Heterohatets dag - igen

Snart är det dags för heterohatets dag igen, för fjärde året i rad. Hat är ingen trevligt drivkraft, oavsett vem eller vilka hatet riktas mot. Men jag tror knappast att någon verkligen upprörs av det här. Jag har svårt att ta det på allvar, och jag tror inte att jag är den enda. Göteborgs Queerinstitut får väl framstå som navelskådande och hatfulla idioter bäst de vill.

Per Gudmundsson har en riktigt rapp och dräpande artikel i dagens SvD:

Även den som inte är bevandrad i den postmarxistiska begreppsfloran torde efter en snabb genomläsning av programmet begripa vem som är fienden. Dagen bjuder på ”direkt och suspekt aktion” mot ”borgarpacket”. Evenemanget är öppet för alla hugade, men arrangörerna vill gärna ha föranmälan från varje ”kommandogrupp”. Vinnaren bland ”kombattanterna i Kriget mot Alliansen” koras på aftonen och föräras ett pris.

Det fåtal göteborgare som har haft oturen att födas heterosexuella eller har haft oskicket att bli borgare vare härmed varnade.

Jag kan inte låta bli att nästan bli lite imponerad av hur dessa obskyra marginalgrupper på vänsterkanten får precis allt till att handla om borgerligheten och kapitalismen. Roten till allt ont i världen, liksom. Jag kan inte låta bli att undra hur teorin om upphovet till all djävlighet såg ut innan det varken fanns kapitalister eller borgare. Gudmundsson fortsätter:

[...] undrar jag över denna besatthet vid borgerligheten? De borde jaga den socialdemokrati som under de senaste femtioelva åren vid makten varken införde könsneutrala äktenskap eller tillsatte öppet homosexuella ministrar. Har man glömt att vänstern alltid hållit ”klass före kön” och även före genus?

Det var för övrigt just i Göteborgstrakten som det verkligen fanns en homohatande vänster.

Här kan man se tydliga paralleller till många andra frågor, varav några är aktuella i dag. Vänstern ses av många som god per definition, fortfarande. Även människor som röstar borgerligt har ibland uppfattningen att vänstern är snällare och bryr sig mer. Vänstern är hjärta, högern är hjärna. De rödgrönas starka frågor är fortfarande välfärd och omsorg, trots att det är Allianspartierna som har de enda egentliga idéerna för framtidens vård, skola och omsorg. Vänstern harvar fortfarande i gamla planekonomiska hjulspår. Ändå är det tydligen så att de per automatik skulle bry sig mer om människor med behov.

Ett annat typexempel är miljön. Bara genom att ha ordet i sitt partinamn tycks förtroendet i frågan vara grundmurat, för att återigen citera Gudmundsson. Maria Wetterstrands gäng kan ju inte ha fel när det kommer till miljön, de heter ju Miljöpartiet för bövelen! Och de onda kapitalisterna är självklart ute efter ett exploatera och förstöra allt de kan komma över. Och borgare är ju kapitalister. Alltså måste deras miljöpolitik vara värdelös.

Det finns mycket att göra på den här fronten. Vi liberaler måste visa att individualism, kapitalism, marknadsekonomi, fri rörlighet och globalisering inte bara är de smarta, rationella alternativen - utan också att de är valen för en varmare och mänskligare värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Heterohatets dag, Per Gudmundsson, Vänstern, Liberalism, Miljöpartiet, Kapitalism, Mänsklighet

Tidiga betyg stärker svenska elever

Folkpartiets skolpolitik verkar aldrig upphöra att uppröra. De upprörda rösterna hörs dock mest från proffstyckare och Vänsterpartiet samt Miljöpartiet. Den absoluta majoriteten svenskar verkar tvärtom helt, eller åtminstone i stora delar, hålla med FP. Om det är någon svensk politiker som verkligen har en hjärtefråga är det Jan Björklund. Under mycket lång tid har han outtröttligt drivit skolfrågorna. Filosofin bakom hela hans gärning kan sammanfattas med ett citat från Folkpartiets valaffischer: "Framtiden börjar i klassrummet".

