U2 förvandlade under fredagskvällen ett blåsigt Ullevi till en kokande kittel. Det irländska bandet öppnade med "Breath" från nya albumet "No line on the horizon", och för att vara så färsk var publiken förvånansvärt bra med på noterna. "Get on your boots" är i mina ögon en riktigt bra livelåt, med sitt medryckande riff, den något töntiga texten till trots. När "Beautiful day" kickar igång är euforin bland publiken total.
Den spektakulära scenen, "The Claw", kom inte till sin fulla rätt för de på ståplats längst fram, men för åskådarna på sittplats måste det varit en visuell upplevelse utan dess like. Centrum av scenen är för hög för att de längst fram, särskilt på sidorna, ska få någon riktig kontakt med bandet. U2 är förvånansvärt framåtriktade - likt på en koventionell arenaspelning, trots utflykter på ramperna som omsluter innerfållan.
Men det påverkar inte helheten påfallande mycket. Megastjärnorna gör en solid spelning, fylld av energi. Låtarna sitter säkert och klassikerna "I still haven't found what I'm looking for" är den enda låt som riktigt saknas på setlistan. Gensvaret är mäktigt från Ullevis innerplan och läktare. U2 har inga problem att flörta med sin månghövdade publik. De hjälps fram av ett mycket bra ljud, något som inte alltid lyser med sin närvaro i livesammanhang.
Läs även andra bloggares åsikter om U2, Ullevi, The Claw, Bono, The Edge, Adam Clayton, Larry Mullen
lördag 1 augusti 2009
fredag 31 juli 2009
Krönika i Gefle Dagblad
I dag har jag en krönika på ledarsidan i Gefle Daglbad. Den handlar om Alliansregeringens tid vid makten hittills, och vad som måste förändras för att maktövertagandet 2006 inte bara ska bli en parantes i Sveriges politiska historia.
"Om något verkligen saknas är det ett övergripande tema för regeringens reformpolitik. Många av reformerna rör liberala och borgerliga kärnfrågor, som ökad personlig frihet och mer eget ansvar. Som exemplet med sänkta skatter, vilket ökar individens makt på bekostnad av statens. Misstaget Alliansen gör är att aldrig prata om sådana reformer i frihetliga termer, utan bara i termer av fler jobb i samhället och bättre statsfinanser".
Håll utkik de två kommande helgerna för fler krönikor.
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Socialdemokraterna, Triangulering, Liberal retorik, Borgerlighet
"Om något verkligen saknas är det ett övergripande tema för regeringens reformpolitik. Många av reformerna rör liberala och borgerliga kärnfrågor, som ökad personlig frihet och mer eget ansvar. Som exemplet med sänkta skatter, vilket ökar individens makt på bekostnad av statens. Misstaget Alliansen gör är att aldrig prata om sådana reformer i frihetliga termer, utan bara i termer av fler jobb i samhället och bättre statsfinanser".
Håll utkik de två kommande helgerna för fler krönikor.
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Socialdemokraterna, Triangulering, Liberal retorik, Borgerlighet
torsdag 30 juli 2009
Kan vi lära oss av misstag?
Inte sällan upprepas devisen "att lära sig av sina misstag". Och det låter ju förnuftigt. Men nu kommer vetenskapliga bevis som talar för att vi inte alls lär oss av våra misstag, utan av våra framgångar. I försök med apor har forskare vid MIT kartlagt aktiviteten i hjärnan vid lyckade respektive misslyckade handlingar.
Det visade sig att hjärncellerna efter en lyckad handling finjusterar sig för att djuret ska agera likadant nästa gång. Vi ett misslyckande är denna aktivitet nästan obefintlig och djuren verkade inte förbättra sig efteråt.
Är det kanske dags att slopa den första devisen till förmån för den andra? Nja, tvärtom. Eftersom framgång automatiskt verkar ge erfarenhet behöver vi inte tänka så mycket på det. Att dra lärdom av sina misstag kräver tydligen mer ansträngning. Då kan en påminnande devis vara bra. Dessutom är kanske inte test på apor fullt överförbara till människor, trots våra likheter (vad vet jag). Intressant vore att se samma tester på människor.
Det är nog ändå så att vi lär oss något av alla erfarenheter, både bra och dåliga.
