Fattiga i Sverige?

Expressen har i dagens tidning ett inslag om de fattiga barnen i Sverige. Att räknas som fattig innebär att man till exempel inte har råd med cykel, TV-spel, nya kläder eller semester utanför staden man bor i.

Hur allvarlig denna fattigdom är tål att diskuteras; att inte kunna åka till Thailand på semester är förvisso tråkigt, men knappast något dessa barn lär lida av resten av livet. Med små medel går det att åstadkomma mycket: picknick, bad i någon närliggande sjö eller utflykter till stadsparken. Dessutom håller många dagis öppet under sommaren, likaså fritidsverksamheten på skolorna.

Staten kan inte gå hur långt som helst i viljan att skapa lika förutsättningar. Det skulle innebära ett närmast totalitärt samhälle.

Det är självklart lätt att bli upprörd över detta, särskilt om man lever i illusionen om landet Sverige där ingen far illa. Enligt Rädda barnen finns cirka en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. Det är groteskt att jämföra denna relativa fattigdom med den absoluta fattigdomen som existerar i många av världens utvecklingsländer, men det är ändå ett problem för de barn som drabbas. Frågan är vad som är orsaken.

Exemplet som Expressen tar upp är dock inte det mest lämpade om man vill driva tesen om att det finns många fattiga, och därmed implicit utsatta, barn i samhället. Fembarnsmamman Sirpi, som är ensamstående och arbetslös, har inte råd att åka på semester med barnen.

Det är inte heller meningen med de bidrag hon får av samhället. Och att skaffa fem barn innebär att, som de flesta kan räkna ut, det blir lite mindre pengar till nöjen. Förutom den knapra ekonomin verkar det vara en väl fungerande familj.

Då finns det barn i Sverige som är betydligt mer utsatta: barn till alkoholister och narkomaner, ungdomar som utsätts för hedersförtryck, för att inte nämna de som lever under jorden för att undkomma utvisning. Det är betydligt allvarligare problem, som Expressen hellre borde lägga resurser på att uppmärksamma.

Lotta Gröning går till hård attack mot politikerna, som enligt henne vägrar uppmärksamma barnens situation. De försöker upprätthålla illusionen om ett samhälle utan fattiga. Men är det verkligen deras fel?

Gröning lyfter samtidigt upp en orsak till att människor hamnar i relativ fattigdom, nämligen dåligt fungerande myndigheter. Människor som på grund av för sena utbetalningar av Försäkringskassan blivit vräkta, eller hamnat mellan stolarna inom socialtjänsten. Det är inte bara missbrukare som kan bli hemlösa, utan även ”vanligt” folk. Där har hon rätt.

Men Lotta Gröning drar fel slutsats när hon tycker att politikerna ska göra mer. Det är tvärtom på grund av att politikernas – och därmed i förlängningen myndigheternas – makt är så omfattande som problemet uppstår – att skötsamma människor får gå från hus och hem. Genom välfärdsstaten och det höga skatteuttaget har Sveriges invånare placerat sin trygghet i händerna på politiker och anonyma tjänstemän.

Inte ens den mest väl utbyggda välfärdsstat kan garantera varje individs väl och ve. Det kan bara individen göra själv. De långa köerna till sjukvården, problemen med myndigheter, sena utbetalningar från Försäkringskassan, förändringarna i a-kassan och kommuner som avsäger sig sitt ansvar är tecken på att vi kommit till vägs ände.

Samhällets invånare måste i högre grad ta kontrollen över sina egna liv. De måste ta tillbaka en del av makten som i dag ligger hos politikerna. Genom att stora delar av svenskarnas inkomster beskattas bort har de blivit beroende av politikernas nyckfulla beslut. En liten sänkning i ersättningsnivån får stora konsekvenser, eftersom det egna sparandet ofta är obefintligt. Vilket inte är konstigt med tanke på att det inte finns något kvar att spara, efter att skatten är dragen.

Den frivilliga välgörenheten har i mångt och mycket försvunnit, och ersatts med en statlig motsvarighet.

Anne Wibble, före detta folkpartistisk finansminister, sa att alla borde ha minst en årslön i sparkapital. Det var ett uttryck för äkta sunt förnuft. Med en ekonomisk buffert skapas verklig trygghet, något politikerna inte kan åstadkomma, hur mycket de än lovar. Det är ett verkligt effektivt vapen mot den relativa fattigdomen.

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Lotta Gröning, Expressen,