Lästips till sommaren

En vän bad mig nyligen om lite lästips. Det resulterade i följande lista, som garanterat kommer att förgylla tillvaron i sommar:

Johan Norberg: Till världskapitalismens försvar, När människan skapade världen.

Johan Norberg är en av få svenska debattörer som fått ett internationellt erkännande och en bred läsekrets utanför rikets gränser. För den som har läst någon av dessa böcker är det inte svårt att förstå varför. På ett mycket övertygande sätt argumenterar Norberg för individuell frihet, marknadsekonomi och begränsad statsmakt – och därmed också för globalisering. Han visar varför entreprenören, inte staten, är nyckeln till välstånd. Båda böckerna är väl underbyggda med fakta, samtidigt som de aldrig blir torra eller tråkiga att läsa. Dessutom är de alldeles utmärkta debatthandböcker inför ditt nästa möte med antiglobalisterna.

Robert Nozick: Anarki, stat och utopi

Tillsammans med John Rawls revitaliserade Robert Nozick den politisk-filosofiska debatten under 1970-talet. Hans Anarki, stat och utopi utgjorde den moraliska grunden för den nyliberala rörelsen, som understöddes av Milton Friedmans nationalekonomiska forskning. Nozicks bok var till stor del en kritik av Rawls bok En teori om rättvisa. I första delen visar han hur staten kan uppkomma på ett moraliskt legitimt sätt, för att vederlägga anarkisternas tes om att staten alltid är en illegitim aktör. I andra delen resonerar han kring begränsningarna för statens makt; han drar slutsatsen att den endast får skydda människors negativa friheter. I den tredje delen formulerar Nozick en utopi: staten utgör ett ramverk som människor själva skapar samhället inom, beroende av deras preferenser. Här kan kommunisten leva i samma stat som kapitalisten.

Franz Kafka: Processen

Få böcker ger väl så mycket credd att ha läst som Kafkas Processen. Den surrealistiska berättelsen om den lönlösa kampen mot ett rättssystem som saknar logik och sammanhang har fascinerat läsare världen över. Att boken inte är helt lättläst gör inte creddfaktorn mindre, tvärtom. När sista sidan är utläst ställer man sig oundvikligen frågan: vad var det jag precis läste? Processen går att tolka på många olika sätt, inte minst för att den, likt hans två andra stora verk, förblev ofullbordade.

Herman Wouk: Youngblood Hawke

Undertiteln till Youngblood Hawke är ”roman om en författares liv”, vilket är en väldigt bra sammanfattning av bokens handling. Vi får följa författaren Arthur Hawke genom ett helt liv av författande, som tar honom från hålan där han är uppväxt till storstaden New York med alla dess lockelser och förbannelser. En fascinerande berättelse som kanske är av särskilt intresse för den som själv tycker om att skriva.

Ayn Rand: Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla

Denna bok är en sammanställning av ett antal essäer och föreläsningar av Ayn Rand, objektivismens grundare och portalfigur. Det är en mycket bra introduktion till Rand, vilken sammanfattar hennes filosofi på ett förtjänstfullt sätt. För den som inte genast vill ge sig i kast med Och världen skälvde eller Urkällan, hennes två stora filosofiska romaner, är den ett gott alternativ. Alla Ayn Rands verk är hyllningar till individen, eller snarare till de individer som till fullo utnyttjar sin egen potential. I Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla redovisar hon objektivismens syn på metafysik, kunskapsteori, etik, politik och konst.

Johan Hakelius: Döda vita män

Johan Hakelius har skrivit en bok om ett antal mycket märkliga personligheter, alla med några saker gemensamt: de är män, de är vita och de är döda. Självklart handlar det om engelsmän och England, ett land som Hakelius i förordet beskriver sin fascination över. England är förmodligen ett av de mest excentriska länderna på denna jord, och han har lyckats skaka fram några av de mest excentriska personligheterna ur landets historia. Varje kapitel behandlar en av dem och de olika delarna binds samman av att de alla har någon koppling till varandra. På det hela taget en mycket underhållande bok, av särskilt intresse för anglofilen.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Norberg, Robert Nozick, Franz Kafka, Processen, Till världskapitalismens försvar, Johan Hakelius, Ayn Rand

Endast humanitär hjälp?