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärnan, Misstag, Framgångar, Lärdomar
Det visade sig att hjärncellerna efter en lyckad handling finjusterar sig för att djuret ska agera likadant nästa gång. Vi ett misslyckande är denna aktivitet nästan obefintlig och djuren verkade inte förbättra sig efteråt.
Är det kanske dags att slopa den första devisen till förmån för den andra? Nja, tvärtom. Eftersom framgång automatiskt verkar ge erfarenhet behöver vi inte tänka så mycket på det. Att dra lärdom av sina misstag kräver tydligen mer ansträngning. Då kan en påminnande devis vara bra. Dessutom är kanske inte test på apor fullt överförbara till människor, trots våra likheter (vad vet jag). Intressant vore att se samma tester på människor.
Det är nog ändå så att vi lär oss något av alla erfarenheter, både bra och dåliga.
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärnan, Misstag, Framgångar, Lärdomar
onsdag 29 juli 2009
Fattiga i Sverige?
Expressen har i dagens tidning ett inslag om de fattiga barnen i Sverige. Att räknas som fattig innebär att man till exempel inte har råd med cykel, TV-spel, nya kläder eller semester utanför staden man bor i.
Hur allvarlig denna fattigdom är tål att diskuteras; att inte kunna åka till Thailand på semester är förvisso tråkigt, men knappast något dessa barn lär lida av resten av livet. Med små medel går det att åstadkomma mycket: picknick, bad i någon närliggande sjö eller utflykter till stadsparken. Dessutom håller många dagis öppet under sommaren, likaså fritidsverksamheten på skolorna.
Staten kan inte gå hur långt som helst i viljan att skapa lika förutsättningar. Det skulle innebära ett närmast totalitärt samhälle.
Det är självklart lätt att bli upprörd över detta, särskilt om man lever i illusionen om landet Sverige där ingen far illa. Enligt Rädda barnen finns cirka en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Det är groteskt att jämföra denna relativa fattigdom med den absoluta fattigdomen som existerar i många av världens utvecklingsländer, men det är ändå ett problem för de barn som drabbas. Frågan är vad som är orsaken.
Exemplet som Expressen tar upp är dock inte det mest lämpade om man vill driva tesen om att det finns många fattiga, och därmed implicit utsatta, barn i samhället. Fembarnsmamman Sirpi, som är ensamstående och arbetslös, har inte råd att åka på semester med barnen.
Det är inte heller meningen med de bidrag hon får av samhället. Och att skaffa fem barn innebär att, som de flesta kan räkna ut, det blir lite mindre pengar till nöjen. Förutom den knapra ekonomin verkar det vara en väl fungerande familj.
Då finns det barn i Sverige som är betydligt mer utsatta: barn till alkoholister och narkomaner, ungdomar som utsätts för hedersförtryck, för att inte nämna de som lever under jorden för att undkomma utvisning. Det är betydligt allvarligare problem, som Expressen hellre borde lägga resurser på att uppmärksamma.
Lotta Gröning går till hård attack mot politikerna, som enligt henne vägrar uppmärksamma barnens situation. De försöker upprätthålla illusionen om ett samhälle utan fattiga. Men är det verkligen deras fel?
Gröning lyfter samtidigt upp en orsak till att människor hamnar i relativ fattigdom, nämligen dåligt fungerande myndigheter. Människor som på grund av för sena utbetalningar av Försäkringskassan blivit vräkta, eller hamnat mellan stolarna inom socialtjänsten. Det är inte bara missbrukare som kan bli hemlösa, utan även ”vanligt” folk. Där har hon rätt.
Men Lotta Gröning drar fel slutsats när hon tycker att politikerna ska göra mer. Det är tvärtom på grund av att politikernas – och därmed i förlängningen myndigheternas – makt är så omfattande som problemet uppstår – att skötsamma människor får gå från hus och hem. Genom välfärdsstaten och det höga skatteuttaget har Sveriges invånare placerat sin trygghet i händerna på politiker och anonyma tjänstemän.
Inte ens den mest väl utbyggda välfärdsstat kan garantera varje individs väl och ve. Det kan bara individen göra själv. De långa köerna till sjukvården, problemen med myndigheter, sena utbetalningar från Försäkringskassan, förändringarna i a-kassan och kommuner som avsäger sig sitt ansvar är tecken på att vi kommit till vägs ände.
