Att skriva tentamen

Klockan på datorskärmen visar 21.17. Hög tid att slå igen kurslitteraturen; jag påminner mig om den ständiga förmaningen från lärarna: ”Det är ingen idé att plugga dagen innan ett prov”. Det är ord som har följt mig genom hela skolsystemet, från lågstadiet till högskolan. Nu senast var det lektorn i matematik som yttrade dessa visdomsord. Om lärarna bara visste hur förgäves det är. Ingen låter bli att plugga dagen innan en tenta. Tvärtom är den kollektiva tentapsykosen som allra värst då. Det spelar ju ingen roll hur bra man kan innehållet på kursen: Bara tanken på att sitta dagen innan dagen D och göra ingenting ger svår ångest. Det man lär sig dagen innan försvinner lika snabbt igen, sägs det. Men det ger förhoppningsvis utslag i tentabetyget, som i utbildningsfabriken är lika med allt.

Tentaperioden är en underbart inrutad period. Upp klockan åtta, äta frukost, mjukstarta med läsning av gratis kår-DN, dyka ned i kurslitteraturen, äta lunch, ned i böckerna igen, ta en promenad, läsa lite till, laga middag, plugga ännu lite mera, sedan läggdags vid halv ett. Och så repetera.

Nyckeln till en lyckad tenta är att spela ned förväntningarna - intala sig att man egentligen kan rätt lite. Man ringer till en kursare kvällen innan, snackar om hur jävla jobbig kursen är och hur dum i huvudet kursansvarig lärare är. Vilket tråkigt ämne det är vi läser. Eller att det egentligen är intressant och så, men att upplägget gör det så fantastiskt tråkigt. Att ringa till mor eller far åstadkommer samma sak, med den positiva bieffekten att päronen blir glada om man lyckas överträffa de medvetet lågt ställda förväntningarna.

Att spela ned förväntningarna handlar inte primärt om glada överraskningar när betyget väl kommer. Det är istället en medveten tentataktik. Vad som under själva tentan måste undvikas till varje pris är panik över något man inte kan, eller tror man inte kan, och den på paniken följande nedstängningen av hjärnkontoret. Ju lägre förväntningar, desto lägre sannolikhet att paniken slår till. Då slipper man kallsvetten, illamåendet och de där knivarna i magen. Den mest avslappnade tenta jag någonsin skrivit var den där jag på förhand halvt om halvt resignerat. Att känna att man inte har något att förlora gör underverk.

Det enda jag kan vara säker på kvällen innan är att klockan kommer att hinna bli både ett och två innan jag slutligen somnar. Det beror inte på nervositet, det vore fel ord för att beskriva känslan. Snarare handlar det om en spänd förväntan. Både huvud och kropp har svårt att varva ned. Påminner om känslan inför en viktig match. Den som ägnat sig åt idrott någon gång i livet förstår vad jag menar. Ställer alltid tre alarm innan jag släcker lampan. Den som en gång har missat en tenta eller dugga tar inga risker.

Dagen med stort D. D-dagen. Tentadag. Vanligtvis har jag vaknat och somnat om ett antal gånger innan det första alarmet ringer. Fem timmars sömn, cirkus. Skönt. In i duschen. Sedan ett fåfängt försök att få ned lite frukost. Brukar sällan gå jättebra, och hungern tenderar att smyga sig på redan på tunnelbanan in till stan. Kollar väskan tre gånger, så att allt är med. Pennor, sudd, extra stift, miniräknare. Framför allt: legitimation. Annars blir det inte mycket tenta alls.

Den riktiga nervositeten kommer alltid, som på ett trollslag, vid Fridhemsplan. Siempre. Det är lite som att få ett slag i magen och höra en röst säga att ”Nu är vi inne i stan, nu är det snart Rådmansgatan, nu är det snart upp till bevis”. Det är som att det vilar en förbannelse över den stationen.