Visst, de senaste utspelen, om burkaförbud och att föräldrar ska tvingas sitta i skolan med sina stökig barn, har varit både ogenomtänkta och problematiska ut ett liberalt perspektiv. Men om vi bortser från detta står det ganska klart att FP är det enda parti som har något som helst att komma med på skolfronten. Socialdemokratin har varit en fullständig katastrof för svensk skola. Det är bara att ta en titt i många av Sveriges skolor för att inse detta. Våra resultat i internationella jämförelser har under mycket lång tid varit dalande. Vi har gått från toppen till en medelmåttig mittplacering. Särskilt illa ser det ut i naturvetenskapliga ämnen och matematik. Och det är inte bara andra som har blivit mycket bättre; nej, vi har faktiskt försämrat oss rejält i absoluta mått. Lärarutbildningen är en tragisk historia. Kommunaliseringen av skolan gör att vissa kommuner satsar oerhört mycket mer på sina elever än andra. Ridå, Socialdemokraterna.

Det finns så mycket att skriva om utbildning, bildning och kunskapsskolan. Betyg är något som upprör särskilt mycket, när Björklunds kritiker är i farten. Alliansen går till val på att inöra betyg från sexan. FP vill ha det från fyran. Liberala ungdomsförbundet, och även jag själv, anser att betyg ska ges från ettan. Nu har ju S lyckats baxa de andra rödgröna partierna med sig, och lyckats enas om att det ska ges från sjuan. V och MP, eller åtminstone deras gräsrötter, kan inte vara särskilt glada. Partiledningarna ser väl förhoppningsvis vilket självmord det vore att trilskas särskilt mycket i denna fråga. Svenska folket tycker att skolan är den viktigaste valfrågan, och på den fronten är FP the shit, helt klart.

När det gäller betyg är det tydligt att det finns klara värderingskillnader mellan liberaler och socialister. Den vanligaste litanian från vänstern är att betygen skulle vara till för att sätta stämplar på elever; för att skilja ut de duktiga från de dåliga. Så är självklart inte fallet. Däremot tycker jag att vi är alldeles för dåliga på att lyfta fram den mjuka sidan av betygen.

Jan Björklund brukar likna skolan vid höjdhopp: om det finns en ribba - mål och krav - kommer man att anstränga sig mer. Betyg är ett sätt att motivera och förmå elever att göra sitt yttersta, eftersom det ger utslag i betyget. Jag skulle dock vilja lyfta fram ett annat värde som betygen - om de är rättvisa och kommer tidigt - kan bidra till: att bygga elevers självförtroende. För mig är det vad det handlar om. Om en elev har presterat bra på ett prov är betyget ett kvitto på detta. Om man vet, och inte bara anar, att man har gjort bra ifrån sig stärks självförtroendet. Ett dåligt betyg är å andra sidan en signal om att allting inte står rätt till. Genom att ha det svart på vitt är det enklare att sätta in extra resurser för en elev som behöver det. Föräldrar har mer kött på benen när de vill ha mer hjälp från skolan till sina barn. Det innebär inte att knäcka någon, utan att kunna hjälpa dem i ett så tidigt stadium som möjligt. Den som kommer igen efter ett misslyckande ökar sitt självförtroende enormt, och växer även som människa. Jag vet från min egen skolgång hur det känns.

Att få sitt första betyg så sent som i åttan är ofta förödande för den som misslyckas. Det är skamligt och det är ett svek mot alla dem som tidigt skulle behöva hjälp. På bara ett år ska man ta igen en hel skolgång, för att komma in på rätt gymnasium. Med tidigare betyg skulle problemen kunnat rättats till mycket, mycket tidigare. I åttan är det oändligt mycket svårare att komma tillbaka och bygga upp ett sargat självförtroende. Vi vet att många aldrig repar sig.