Samhällets invånare måste i högre grad ta kontrollen över sina egna liv. De måste ta tillbaka en del av makten som i dag ligger hos politikerna. Genom att stora delar av svenskarnas inkomster beskattas bort har de blivit beroende av politikernas nyckfulla beslut. En liten sänkning i ersättningsnivån får stora konsekvenser, eftersom det egna sparandet ofta är obefintligt. Vilket inte är konstigt med tanke på att det inte finns något kvar att spara, efter att skatten är dragen.
Den frivilliga välgörenheten har i mångt och mycket försvunnit, och ersatts med en statlig motsvarighet.
Anne Wibble, före detta folkpartistisk finansminister, sa att alla borde ha minst en årslön i sparkapital. Det var ett uttryck för äkta sunt förnuft. Med en ekonomisk buffert skapas verklig trygghet, något politikerna inte kan åstadkomma, hur mycket de än lovar. Det är ett verkligt effektivt vapen mot den relativa fattigdomen.
Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Lotta Gröning, Expressen,
Hur allvarlig denna fattigdom är tål att diskuteras; att inte kunna åka till Thailand på semester är förvisso tråkigt, men knappast något dessa barn lär lida av resten av livet. Med små medel går det att åstadkomma mycket: picknick, bad i någon närliggande sjö eller utflykter till stadsparken. Dessutom håller många dagis öppet under sommaren, likaså fritidsverksamheten på skolorna.
Staten kan inte gå hur långt som helst i viljan att skapa lika förutsättningar. Det skulle innebära ett närmast totalitärt samhälle.
Det är självklart lätt att bli upprörd över detta, särskilt om man lever i illusionen om landet Sverige där ingen far illa. Enligt Rädda barnen finns cirka en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Det är groteskt att jämföra denna relativa fattigdom med den absoluta fattigdomen som existerar i många av världens utvecklingsländer, men det är ändå ett problem för de barn som drabbas. Frågan är vad som är orsaken.
Exemplet som Expressen tar upp är dock inte det mest lämpade om man vill driva tesen om att det finns många fattiga, och därmed implicit utsatta, barn i samhället. Fembarnsmamman Sirpi, som är ensamstående och arbetslös, har inte råd att åka på semester med barnen.
Det är inte heller meningen med de bidrag hon får av samhället. Och att skaffa fem barn innebär att, som de flesta kan räkna ut, det blir lite mindre pengar till nöjen. Förutom den knapra ekonomin verkar det vara en väl fungerande familj.
Då finns det barn i Sverige som är betydligt mer utsatta: barn till alkoholister och narkomaner, ungdomar som utsätts för hedersförtryck, för att inte nämna de som lever under jorden för att undkomma utvisning. Det är betydligt allvarligare problem, som Expressen hellre borde lägga resurser på att uppmärksamma.
Lotta Gröning går till hård attack mot politikerna, som enligt henne vägrar uppmärksamma barnens situation. De försöker upprätthålla illusionen om ett samhälle utan fattiga. Men är det verkligen deras fel?
Gröning lyfter samtidigt upp en orsak till att människor hamnar i relativ fattigdom, nämligen dåligt fungerande myndigheter. Människor som på grund av för sena utbetalningar av Försäkringskassan blivit vräkta, eller hamnat mellan stolarna inom socialtjänsten. Det är inte bara missbrukare som kan bli hemlösa, utan även ”vanligt” folk. Där har hon rätt.
Men Lotta Gröning drar fel slutsats när hon tycker att politikerna ska göra mer. Det är tvärtom på grund av att politikernas – och därmed i förlängningen myndigheternas – makt är så omfattande som problemet uppstår – att skötsamma människor får gå från hus och hem. Genom välfärdsstaten och det höga skatteuttaget har Sveriges invånare placerat sin trygghet i händerna på politiker och anonyma tjänstemän.
Inte ens den mest väl utbyggda välfärdsstat kan garantera varje individs väl och ve. Det kan bara individen göra själv. De långa köerna till sjukvården, problemen med myndigheter, sena utbetalningar från Försäkringskassan, förändringarna i a-kassan och kommuner som avsäger sig sitt ansvar är tecken på att vi kommit till vägs ände.
