Apelsinflickan

Stockholm år 1882. 15-åriga Signe har precis flytt från gården där hon blivit placerad som piga. Utmattad och utsvulten kommer hon till huvudstaden. Hennes första tid där blir en kamp för daglig överlevnad. Hon minns sin fars ord: ”Du ska inte bli en apelsinflicka”. Apelsinflickor är benämningen på de prostituerade som säljer sina tjänster till bönder och köpmän på Stockholms gator och krogar.

Signe lämnades till nunnorna som åttaåring. Hennes ensamstående far klarade inte av att ta hand om henne samtidigt som han åkte runt och letande efter påhugg. På barnhemmet har hon lärt känna Alice, som blivit något av Signes storasyster. När Signe får arbete som piga på en gård skiljs de två åt. Efter att Signe har rymt till Stockholm korsas deras vägar igen. Alice har blivit det som Signes far varnade för: en apelsinflicka. Samtidigt som Signe skäms över sin vän drabbar skammen även henne; det är ju Alice som försörjer dem båda.

Lena Kallenberg skildrar i sin roman Apelsinflickan en stad i förändring. Industrialismen har till viss del nått Sverige och Stockholm. Inflyttningen från landsbygden är massiv, och det finns knappast arbete åt alla dem som söker sin lycka i staden. Fattigdomen är utbredd, liksom supandet som följer med den; en genomsnittlig arbetare lägger en fjärdedel av sin lön på brännvin.

Det gamla ståndssamhället sjunger på sista versen, men klassamhället som i stället tar dess plats är likväl fyllt med konflikter. Synen på fattigdom är minst sagt gammal och unken. Kyrkan propagerar för att fattigdomen är en av Gud given ordning, som inte kan brytas. Arbetslösa skrivs in på anstalter, likaså ”förtappade” flickor. Där råder stränga regler. Legostadgan tillåter myndigheter att åtala människor för lösdriveri. Den flicka som vill abortera en oäkting tvingas göra så medelst fosforpulver. Vid upptäckt väntar tre års fängelse.

Det var länge sedan jag läste en så gripande bok som Apelsinflickan. När man väl sugits in i berättelsen släpper den inte taget förrän boken är utläst. Så vitt jag kan bedöma har Lena Kallenberg skrivit en trovärdig skildring av Stockholm under senare delen av 1800-talet. Det här är det moderna Sveriges vagga, men tiden känns fruktansvärt avlägsen. En nutida tidsresenär skulle skrämmas av stanken, smutsen, fattigdomen, alkoholismen och människornas beteende. Men där finns ändå fröet till vad vi är i dag. Och allt är inte misär; där finns goda människor och omtänksamhet. Men det mest genomgripande, det som slog mig mest, är bristen på respekt för sina medmänniskor, oavsett härkomst, kön eller social ställning.

Boken är rapp och välskriven. Kallenberg har på ett föredömligt sätt fångat en känsla. Känslan av att så här kan det ha varit, att boken är representativ för tidsperioden. Det är kanske inte helt riktigt. Kallenbergs perspektiv är begränsat till den fattiga delen av Stockholm, till misären och lidandet. Den framväxande borgarklassen skildras i förbigående; när den väl framträder är det svinaktiga typer som är dess företrädare. Men som en skildring av det hon ämnat skildra fyller boken sina skor väl. Bokens största behållning är de välskrivna dialogerna, som förstärker känslan ytterligare.

På och mellan raderna kan man ana en stark aversion mot allt vad prostitution heter. Här finns ingen lycklig hora så långt ögat når, utan bara utnyttjade flickor, mest från landsbygden. Apelsinflickornas vardag präglas av våld, övergrepp och krossade illusioner. Lena Kallenberg skulle förmodligen kunna skriva en bok om Stockholm i dag, där den småländska apelsinflickan är utbytt mot ett traffickingoffer från de forna öststaterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Apelsinflickan, Lena Kallenberg, Historiska romaner, Prostitution, Recensioner

Förnuft och känsla

Är politiken överlag rationell eller inte? Frågan är om det över huvud taget går att säga, eftersom politiken består av interaktion och konfrontation mellan olika ideologier och idéströmningar. Vad som för en liberal framstår som självklart kan för en socialist vara fullkomligt främmande. Politik och politisk filosofi handlar om värden och vilka av dem som är viktigast: frihet, jämlikhet, klass- och familjegemenskap, plikt, ansvarstagande etcetera. Det är en kamp om vilka värden som ska forma samhället. Ofta resulterar det i en blandning, förmodligen med övertoner åt något håll.