Att de israeliska soldater som bordade ett av Gazaskeppen, Mavi Marmara, möttes av väpnat motstånd antydde att Ship to Gaza kanske inte var en fullt så fredlig aktion som hävdats. Exakt vad som hände på skeppet är fortfarande oklart, och kommer att fortsätta vara det till dess att en eventuell utredning är klar. Klart är att Mavi Marmara hade med sig ett stort antal medlemmar av den turkiska organisationen Foundation for Human Rights, Liberties, and Humanitarian Relief (IHH). Trots sitt blida namn har organisationen varit inblandad i ett antal våldsdåd och stöttat terrororganisationer.

Det är en sak att protestera mot Israels agerande när man valde att borda flottan. Det är en helt annan sak att skrika sig hes till stöd för en aktion, som till stor del finansierades av nämnda IHH. Det senare är vad många av veckans manifestationer gått ut på. Det är lätt att agera impulsivt i stundens hetta. Men viktigt att komma ihåg är att det aldrig är så enkelt som det till en början verkar. I synnerhet när det gäller Israel/Palestina-konflikten.

Oddsen att det här kommer att uppmärksammas i mer än förströdda notiser är nog ganska höga. Sedan kan man också fråga sig om Ship to Gazas tillskyndare faktiskt kommer att bry sig.

Adam Cwejman tar upp detta på sin blogg.

En inkompetent ledning

Den nuvarande israeliska regeringen tränger mer och mer in sig i ett hörn. Och ju längre in man kommer, desto svårare kommer det bli att ta sig ut. På inte alls särskilt lång tid har den till och med lyckats komma på kollisionskurs med Israels viktigaste allierade, USA. Det får sägas vara en stor bedrift – av det betydligt sämre slaget. Bordningen av Ship to Gaza-konvojen är det senaste exemplet på hur man minskar de redan mikroskopiska chanserna till en snar fred, upprör en hel värld och försvagar Israels ställning bland dess allierade.

Jag har i ett tidigare inlägg konstaterat att bordningen var tragisk, onödig och kontraproduktiv. Liksom tidigare händelser visar den att den nuvarande regeringen inte är kapabel att göra det som anstår en demokratiskt vald sådan. Ta exempelvis Dan Boströms grovt insinuerande artikel, som anklagade israeliska soldater för att stjäla organ från döda palestinier. Det är förståeligt att bli upprörd över sådant. Men att därifrån gå till att utlösa en diplomatisk kris, och kräva att den svenska regeringen agerar mot Aftonbladet, i strid mot yttrandefriheten, är absurt.

Långt allvarligare är oviljan att stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken. Det var denna fråga som fick bägaren att rinna över för Obama-administrationen. Obama hade ju i sitt tal i Kairo, för ungefär ett år sedan, manat till nya, fredliga intitativ i Mellanöstern. Att stoppa fortsatt bosättningen är en absolut nödvändighet för att kunna föra konstruktiva samtal med den palestinska ledningen på Västbanken. I stället har Benjamin Netanyahu inte bara viftat bort kritiken, utan också gått till motattack, var än den har yttrat sig.

Samma procedur upprepas nu. Den israeliska ledningen slår vilt ifrån sig alla anklagelser. Dess USA-ambassadör gör en helt absurd liknelse mellan de israeliska soldaterna som deltog och amerikanska soldater under andra världskriget. Han kallar aktionen ”helt legal, helt human och väldigt ansvarsfull”. Det är minst sagt pinsamt. Dessa krumbukter gör det inte till ett mindre klart faktum att den stred mot internationell rätt eller att människor dog som en konsekvens av den.

För vänner av Mellanösterns enda demokrati är det mycket plågsamt att se hur landet styrs av en så inkompetent ledning.

Reflektioner kring Ship to Gaza

Bordningen av skeppen i Ship to Gaza-aktionen, med en så tragisk utgång, är det stora samtalsämnet precis överallt just nu. Som vanligt när det handlar om Israel/Palestina-konflikten är det mycket svårt att få någon balanserad redogörelse för, eller kommentar kring, det som inträffat. För att göra det krävs att man skiljer på ett antal olika saker, vilket många tycks ha förtvivlat svårt att göra.