Att ställa krav är att bry sig. Betyg är ett sätt att bygga självförtroende, både för den som alltid lyckas, men även för den som inte har det så lätt. Det är inte bara en svart siffra på ett vitt papper - det är en värdemätare på hur skolan har lyckats lära ut, och om extra resurser behövs. Tidiga betyg stärker självförtroendet - sena betyg krossar det.

Framtiden borde börja i klassrummet, men dagens skolsystem förnekar så många elever deras framtidsdrömmar. Sverige kan bättre än så. Folkpartiet visar vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, Utbildningspolitik, Betyg, Folkpartiet, Jan Björklund, Bildning, Socialdemokraterna

Comeback som krönikör

Idag gör jag comeback som krönikör i Gefle Dagblad. Det var ett bra tag sedan sist. Förhoppningsvis kommer min medverkan att bli mer regelbundet i framtiden. Min krönika återfinns här. (Och som vanligt har webbavdelningen missat att lägga upp en signatur). Den handlar om tolerans, med min egen skolgång som utgångspunkt.

Tolerans var väl inget som direkt utmärkte högstadietiden. Udden riktades mot allt som uppfattades som annorlunda: de nämnda hedesundarna, turkar (som bekant ett samlingsbegrepp för invandrare), bögar och plugghästar/knoddar (vilket jag fick min beskärda del av).

Läs även andra bloggares åsikter om Tolerans, Gefle Dagblad, Skolan, Gymnasiet, Högstadiet, Lågstadiet, Jimmie Åkesson

Bastuns återupprättelse?

Den finska bastun, saunan, har vekrligen stått i centrum de senaste dagarna. Jag syfter såklart på det tragiska drama som utspelades under bastu-VM. Bastun under denna upplaga av tävlingen beskrevs av en svensk deltagare som extra tuff. Efter ett par minuter hade fyra finalister lämnat den 110 grader varma bastun, där en halvliter vatten hälldes på stenarna var 30:e sekund.

Efter sex minuter kollapsade en av de två resterande deltagande. Både männen fördes ut ur bastun, och utanför dog en av dem. Den andre vårdes fortfarande på sjukhus.

Idag rapporterar DN att en rånmisshandlare greps under fredagsmorgonen - på grund av ett bastubad. Efter att brutalt ha slagit ned en kvinna bestämde han sig för att ta ett bad på ett hotell i Malmö. En anställd på ett annat hotell såg misshandeln, och en städerska hittade den stulna väskan i bastuns omklädningsrum. Tack vare att alla besök i bastun registrerades kunde mannen gripas snabbt.

Det känns oundvikligt att bastubad hos vissa numera delvis kommer att förknippas med tragiska dödsfall. Om den senaste nyheten fick lika stor spridning kanske skadan kunde minskas något. Det står ju klart att bastun, med sin lockelse på denne rånare, i hög grad bidrog till gripandet. Samt att han inte förtjänar flera bastubad i sitt liv, förutom att straffas med fängelse.

I min värld vore det ett mycket hårt straff.

Läs även andra bloggares åsikter om Bastubad, sauna, bastu-VM, rånmisshandel.

Ramadan, Sverigedemokraterna och det öppna samhället

Igår inleddes ramadan, en av islams fem pelare och en viktig högtid för muslimer i Sverige och resten av världen. Att ramadan firas flitigt i dagens Sverige är ett tydligt tecken på hur vårt samhälle har förändrats. Det var inte länge sedan Svenska kyrkan var statskyrka och andra religioner var ytterst sällsynta i vårt avlånga land. Idag präglas samhället av en helt annan mångfald, vilket är mycket positivt.

Det liberala samhället kännetecknas av tolerans gentemot människors livsval, oavsett om det gäller religion, sexuell läggning, politisk åskådning, intressen eller arbete. Den liberala demokratin är en garant för människors individuella rättigheter och utgör ett starkt skydd från förtryck. Där finns plats för människor av alla etniciteter, nationaliteter och religioner. Så länge din egen frihet inte kränker någon annans frihet, ska du inte behöva kompromissa med vem du är.