Vetenskap och empiri är värden som är oskiljbara delar av liberalismen. Liberalismen uppstod under upplysnigen, och deras historia är tätt sammantvinnande. Redan under 1700-talet byggde liberalerna sina resonemang på empiri och sunt förnuft. Mot den stod de konservativa med diverse pseudoargument. Till stora delar vann dåtidens liberaler. Men kampen mot ofrihet, förtryck och statlig klåfingrighet pågår än i dag.

Modern hjärnforskning visar att vi inte är så rationella som vi vill tro. Medvetet sorterar vi bor information som inte passar in i vår världsbild. Under ett test i presidentvalrörelsen 2004 fick deltagarna, alla övertygade demokrater eller republikaner, se två klart motsägelsefulla citat av båda kandidaterna. Motståndaren uppfattades just som motsägelsefull, men det gjorde inte den egna kandidaten.

Vid en konflikt i hjärnan mellan känsla och fakta aktiveras ett nätverk som framkallar obehag. Hjärnan reagerar med att stänga ned nätverket och i stället aktivera ett belöningssystem. Vi får alltså en belöning för att låta våra känslor styra, inte vårt intellekt. Forskaren som genomförde studien, Drew Westen, drar slutsatsen att det inte lönar sig att försöka övertyga de redan övertygade, samt att politken ska tala till våra känslor.

Det har vänstern ofta varit bra på, liksom konservatismen. Liberaler tenderar att i högre utsträckning tala till människors förnuft. Enligt hjärnforskningen är det fel taktik. Liberalismens tro på människans rationalitet kanske har varit, och är, för stor?

Fullt så enkelt är det så klart inte. Det är klart att det går att övertyga med förnuftiga och sakliga resonemang. Däremot kan det vara så att det är lättare att ta till sig något som talar till publikens känslor. Liberalismen kan uppfattas som för rationell, beräknande och kanske lite själlös. Men ingenting kunde vara mer fel. Det går att tala till känslor och samtidigt vara både liberal och rationell.

En liberal retorik måste våga stå för klassiska liberala värden som frihet, jämlikhet, individens rätt till sitt eget liv, motstånd mot förmynderi, samtidigt som den är rationell. Att kombinera känsla och förnuft borde vara liberalismens styrka. Liberala politiker bör utnyttja detta mer och sätta dagordningen, i stället för att spela efter socialdemokratins.

Det finns absolut plats för frihetliga idéer även i Sverige. Det gäller bara att förmedla dem på bästa sätt. Vänsterns hegemoni över positivt laddade ord - solidaritet, rättvisa, jämlikhet - kan och borde brytas.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, Socialism, Förnuft, Känsla, Retorik, Värdeord, Rationalitet

Helgens bild: I stridens hetta

Kongressfotboll: Isak Bergdahl vs. Christoffer Fagerberg.

Röta i polishuset

Rättsväsendet i Sverige är i förfall. Om Polisen vore ett företag som konkurrerade på en fri marknad hade det gått i konkurs för länge sedan. De ansvariga för att det ser ut som det gör är framför allt polisledningen och politiker som i stället för välgrundade beslut levererar populism på populism.

Peter Wolodarski på Dagens Nyheter har i tre söndagskrönikor förtjänstfullt skrivit om hur illa det verkligen står till. I den första handlar det om politikers fixering vid siffror att skryta med. Detta skryt bedrivs allt som oftast på kvalitetens och skattebetalarnas bekostnad. Som när någon kokade ihop det eminenta förslaget att Polisen varje år skulle göra 2.2 miljoner utandningstest i trafiken. Det är rätt så många, så för att hinna med ställde poliserna sig där de kunde stoppa så många bilar som möjligt, samtidigt som de kunde arrestera så få som möjligt. Sifferskryt gick före kvalitet.

Den största utlovade reformen under mandatperioden är en ökning av antalet poliser med cirka 3 000. Inte en ökning med så många som verksamheten bedöms behöva, utan för att uppnå ett snyggt tal att skryta med. 20 00 ska det vara. Punkt slut. Att det kommer skapa stort tryck på övriga delar av rättsväsendet, som domstolar och häkten, det verkar man inte tänkt på.