För det första kan det konstateras att Israels beslut att storma ett av skeppen, vilket resulterade i flera döda, är fullständigt oacceptabelt, för att använda samma formulering som utrikesminister Carl Bildt gjorde. Aktionen skedde på internationellt vatten, vilket gör den till ett brott mot internationell rätt. (Folkrättsjuristen Mark Klamberg redogör på ett mycket bra sätt för det rättsliga läget, där han kommer fram till denna slutsats). Dessutom kan man ifrågasätta själva beslutet att avstyra aktionen just genom en bordning. Som Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, skriver hade man att välja mellan två dåliga alternativ, men valde ett tredje, ännu sämre.

Det är mycket tragiskt att flera människor fick sätta livet till i ett sådant onödigt ingripande. Det är uppenbart – flera videoupptagningar visar detta – att det förekom strider mellan israeliska soldater och de som befann sig ombord, men vem som anföll vem först, och i vilken skala, är oklart. Det finns fog för försiktighet kring eventuella slutsatser om händelseförloppet, när informationen om vad som faktiskt hände är oklar och ofullständig. Vad som kan konstateras är att hela situationen undvikits om bordningen inte hade genomförts.

Flera protestaktioner har genomförts världen över i dag, så även i Sverige. Fler är att vänta imorgon (tisdag). I sig är det helt riktigt; Israels agerande är klandervärt och bör kritiseras i skarpa ordalag. Men som vanligt i manifestationer mot Israels agerande är risken överhängande att de utvecklar sig till manifestationer mot Israels rätt att existera och för diverse terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Vi såg det under Gazakriget och under Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö. Att sådana tillställningar alltid löper risk att kapas av vänsterextremister, antisemiter och islamister gör att mer sansade människor drar sig för att delta.

Vad som behövs är inte mer polarisering i en redan genompolariserad fråga. Det vore naivt att tro att Israels agerande, och de efterföljande protesterna mot det, skulle leda till något annat än just det. Ändå vill jag hoppas att manifestationerna åtminstone i Sverige blir mer sansade än de vi sett tidigare. Människor behöver komma upp ur sina skyttegravar och inse att problemen, men också lösningarna, finns på båda sidor.

Adam Cwejman skriver om varför blockaden inte fungerar och att den därför bör hävas. Samtidigt måste Israel ha rätt att försvara sig, förstås inom rimliga gränser. Tyvärr passerades dessa gränser tidigare i dag. Och självklart måste Israels rätt att existera erkännas av Hamas. Annars är det fullständigt orimligt att kräva förhandlingar från Israels sida.

Min andra förhoppning är att världens judar slipper mer påhopp och angrepp, både verbalt men framför allt fysiskt, på grund av en stats agerande. Judar bär inte ett kollektivt ansvar för vad staten Israel gör, lika lite som alla världen muslimer bär ansvar för al-Qaidas terrordåd. Kollektivt skuldbeläggande är bland det värsta som finns. Borde inte en professor i filosofi inse detta enkla faktum? Nej, låt manifestationerna genomföras till minnet av alla de som dödats i denna konflikt, både i dag och tidigare, både israeler och palestinier. Det borde inte handla om att stödja en viss sida; det borde i stället handla om att stå upp för människors rätt till fred, frihet och säkerhet. Ska det vara så svårt?

Riv denna mur

Min krönika i dagens Gefle Dagblad handlar om murens fall för 20 år sedan, med anledning av tankesmedjan Timbros seminarium förra fredagen.

"Herr Gorbatjov, riv denna mur. USA:s dåvarande president Ronald Reagans uppmaning, under sitt tal i Berlin 1987, var tydlig. Två år senare kunde muren inte längre hålla tillbaka de människor den separerat. Fyra år efter Reagans tal var Sovjetunionens kollaps ett faktum. Aldrig har så många människor gått från förtryck till frihet på så kort tid."

Läs hela här.