Samhällets invånare måste i högre grad ta kontrollen över sina egna liv. De måste ta tillbaka en del av makten som i dag ligger hos politikerna. Genom att stora delar av svenskarnas inkomster beskattas bort har de blivit beroende av politikernas nyckfulla beslut. En liten sänkning i ersättningsnivån får stora konsekvenser, eftersom det egna sparandet ofta är obefintligt. Vilket inte är konstigt med tanke på att det inte finns något kvar att spara, efter att skatten är dragen.
Den frivilliga välgörenheten har i mångt och mycket försvunnit, och ersatts med en statlig motsvarighet.
Anne Wibble, före detta folkpartistisk finansminister, sa att alla borde ha minst en årslön i sparkapital. Det var ett uttryck för äkta sunt förnuft. Med en ekonomisk buffert skapas verklig trygghet, något politikerna inte kan åstadkomma, hur mycket de än lovar. Det är ett verkligt effektivt vapen mot den relativa fattigdomen.
Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Lotta Gröning, Expressen,
tisdag 28 juli 2009
Hört talas om Belarus?
Diktaturen i Vitryssland, en kvarleva från den tid då Europa var fyllt av liknande diktaturer, är i högsta grad levande. President Alexandr Lukasjenko har styrt landet med järnhand sedan 1994. Han har en närmast obegränsed personlig makt.Lukasjenko har i två riggade val vunnit med siffror som politiker i demokratier bara kan drömma om. För att kunna ställa upp för omval en andra gång tog han helt sonika bort gränsen om två mandatperioder.
Han kontrollerar stora delar av vitrysk media. Landet lider kronisk brist på mänskliga rättigheter; protester slås ned och människor arresteras godtyckligt. Oppositionen är hårt ansatt. Allt detta är symptomatiskt för diktaturer. Det anmärkningsvärda är att detta pågår i det annars så demokratiserade Europa. Vitryssland var den enda diktatur som överlevde murens fall.
Okunskapen om landet är stor. En del av denna okunskap kan bero på landets namn; det låter som ett det skulle vara en del av Ryssland, inte ett självständigt land.
För att öka kunskapen om situationen i landet driver Liberala studenter kampanjen InfoBelarus. De vill att fler ska få upp ögonen för att vi faktiskt har en diktatur runt knuten. Utan stöd från omvärlden blir det än svårare för oppostitionen att åstadkomma förändring. Det missvisande namnet Vitryssland borde enligt Liberala studenter bytas ut mot Belarus, namnet som belaruserna själva använder.
Arbetet med att förpassa Europas sista diktatur till historieböckerna borde prioriteras mycket högre av Europas länder.
Läs även andra bloggares åsikter om Vitryssland, Belarus, Lukasjenko, Liberala studenter
Stege på vid gavel
Här på stegen, cirka sju meter över marken, tillbringar jag dessa sommardagar. Skrapa, borsta, tvätta, måla.
måndag 27 juli 2009
Detta är ett måste
Johan Croneman var inte ute och cyklade i sin recension. "Upp till kamp" är det bästa jag sett på TV på mycket lång tid. Känslan, förmedlad genom det svartvita fotot, är omöjlig att stå emot. Gläjde blandas med melankoli och lite sorg. Skådespelet är väl avvägt och känns naturligt. Likaså den politiska kontexten, som inte tar över, utan är lagom framträdande.
Se den.
Jakob Nyström
Läs även andra bloggares åsikter om Upp till kamp
Se den.
Jakob Nyström
Läs även andra bloggares åsikter om Upp till kamp
Storgäddan simmar ensam
Utrikesminister Carl Bildt är säkert mäkta nöjd med att nu få leda EU:s utrikesministrar. Han är i sitt esse bland de stora fiskarna, där han tillhör de största. Henrik Brors skriver i dagens DN att Bildt mycket väl har chansen att få posten som EU:s utrikesminister, om Lissabonfördraget till slut går igenom.Men på UD verkar inte Bildts frifräsarstil gå hem. Diplomati är mer än resor över världen och gemytliga lunchmöten. Stämningen på departementet lär inte ligga på topp. Inte heller ekonomin, som är körd i botten.