Alla tycker dock inte så. Sverigedemokraterna anser inte att alla har lika rätt till kultur och identitet. Invandrare som kommer till Sverige ska assimileras och förmås att bli mer svenska. Det handlar inte bara om att lära sig språk och skaffa sig nödvändiga kunskaper för att klara sig i det svenska samhället. Nej, invandrarna ska också försaka sin kultur till förmån för vad SD kallar svensk kultur. Deras mål är inte integration – ett möte där två saker tillsammans bildar något bättre och starkare – utan assimilering, vilket i Sverigedemokraternas retorik blott är en eufemism för utslätning och likriktning.

Man har särskilt inriktat sig på att svartmåla islam och muslimer. I en debattartikel i Aftonbladet (19/10 2009) kallade Jimmie Åkesson islam för det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Märk väl att SD knappt gör någon distinktion mellan vanliga muslimer och våldsamma islamister, utan att de buntar ihop alla som bekänner sig till islam till en stor massa. Frågan är hur helt vanliga människor – som råkar be fredagsbön, fasta och skänka gåvor till fattiga under ramadan samt fira eid al-fitr när den är slut – kan utgöra ett sådant hot mot det svenska samhället.

Det gör de självklart inte. Men muslimer är ett tacksamt mål, helt enkelt för att kunskapen om religionen och dess utövare är relativt liten i Europa. När okunskapen florerar är det lätt att demonisera, och då kan SD kolportera sin skruvade bild av alla muslimer som ett hot – trots att de allra flesta i själva verket är moderata troende eller sekulära på samma sätt som de flesta svenskar är moderata eller sekulära kristna.

I ett liberalt samhälle ska det som hotar andras frihet – islamistiska grupper likväl som kristna fundamentalister – bekämpas. I övrigt ska människor lämnas ifred när det gäller sin tro. Religionsfriheten är en av grundsatserna i den liberala demokratin, liksom rätten till sin egen identitet och kultur. Det är dessa värden som hotas med Sverigedemokratiskt inflytande i svensk politik.

Läs även andra bloggares åsikter om Islam, muslimer, ramadan, Sverigedemokraterna, liberalism

Papperslösas rätt till vård

En mycket viktig fråga som tenderar att glömmas bort är papperslösas rätt till vård. Vården ska aldrig användas som ett migrationspolitiskt verktyg. Att neka papperslösa vård strider både mot läkaretiken och tanken att vård ska ges efter behov. Vårdpersonal ska inte tvingas neka någon vård, oavsett om personen har papper eller inte. Sverige kritiseras regelbundet för de stora bristerna på detta område, och det är hög tid att göra något åt situationen. Om vården ska vara gemensamt finansierad, vilket alla partier är överens om, ska den innefatta alla människor som befinner sig här - även de papperslösa.

LUF Storstockholm har under sommaren drivit en kampanj för deras rätt till vård. Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg skriver om detta på DN Stockholmsdebatt:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Läs även andra bloggares åsikter om Papperslösas rätt till vård, Birgitta Rydberg, Christoffer Fagerberg, LUF, Folkpartiet

Olle Ljungbeck och jag är inte riktigt överens

Valrörelsen har dragit igång ordentligt. Det märks överallt: på stan, i tidningarna, på debattsidorna och i etermedia. Med 39 dagar kvar höjs temperaturen rejält. Jag själv har haft en liten dust med Olle Ljungbeck, frekvent skribent på Gävletidningarnas debatt- och insändarsidor.

Det började med en debattartikel av honom där han väldigt hårt, nästan över gränsen för det sakliga, kritiserade Alliansregeringen. Jag kunde inte motstå att replikera på ett sådant påhopp. Tyvärr finns inte hans första artikel, som publicerades den 8 augusti, online. Däremot finns min replik, hans kontrareplik samt min slutreplik.


Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, De rödgröna, arbeteslinjen, bidragslinjen, jobbskatteavdraget, stabila statsfinanser

Lästips till sommaren

En vän bad mig nyligen om lite lästips. Det resulterade i följande lista, som garanterat kommer att förgylla tillvaron i sommar:

Johan Norberg: Till världskapitalismens försvar, När människan skapade världen.

Johan Norberg är en av få svenska debattörer som fått ett internationellt erkännande och en bred läsekrets utanför rikets gränser. För den som har läst någon av dessa böcker är det inte svårt att förstå varför. På ett mycket övertygande sätt argumenterar Norberg för individuell frihet, marknadsekonomi och begränsad statsmakt – och därmed också för globalisering. Han visar varför entreprenören, inte staten, är nyckeln till välstånd. Båda böckerna är väl underbyggda med fakta, samtidigt som de aldrig blir torra eller tråkiga att läsa. Dessutom är de alldeles utmärkta debatthandböcker inför ditt nästa möte med antiglobalisterna.

Robert Nozick: Anarki, stat och utopi

Tillsammans med John Rawls revitaliserade Robert Nozick den politisk-filosofiska debatten under 1970-talet. Hans Anarki, stat och utopi utgjorde den moraliska grunden för den nyliberala rörelsen, som understöddes av Milton Friedmans nationalekonomiska forskning. Nozicks bok var till stor del en kritik av Rawls bok En teori om rättvisa. I första delen visar han hur staten kan uppkomma på ett moraliskt legitimt sätt, för att vederlägga anarkisternas tes om att staten alltid är en illegitim aktör. I andra delen resonerar han kring begränsningarna för statens makt; han drar slutsatsen att den endast får skydda människors negativa friheter. I den tredje delen formulerar Nozick en utopi: staten utgör ett ramverk som människor själva skapar samhället inom, beroende av deras preferenser. Här kan kommunisten leva i samma stat som kapitalisten.

Franz Kafka: Processen

Få böcker ger väl så mycket credd att ha läst som Kafkas Processen. Den surrealistiska berättelsen om den lönlösa kampen mot ett rättssystem som saknar logik och sammanhang har fascinerat läsare världen över. Att boken inte är helt lättläst gör inte creddfaktorn mindre, tvärtom. När sista sidan är utläst ställer man sig oundvikligen frågan: vad var det jag precis läste? Processen går att tolka på många olika sätt, inte minst för att den, likt hans två andra stora verk, förblev ofullbordade.

Herman Wouk: Youngblood Hawke

Undertiteln till Youngblood Hawke är ”roman om en författares liv”, vilket är en väldigt bra sammanfattning av bokens handling. Vi får följa författaren Arthur Hawke genom ett helt liv av författande, som tar honom från hålan där han är uppväxt till storstaden New York med alla dess lockelser och förbannelser. En fascinerande berättelse som kanske är av särskilt intresse för den som själv tycker om att skriva.

Ayn Rand: Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla

Denna bok är en sammanställning av ett antal essäer och föreläsningar av Ayn Rand, objektivismens grundare och portalfigur. Det är en mycket bra introduktion till Rand, vilken sammanfattar hennes filosofi på ett förtjänstfullt sätt. För den som inte genast vill ge sig i kast med Och världen skälvde eller Urkällan, hennes två stora filosofiska romaner, är den ett gott alternativ. Alla Ayn Rands verk är hyllningar till individen, eller snarare till de individer som till fullo utnyttjar sin egen potential. I Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla redovisar hon objektivismens syn på metafysik, kunskapsteori, etik, politik och konst.

Johan Hakelius: Döda vita män

Johan Hakelius har skrivit en bok om ett antal mycket märkliga personligheter, alla med några saker gemensamt: de är män, de är vita och de är döda. Självklart handlar det om engelsmän och England, ett land som Hakelius i förordet beskriver sin fascination över. England är förmodligen ett av de mest excentriska länderna på denna jord, och han har lyckats skaka fram några av de mest excentriska personligheterna ur landets historia. Varje kapitel behandlar en av dem och de olika delarna binds samman av att de alla har någon koppling till varandra. På det hela taget en mycket underhållande bok, av särskilt intresse för anglofilen.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Norberg, Robert Nozick, Franz Kafka, Processen, Till världskapitalismens försvar, Johan Hakelius, Ayn Rand

Endast humanitär hjälp?