I nummer två tar han upp de absurt långa handläggningstiderna av bedrägeribrott hos Stockholmspolisen. I 97 procent (!) av fallen tar det längre tid än det ska göra. Drygt en tredjedel behandlas inte ens inom ett år. Trots att Justitieombudsmannen upprepade gånger riktat skarp kritik mot den långsamma handläggninen verkar det inte röra varken polisledning eller justitieminister Beatrice Ask i ryggen. Till saken hör att ansvariga politiker begärt att dessa brott ska prioriteras.

Det belyser en klassisk sjukdom som politiken lider av: att lova är lätt, att driva igenom är förhållandevis lätt, men att följa upp effekterna av en lag eller anvisning är desto svårare. Förmodligen för att intresset saknas.

I senaste krönikan hittar Wolodarski bevis för att nidbilden av en polis – rundlagd, mest intresserad av wienerbröd och rätt lat – kanske inte ligger så långt borta, åtminstone när det gäller vissa poliser. I en studie från 2008 beläggs att skillnaderna i kompetens och arbetsinsats är betydande bland poliser i yttre tjänst. Nio procent av poliserna står för 30 procent av alla ingripanden, 21 procent för 50 procent av ingripandena.

Ekvationen ser i de flesta fall ut så här: ju fler tjänsteår, desto mindre initiativförmåga. Det borde egentligen betyda större kunskaper, men miljön inom Polisen tycks bryta ned medarbetare och pressa in dem i en unken kultur.

Det finns flera likheter mellan rättsväsendet och försvaret. Tillsammans utgör de fundamenten för ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Båda dessa fundament måste finnas för att garantera invånarnas säkerhet och därmed trygghet. Vård-skola-omsorg i all ära, men utan rättsväsende och försvar existerar varken trygghet eller säkerhet.

Trots deras oerhörda vikt är det politiska intresset för frågorna svalt. Det är komplexa frågor, som inte gör sig bra på valaffischer – förutom det där med fler poliser förstås. Politiken saknar genomgående problemformulering och i lika hög utsträckning uttänkta lösningar. Politikerna tar enskilda beslut för att lösa akuta problem, eller inbillade sådana, och långsiktigheten ställs på undantag.

Den tredje likheten är att både Försvarsmakten och Polisen dras med enorma problem. Problemen är inte identiska, men gemensamma nämnare är ineffektivitet, stela strukturer, stor byråkrati och på det bristande förändringsvilja. Allt detta går ut över verksamheten.

Stora problem kombinerat med bristande förändringsvilja och dåligt intresse bland politiker är en farlig blandning. Särskilt farlig blir den med tanke på dessa områdens vikt. Vi har inte råd att ignorera problemen längre. Och vi har definitivt inte råd med lösningar som inte är förankrade eller stödjer sig på fakta. Som att öka antalet poliser utan närmare eftertanke.

Vad som behövs är en genomlysning av hela verksamheten, både Polisens och försvarets. Problemen går djupt, och då måste behandling verka på djupet. Annars slösas skattepengar bort till ingen nytta. En bra början vore att partierna erkänner vikten av ett starkt rättsväsende och försvar. Sedan att de tar ett helhetsgrepp och verkligen prioriterar.

Demokratin är inte gratis. Den måste försvaras, och det kostar både energi och pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om Polisen, Rättsväsendet, Försvarsmakten, Peter Wolodarski

Sexköp, cannabis och alkohol - samt en ny ordförande

Efter fyra intensiva dagar är årets kongress för Liberala ungdomsförbundet över. Det har onekligen varit en intressant, spännande, lärorik och rolig helg. En ny förbundsstyrelse, och framför allt en ny ordförande, har valts. Adam Cwejman tar över efter Frida Johansson Metso och han kommer att kastas in i hetluften direkt, med tanke på att nästa år är valår. Av det jag sett hittills kan jag inte tro annat än att han kommer att klara av det med bravur. Adam är kunnig, saklig och välartikulerad. Detta kombinerat ger honom bra pondus och förtroende.

Det här var mina första handlingsprogramskongress, och överlag verkar det som att debattnivån varit ovanligt hög. I mitt tycke höll sig även de mer känsliga debatterna allt som oftast på en saklig nivå, utan personangrepp och annat otrevligt.

Till de mer intressanta, och väntade, debatterna hörde såklart den om alkoholmonopolet, legalisering av cannabis och sexköpslagens vara eller icke vara - typiska LUF-debatter som återkommer år efter år.