Läs även andra intressanta bloggar om Berlinmuren, Sovjetunionen, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II, Timbro

Likhet inför lagen

I debatten om Anna Odells dom blir relativismen som florerar på tidningarnas kulturredaktioner smärtsamt tydlig. Hon dömdes som bekant av tingsrätten till dagsböter, för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Att hon dömdes var principiellt viktigt.

Alla människor är lika inför lagen, eller borde åtminstone vara det, och detta inkluderar även konstnärer och journalister. Det finns flera mer eller mindre goda skäl till att visa civil olydnad. Men det innebär också att man är beredd att ta sitt straff, oavsett om det handlar om att gömma flyktingar eller avslöja oegentligheter.

Det finns mycket att säga om Odells konstverk, och om vad konst är och inte är. Där kan det råda olika uppfattningar. Det går inte att hindra en person att genomföra det Anna Odell gjorde. Men att hennes handledare på en skola som finansieras med skattemedel uppmuntrar henne är förkastligt.

När det gäller en grundläggande princip, som allas likhet inför lagen, går det inte att kompromissa. Att göra det, som en del tycks vilja, skulle innebära att en ny privilgierad klass - bestående av konstnärer och journalister - skulle uppstå. Att vara indignerad över ojämlikhet i ekonomiska tillgångar - resultat av fria individers självständiga val - är fullständigt självklart för kulturvänstern, men när det gäller människors rättigheter i samhället är jämlikheten plötsligt inte lika viktig.

Läs även andra intressanta bloggar om Anna Odell, Konstfack, Civil olydnad, Likhet inför lagen, Kulturvänstern

Hänt i bloggosfären, vecka 36

Söndag, och dags för en liten genomgång av vad som skrivits på några intressanta bloggar.

Fair and balanced: Dick Erixon skriver om Henrik Brors kommentar kring moderatstämman och debatten om Las. Nyliberal måste vara det mest förvrängda och slentrianmässigt använda skällsordet i hela det svenska språket. Brors kommentar skulle knappt gå an på ledarsidan, än mindre på nyhetsplats.

Även Johan Ingerö kommenterar kring stämman, där den "nyliberala flygeln", för att använda Henrik Brors benämning, lyckats vinna över partistyrelsen på några punkter i arbetsmarknadspolitiken.

Johan Norberg noterar att hans evige antagonist, Naomi Klein, nu förespråkar vad hon argumenterade emot i boken Chockdoktrinen. Logiken haltar betänkligt.

Tingsrätten har beslutat att stänga ned The Pirate Bay, trots att målet är överklagat till hovrätten. Har vi återinfört omvänd bevisbörda? Per Pettersson skriver om detta på sin blogg.

Läs även andra intressanta bloggar om Bloggosfären, Dick Erixon, Johan Ingerö, Johan Norberg, Per Pettersson

Trum-bonanza

Lördag: en dag som gjord för slötittande på Youtube. Förvisso kass ljud- och bildkvalitet, men vad spelar det för roll? Dagens skörd består av tre schysta metal-batterister: Thomas Haake från Meshuggah, Chris Adler från Lamb of God samt Daniel Erlandsson från Arch Enemy.

Thomas Haake brukar betraktas som en av de absolut bästa metal-batteristerna. Han har en fantastisk taktkänsla, som tillåter honom att spela avancerade polyrytmer på ett förtjänstfullt sätt. En otroligt kreativ trummis med mycket känsla. Här jammar han tillsammans med Meshuggahs basist, Dick Lövgren.



Chris Adler från Lamb of God är ett under av precision och hans dubbelkaggemattor är alltid extremt vältajmade. Att lyssna på honom får en att fundera över gränsen mellan människa och maskin.



Svenska Arch Enemy har i Daniel Erlandsson en trummis som alltid spelar i enlighet med musikens bästa. Inte för att skryta, utan för att det passar bra in. Less is more. Trumsolon är ofta lite för mycket, men inte det här.



Vilken gillar ni bäst?