Att de israeliska soldater som bordade ett av Gazaskeppen, Mavi Marmara, möttes av väpnat motstånd antydde att Ship to Gaza kanske inte var en fullt så fredlig aktion som hävdats. Exakt vad som hände på skeppet är fortfarande oklart, och kommer att fortsätta vara det till dess att en eventuell utredning är klar. Klart är att Mavi Marmara hade med sig ett stort antal medlemmar av den turkiska organisationen Foundation for Human Rights, Liberties, and Humanitarian Relief (IHH). Trots sitt blida namn har organisationen varit inblandad i ett antal våldsdåd och stöttat terrororganisationer.

Det är en sak att protestera mot Israels agerande när man valde att borda flottan. Det är en helt annan sak att skrika sig hes till stöd för en aktion, som till stor del finansierades av nämnda IHH. Det senare är vad många av veckans manifestationer gått ut på. Det är lätt att agera impulsivt i stundens hetta. Men viktigt att komma ihåg är att det aldrig är så enkelt som det till en början verkar. I synnerhet när det gäller Israel/Palestina-konflikten.

Oddsen att det här kommer att uppmärksammas i mer än förströdda notiser är nog ganska höga. Sedan kan man också fråga sig om Ship to Gazas tillskyndare faktiskt kommer att bry sig.

Adam Cwejman tar upp detta på sin blogg.

En inkompetent ledning

Den nuvarande israeliska regeringen tränger mer och mer in sig i ett hörn. Och ju längre in man kommer, desto svårare kommer det bli att ta sig ut. På inte alls särskilt lång tid har den till och med lyckats komma på kollisionskurs med Israels viktigaste allierade, USA. Det får sägas vara en stor bedrift – av det betydligt sämre slaget. Bordningen av Ship to Gaza-konvojen är det senaste exemplet på hur man minskar de redan mikroskopiska chanserna till en snar fred, upprör en hel värld och försvagar Israels ställning bland dess allierade.

Jag har i ett tidigare inlägg konstaterat att bordningen var tragisk, onödig och kontraproduktiv. Liksom tidigare händelser visar den att den nuvarande regeringen inte är kapabel att göra det som anstår en demokratiskt vald sådan. Ta exempelvis Dan Boströms grovt insinuerande artikel, som anklagade israeliska soldater för att stjäla organ från döda palestinier. Det är förståeligt att bli upprörd över sådant. Men att därifrån gå till att utlösa en diplomatisk kris, och kräva att den svenska regeringen agerar mot Aftonbladet, i strid mot yttrandefriheten, är absurt.

Långt allvarligare är oviljan att stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken. Det var denna fråga som fick bägaren att rinna över för Obama-administrationen. Obama hade ju i sitt tal i Kairo, för ungefär ett år sedan, manat till nya, fredliga intitativ i Mellanöstern. Att stoppa fortsatt bosättningen är en absolut nödvändighet för att kunna föra konstruktiva samtal med den palestinska ledningen på Västbanken. I stället har Benjamin Netanyahu inte bara viftat bort kritiken, utan också gått till motattack, var än den har yttrat sig.

Samma procedur upprepas nu. Den israeliska ledningen slår vilt ifrån sig alla anklagelser. Dess USA-ambassadör gör en helt absurd liknelse mellan de israeliska soldaterna som deltog och amerikanska soldater under andra världskriget. Han kallar aktionen ”helt legal, helt human och väldigt ansvarsfull”. Det är minst sagt pinsamt. Dessa krumbukter gör det inte till ett mindre klart faktum att den stred mot internationell rätt eller att människor dog som en konsekvens av den.

För vänner av Mellanösterns enda demokrati är det mycket plågsamt att se hur landet styrs av en så inkompetent ledning.