Alkoholmonopolet ska, enligt LUF då, avskaffas, och försäljning ska ske i licencierade butiker, något som bäddar för bättre utbud, generösare öppettider och mer personlig service. Trots att vi har ett monopol är alkoholproblematiken relativt stora i Sverige. Det är snarare en fråga om vilken alkoholkultur vi har, än vilket försäljningssystem. Den kulturen är inte särskilt trevlig, och mer kontinetalt inflytande efterfrågas. Skulle kanske ett minskat moraliserande kring det här med alkholförsäljning kunna bidra till en sådan utveckling? Att stimulera till en flaska vin lite oftare, i stället för en rejäl fylla på helgen. Hoppas kan man ju.

Trots goda resultat från Portugal, där man genom att legalisera cannabis och även tyngre droger faktiskt lyckats vända en utveckling med ökande narkotikaproblem, gick inte motionen om en legalisering i Sverige igenom. Det är synd. Polisen har bättre saker att göra än att jaga människor som röker på. Men framför allt bidrar ett förbud till en stigmatisering av både brukare och missbrukare, som minskar deras vilja att ta kontakt med sociala myndigheter och skadar den uppsökande verksamheten. Frågan om en legalisering handlar både om den principiella ståndpunkten att människor har rätt att inta vilka substanser de vill och det pragmatiska i att missbruksvården gynnas, vilket gör att fler människor kan räddas ur sitt missbruk. En legaliseringen innebär också att köparen inte behöver komma i kontakt med kriminella, och därigenom också tyngre droger. Dessutom skulle det dra undan benen för kriminella nätverk.

Sexköpslagen är en komplex fråga. Å ena sidan går det att hävda individens rätt att själva använda sin kropp på det sätt denne finner bäst. Å andra sidan går det inte att blunda för det faktum att många prostituerade far väldigt illa. Det går ofta inte att skilja dessa två kategorier av människor åt. Sen är lagens effekter omdiskuterade. Den har minskat människohandeln med prostituerade till Sverige. Samtidigt har prostitutionen flyttat ned under jorden, där det är svårare att alls ha någon insyn. De prostituerade drar sig för att söka hjälp när de behöver, och även här drabbas den uppsökande verksamheten. Kongressen landade i en kompromiss, där den erkänner principen om att få sälja sex, men samtidigt säger att för att lagen ska avskaffas måste det förbättra situationen för de utsatta. Lite tvetydigt kan tyckas, men politik är ju ofta att kompromissa.

Andra intressanta debatter handlade om att i högre grad privatisera världens vattentillgångar, ett slopande av partistödet samt hur finansieringen av högskolan borde utformas.

Personligen är jag mest nöjd med att LUF nu tar avstånd från manlig omskärelse. Jag har tidigare skrivit om denna fråga här i bloggen. Det här är en fråga där den absoluta principen om varje människas rätt till sin egen kropp är central. Den väger tyngre än andra hänsyn Det är individer som har rättigheter, inte religioner. Pojkars rätt till sin egen kropp är viktigare är föräldrars rätt till en omskuren snopp.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberala ungdomsförbundet, Adam Cwejman, Frida Johansson Metso, Alkoholmonopolet, Cannabislegalisering, Sexköpslagen, Omskärelse

Varför åldersnoja?

I dag har jag en ny krönika i Gefle Dagblad. Här kom jag verkligen så långt från "ungdomsfrågor" det bara går, men vi ska ju alla bli gamla någon gång, och således ligger det i allas intresse att förbättra deras situation. Jag har länge irriterats av den underliga syn vi har på åldrande här i Sverige. Det jag skrivit får tala för sig själv, det vore onödigt att upprepa sig här.

Att så få människor väljer att arbeta vidare efter 65 tror jag inte bara speglar personliga preferenser, utan också kulturen i samhället. Normen är att gå i pension vid 65, helst några år tidigare, trots att både individen och samhället kan gynnas av ett fortsatt yrkesverksamt liv.

Individer är olika varandra. Jag är övertygad om att många av dem som närmar sig strecket har mycket kvar att ge. Arbetsgivare, både privata och offentliga, borde i högre utsträckning värdesätta den erfarenhet äldre medarbetare besitter.

Läs hela här!

Kongress i Nässjö

Anledning till att bloggen inte uppdaterats de senaste dagarna är att jag befinner mig på Liberala ungdomsförbundets kongress i Nässjö. Jag kommer efter helgen redogöra vilka frågor vi gått i liberal riktning, eller inte, vilket tyvärr kan hända. (Förvisso går det att tolka liberalt på väldigt många sätt). Jag kan redan nu glädjande delge att LUF är för ett nedmonterande av alkoholmonopolet. Försäljning av alkohol ska ske i licencierade butiker, och åldersgränsen ska vara 18 år.

