så tidigt stadium som möjligt. Den som kommer igen efter ett misslyckande ökar sitt självförtroende enormt, och växer även som människa. Jag vet från min egen skolgång hur det känns.
Att få sitt första betyg så sent som i åttan är ofta förödande för den som misslyckas. Det är skamligt och det är ett svek mot alla dem som tidigt skulle behöva hjälp. På bara ett år ska man ta igen en hel skolgång, för att komma in på rätt gymnasium. Med tidigare betyg skulle problemen kunnat rättats till mycket, mycket tidigare. I åttan är det oändligt mycket svårare att komma tillbaka och bygga upp ett sargat självförtroende. Vi vet att många aldrig repar sig.
Att ställa krav är att bry sig. Betyg är ett sätt att bygga självförtroende, både för den som alltid lyckas, men även för den som inte har det så lätt. Det är inte bara en svart siffra på ett vitt papper - det är en värdemätare på hur skolan har lyckats lära ut, och om extra resurser behövs. Tidiga betyg stärker självförtroendet - sena betyg krossar det.
Framtiden borde börja i klassrummet, men dagens skolsystem förnekar så många elever deras framtidsdrömmar. Sverige kan bättre än så. Folkpartiet visar vägen.
Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, Utbildningspolitik, Betyg, Folkpartiet, Jan Björklund, Bildning, Socialdemokraterna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