I stället för att gå igenom hela verksamheten i jakt på onödiga utgifter, tar man det till synes enkla beslutet att lägga ned ett antal generalkonsulat och en ambassad. I en allt mer globaliserad värld, där kontakt mellan människor och länder spelar allt större roll, är det helt fel väg att gå.
Det är något Carl Bildt inte borde vara särskilt nöjd över. Det är också något han borde visa mer än förstrött intresse.
Jakob Nyström
Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, UD, EU, Nedläggningar
Upp till kamp ännu en gång
Med start i dag sänder SVT dramaserien "Upp till kamp", skriven av Peter Birro, för andra gången. Förra gången den gick missade jag den, så nu ska jag försöka ta andra chansen att se den.
I fyra 90-minutersavsnitt skildrar Birro fyra vänners tillvaro mellan åren 1965 och 1976. Som bakgrund finns den tidens stora samhälleliga, politiska och musikaliska händelser: Vietnamrörelsen, den engelska och amerikanska musiken och ockupationen av Hagahuset, för att nämna några exempel. Det finns få tidsperioder som är så mytomspunna som just denna tid i Sveriges moderna historia.
"Upp till kamp" har vunnit flera priser, och Johan Cronemans recension i DN när serien hade premiär var minst sagt översvallande. Det borde således båda för en välgjord filmisk upplevelse, likväl som ett tidsdokument.
Klockan 21.00 på SVT 1 börjar den.
Jakob Nyström
Läs även andra bloggares åsikter om Upp till kamp, TV-serier, Peter Birro,
söndag 26 juli 2009
Statlig porr
Är det detta vi vill att våra skattepengar ska gå till? Alltså staligt finansierad porr, som bara för att den kallar sig feministisk får ett stöd på 350 000kronor av Svenska filminstitutet. Det är ju fullkomligt absurt.
Om jag nu skulle får för mig, att låt säga producera en porrfilm där jag filmar djur som sätter på varandra i naturliga miljöer, skulle det ge mig sköna statliga pengar? Ju mer avantgardistiskt desto bättre, liksom. Man vet ju aldrig, men jag vågar sätta en slant på att det är prefixet "feministisk" som fått institutet att gå igång på Mia Engbergs film "Dirty Diaries".
Och det är inget fel med feministisk porr, så länge skattebetalarnas pengar hålls ute från det hela. För mig kan folk få spela in vilken sorts porr de vill (så länge det inte bryter mot lagar förstås). Men finansieringen, det ska de stå för själva.
Det skulle kanske kunna vara Folkhälsointitutet som ligger bakom det hela; Sveriges volksgesundheit är nog i behov av lite feministisk porr. Helt osannolikt är det inte med tanke på instituets track-record.
Det är lika bra att slopa kulturpolitiken. Låt människor själva välja vad de vill göra på sin fritid, utan att politiker ska lägga värderingar i det. Då får alla bära sina egna kostnader och vi slipper orättvisan att operabesökare subventioneras men inte hårdrockare.
Jakob Nyström
Läs även andra bloggares åsikter om Kulturpolitik, Idioti
Om jag nu skulle får för mig, att låt säga producera en porrfilm där jag filmar djur som sätter på varandra i naturliga miljöer, skulle det ge mig sköna statliga pengar? Ju mer avantgardistiskt desto bättre, liksom. Man vet ju aldrig, men jag vågar sätta en slant på att det är prefixet "feministisk" som fått institutet att gå igång på Mia Engbergs film "Dirty Diaries".
Och det är inget fel med feministisk porr, så länge skattebetalarnas pengar hålls ute från det hela. För mig kan folk få spela in vilken sorts porr de vill (så länge det inte bryter mot lagar förstås). Men finansieringen, det ska de stå för själva.
Det skulle kanske kunna vara Folkhälsointitutet som ligger bakom det hela; Sveriges volksgesundheit är nog i behov av lite feministisk porr. Helt osannolikt är det inte med tanke på instituets track-record.
Det är lika bra att slopa kulturpolitiken. Låt människor själva välja vad de vill göra på sin fritid, utan att politiker ska lägga värderingar i det. Då får alla bära sina egna kostnader och vi slipper orättvisan att operabesökare subventioneras men inte hårdrockare.
Jakob Nyström
Läs även andra bloggares åsikter om Kulturpolitik, Idioti
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