Vadå fattig?

Johan Ingerö är min absoluta favoritbloggare. Hans resonemang är genomtänkta och tar upp tankegångar som inte hörs så ofta. Dessutom är han en skön stilistiker. Han är ett bevis på att begåvade politiska skribenter inte bara återfinns på de stora drakarnas ledarsidor. Bloggosfären må utgöras av till största delen skräp, men så länge sådana kvalitetsskribenter finns kvar är det inget att bry sig om. Att Johan ofta skriver kontroversiellt och politiskt inkorrekt är också ett plus i min bok.

På ett föredömligt sätt har han den senaste veckan angripit Expressens artikelserie om fattiga barn. Det han skrivit stämmer bra överens med mina egna ståndpunkter, som jag framförde här. En passage som var särskilt lyckad och beskriver det hela på ett svåröverträffat sätt var följande:

"Mest förbannad är jag nog för att jag har egna erfarenheter av de situationer som Expressen listar som exempel på akut fattigdom. Jag växte upp med en ensamstående mamma som, när jag föddes, inte hade särskilt mycket utbildning. Vi hade ingen bil, ingen tvättmaskin, ingen video och i långa perioder heller inte någon tv. Sommarhus fanns inte ens på kartan och under hela min barndom åkte jag och mamma aldrig tillsammans utanför landets gränser.

Men fattiga? Vi läste mängder av böcker, upptäckte Stockholms skärgård, umgicks med släktingar och vänner i vått och torrt och - vilket är viktigt - fokuserade på att fetare dagar säkert skulle komma i framtiden. Morsan pluggade till och från under hela min uppväxttid och har idag långt fler högskolepoäng än de flesta. Numera tjänar hon dessutom rätt bra. Ingen av oss är fattiga nu. Inte heller var vi det då. Däremot hade vi rätt ont om pengar."

Ingen av oss är fattiga nu. Det var vi inte då heller. Däremot hade vi rätt ont om pengar. Det är banne mig kloka ord. Vi har en tendens att bara koppla begreppet fattigdom till pengar. Så enkel är det inte. Som Johan skriver kan man ha ont om pengar men ändå leva ett gott liv och göra mycket intressant. Man kan ha ett rikt sällskapsliv utan stora ekonomiska tillgångar. Omvänt kan den på ytan mest välbärgade familj leva ett fattigt liv; där det jag nämt ovan saknas. Social rikedom är förmodligen viktigare än materiella tillgångar för de flesta.

Att mäta fattigdom bara efter storleken på bankkontot är att ha en mycket smal och begränsad syn på begreppet.

Läs gärna inläggen i sin helhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Expressen, Johan Ingerö

Engagemang för maskrosbarn

Therese Eriksson är en person som förtjänar att uppmärksammas. Under sin uppväxt levde hon med sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mor. Tillsammans med en vän startade hon föreningen Maskrosbarn.

Nu i sommar anordnar hon ett läger för 17 barn till föräldrar med missbruks- eller andra problem. Deltagarna betalar ingenting, utan allt finansieras av det Therese tjänat på sina föreläsningar om barn till missbrukare, totalt 140 000 kronor.

De flesta av ledarna har själv en liknande bakgrund. På maskroslägret tillåts ungdomarna, som vanligtvis får agera föräldrar åt sina syskon och sina egna föräldrar, chansen att vara barn. De gör det man brukar göra på läger, men pratar också om hur man psykiskt överlever med sådana hemförhållanden.

Barnen talar om att socialtjänst och kuratorer, trots mycket välvilja, inte kan hjälpa dem. På lägret får de prata med de som är, och har varit, i samma situation. Där får de hjälp att inse sitt eget värde och rätten till ett värdigt liv.

Det går inte att känna annat än djup beundran för Therese Erikssons engagemang. Generellt är det brist på liknande initiativ; Sverige är ett land där många tror att det mesta löser sig via skattsedeln och diverse politiska initiativ.

Socialsekreterare kan aldrig ersätta ett verkligt och brinnande engagemang. Tron på att staten löser det mesta har kvävt viljan att göra frivilliga insatser, och det höga skatteuttaget möjligheterna att skänka pengar till välgörenhet.

Staten borde ta några steg tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Frivillighet, Engagemang, Välgörenhet, Maskrosbarn

Peter W på G?