Läs även andra intressanta bloggar om Trumsolon, Thomas Haake, Chris Adler, Daniel Erlandsson, Meshuggah, Lamb of God, Arch Enemy

Zahiren

Är kärleken en allsmäktig kraft som genomsyrar allt här i världen? Är den en metafor för det gudomliga? Dessa frågor dryftar Paulo Coehlo i sin roman Zahiren (2005). Coelhos böcker har utgivits i över 150 länder och översatts till 67 språk. Totalt har han sålt över 100 miljoner böcker världen över. Några av de mer kända verken är Alkemisten, Pilgrimsresan och Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.

Zahir är arabiska och betyder ”det som inte kan undgås” – något som efter en tid förvandlas till en besatthet, alltid närvarande i tankarna. I boken är vår huvudperson besatt av tanken på sin fru, krigskorrespondenten Esther, som har försvunnit spårlöst. Hon är hans zahir, omöjlig att bli av med.

Huvudkaraktärens kamp för att förstå varför hans fru har försvunnit från hans sida är det centrala ämnet i boken. Har hon lämnat honom för en annan man? Eller har hon blivit kidnappad av någon av de grupperingar hon stött på under sina journalistiska uppdrag? Sökandet efter Esther ger upphov till ett inre sökande; för att kunna hitta sin fru måste han först hitta sig själv.

Han får hjälp på vägen av den mystiske Mikhail, en av Esthers vänner. Han tar med vår huvudperson på en pilgrimsvandring, från Paris förorter till Kazakstans stäpper. Under resans gång får Mikhail honom att inse kärlekens kraft, hur den genomsyrar allt levande. För att den ska uppfylla rummet som är vår själ, måste vi öppna fönstren och låta den blåsa fritt, inte stänga den ute. Detta är tätt sammankopplat med tengri, kulturen på den kazakiska stäppen.

Paulo Coelho skriver på ett sätt som inte tilltalar alla. Temat i Zahiren är som hämtat direkt från romantiken, även om språket inte är fullt så romantiskt som under den tidsperioden. Snarare använder Coehlo ett ganska kortfattat och koncist språk, något som konstrasterar mot bokens tema.

Själv har jag lite svårt för det här. Men missförstå mig rätt. Det här är inte någon dålig bok, men ganska speciell, vilket somliga uppskattar väldigt mycket, andra mindre. Jag tillhör den senare kategorin. Den närmast religiösa dyrkan av kärleken och ”kraften” känns, ja, lite för övernaturligt för min smak.

Den har ändå sina poänger och vissa saker är tankeväckande. Som att kärleken är fri och inte går att tämja – den förlorar då sin kraft. Eller järnvägsspåret som en metafor för det linjära äktenskapet, där makarna varken tillåts komma varandra närmare eller glida isär under perioder.

Den som är romantiskt lagd ska definitivt läsa Zahiren. För oss andra kan boken ändå ha någonting att ge, även om vi hellre läser sakliga upplysningstexter.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Zahiren, Paulo Coelho, Litteratur, Romantiken, Romaner

M-väljare kritiska till Las

I mitt förra inlägg skrev jag att Moderaterna och Alliansen borde gå på offensiven i en reformering av Las och ett avskaffande av turordningsreglerna. Samma åsikt uttrycker Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson i en debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Hon skriver att nästan en av tio moderata väljare tycker det samma.

"Den moderata partiledningen har inte med sig sina väljare i synen på arbetsrätten. Det visar en Skopundersökning som genomförts den 20–25 augusti. Enligt undersökningen instämmer en förkrossande majoritet – 86 procent – av de moderata sympatisörerna i påståendet att arbetsrätten behöver moderniseras. Lika många tycker att det måste bli lättare för arbetsgivare att bestämma vilka personer de vill behålla i samband med uppsägningar.

Turordningsreglerna i las är en viktig orsak till att ungdomsarbetslösheten är mycket högre i Sverige än i våra grannländer. 85 procent av de moderata sympatisörerna instämmer i att ”sist in-först ut”-reglerna missgynnar ungdomar."

Här kan vi verkligen tala om ett parti som inte är i samklang med väljare och medlemmar. Partiledningen borde ta mod till sig och ta ställning för nödvändiga förändringar på svenska arbetsmarknad.

Läs även andra intressanta bloggar om Las, Moderaterna, Företagarna, Turordningsregler