Jag och många med mig har varit besvikna över Peter Wolodarskis återkomst till DN:s ledarsida. Det är många förhoppningar som inte infriats; jag trodde att han skulle göra ledarsidan mer liberal och ideologisk, tvärtom har den blivit än mer utslätad och politiskt korrekt. Alla åsikter försvinner i ett ändlöst resonerande, som inte leder fram till någon särskild ståndpunkt. Den är ungefär som utspätt vin. Med tanke på den enorma redaktionen och en uppsjö av kolumnister är det konstigt att DN inte lyckas producera intressantare artiklar.

Men de två senaste helgerna har jag anat en liten förändring från Wolodarskis sida. Huruvida den är bestående återstår att se. I två söndagskrönikor (första och andra) har han tagit upp en verkligt viktig fråga, och gjort det på ett bra sätt, med tydliga åsikter. Han är i grunden en duktig skribent och i de två senaste texterna har han kommit till rätta igen.

Det handlar om polisen och rättsstaten, det viktigaste vi har - samhällets grundpelare. Tyvärr är det ett politikerområde som alltid får stå i skuggan av vård-skola-omsorg, trots att det är minst lika viktigt. Utan grundläggande rättssäkerhet och brottsbekämpning spelar det ingen roll hur bra sjukvården är, för det innebär ändå ett samhälle utan trygghet. Därför är det sorgligt att rättsväsendet är ett så lågprioriterat område. Det Peter Wolodarski skriver om är ingen solskenshistoria, utan direkt nedslående.

Den torra redovisningen säger något skandalöst om situationen hos Stockholmspolisen. Att bara 33 av 1 168 misstänkta bedrägerier utreds i tid innebär att man missar deadline i 97 procent av fallen.

Om en privatperson slarvar med räkningar eller skatter hör kronofogden av sig ganska snart. Därefter väntar betalningsanmärkning och utmätning. Hårda påföljder kan också drabba företag som bryter avtal eller struntar i att följa lagar och regler.

Men när polisen inte uppfyller sitt grundläggande samhällskontrakt blir det sällan värre än kritik från JO, trots att bristen på agerande skapar rättsosäkerhet och lidande. Att behöva vänta i åratal på att de rättsvårdande myndigheterna ska utföra sitt jobb är en plåga för den enskilde.

Skandalöst är ordet, och detta är bara en del av polisens verksamhet; toppen av ett isberg. Vi minns polisens kvantitativa alkoholkontroller och hur de(inte) fungerade. Eller varför inte bristen på poliser i yttre tjänst under kvällar, helger och sommartid, då de flesta brott begås. När polisen går hem börjar brottslingarna arbeta.

För att råda bot på detta vill politikerna uppnå målet om 20 000 poliser, varav hälften i yttre tjänst. Men det är en alldeles för enkel och bekväm lösning.

Förra söndagen beskrev jag hur den politiska fixeringen vid att polisen ska ha 20 000 anställda och att hälften av dessa ska arbeta på fältet, gått ut över rättsstatens kvalitet. De försenade förundersökningarna illustrerar detta väl.

När fler och fler poliser är ute i samhället och tar emot anmälningar ökar också trycket på de övriga delarna av rättsapparaten. Åklagare och domstolar får väsentligt mer att göra, vilket förra året resulterade i en akut kris hos åklagarna. Myndigheten saknade de resurser som behövdes för att hantera den växande mängden ärenden.

Allt detta symboliserar bristen på helhetsperspektiv från politiskt håll. Man väljer att fokusera på det som leder till snabb uppmärksamhet, som synliga poliser, och ignorerar det svåra, tidsödande och kvalitativa arbetet som bedrivs i det tysta.

Om Alliansen faktiskt skulle börja bry sig om de här frågorna, och likt Peter Wolodarski skriver ta en helhetsgrepp om dem, skulle man kunna hämta hem många röster. Borgerlig kriminalpolitik vinner över socialdemokratiskt daltande med brottslingar. Om Polisen hade verkat på en fri marknad hade den för länge sedan gått i konkurs. En ordentlig genomlysning av verksamheten skulle vara en bra början på ett förändringsarbete.

Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask (M) närläser JO:s protokoll, men som ansvarigt statsråd borde hon skämmas. Det är en grundläggande rättighet för såväl brottsoffer som misstänkta att få sin sak prövad så snabbt som det bara går.

Just så.

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, Polisen, Rättsväsendet, Kriminalpolitik