Kliver av vid Rådmansgatan. Snuddar vid tanken på att nicka till och råka åka förbi och hamna vid Hötorget. Obehagligt. Uppför trapporna i korsdraget. In på pressbyrån för att köpa en vattenflaska samt choklad i fall av lågt blodsocker. Brukar vara tvärtom: blodsockret skjuter i höjden av allt adrenalin som pumpas runt i kroppen. Besöket på herrarnas avslutar ritualen inför tentan. Under skrivtiden har nöden en lag. Den lagen stavas tid, och lagen är absolut. Finns det ingen tid, då spelar det ingen roll hur mycket blåsan pockar på uppmärksamheten. Den får snällt vänta.

Så är tiden inne till slut. Tentavakten ger oss tillåtelse att börja. Allt jag beskrivit ovan är generellt. Det gäller för varje tenta. Det är nu historien kan ta radikalt olika vändningar. Seger eller nederlag. Konstant panik eller skön magkänsla. A eller F. Handleden värker efter en kvart av febrilt skrivande. Förbannar för en stund förekomsten av datorer, som gör denna kroppsdel illa förberedd för handskrivande. Nacken i onaturlig position, djupt lutad över bänken. Försöker koppla bort omvärlden och de övriga tentanderna. Liksom ljuden från Sveavägen utanför fönstret. Går sällan helt.

”Nu är det 15 minuter kvar”. Orden innebär en enorm lättnad - eller att avgrunden öppnar sig på riktigt. Antingen kan man lugnt titta igenom det man åstadkommit de senaste tre-fyra timmarna. Eller så ökar man takten ytterligare för att få ned så mycket som möjligt på pappret framför sig, under de få minuter som är kvar.

”Nu är det bara fem minuter kvar. Glöm inte bort att numrera och skriva namn på alla blad”. Dags att lägga ned verksamheten. Se till så att namnteckning, bladnumrering och fråga finns angivet på alla blad. Sortera pappershögen. Inte alltid det lättaste om man hoppat fram och tillbaka mellan uppgifter.

”Nu är skrivtiden slut. Alla lägger ned sina pennor och slutar skriva”. Ridå. Det är över. Jag lämnar in allting till tentavakterna. Samlar ihop min saker. Stapplar ut genom dörren, hjärnan helt mosig. Stapplar ut till verkligheten igen.

Om medborgarskapstest

Liberala ungdomsförbundets kongress ställde sig för drygt en vecka sedan bakom ett lag-, språk- och regeltest för svenskt medborgarskap (benämnt språk- och samhällstest nedan). På ledar- och debattsidor samt i bloggosfären har förslaget debatterats flitigt den gångna veckan.

För det första kan man konstatera att det är tråkigt att denna fråga har fått så stora proportioner att den inte tycks gå att diskutera på ett sakligt sätt. Tonläget blir snabbt väldigt uppskruvat, vilket knappast uppmuntrar till en saklig debatt. Dessutom saknar jag en lite bredare diskussion kring medborgarskapet, vare sig man ställer sig positiv eller negativ till förslaget. Även om detta test skulle ha en särskild betydelse går det inte att bortse från att frågan om medborgarskapet, och den lagstiftning som omgärdar det, är större än så.

Medborgarskapet står för en särskild gemenskap i samhället. Det kan man tycka är önskvärt eller inte, men så är fallet. Det finns en uppfattning om att liberaler skulle stå för en atomistisk samhällssyn, där individer agerar helt oberoende av sociala gemenskaper och sammanhang. Jag vill hävda att social och samhällelig gemenskap är oundviklig och dessutom i huvudsak av godo. Men för att vara av godo måste det vara en bred gemenskap, som spänner över politiska, etniska, religiösa, socioekonomiska och kulturella gränser. Samhällen som präglas av sekteristiska gränslinjer fungerar illa och riskerar i längden att falla samman.

Historiskt sett har medborgarskapet och samhällsgemenskapen i Sverige präglats av vårt lands etniska homogenitet. Medborgarskapet har i realiteten byggt på blodsprincipen. Idag är Sverige inte längre ett etniskt och kulturellt homogent samhälle. Invandringen under 1900-talet har förändrat samhället på alla områden.

Jag tror att medborgarskapet kan erbjuda en gemenskap som är till nytta för individer och samhället som helhet. Det bygger dock på att medborgarskapet i Sverige omdefinieras, från att baseras på vilka dina föräldrar är, till att baseras på att du slagit ned dina bopålar och ser din framtid i Sverige. Från blodsprincipen till jordprincipen. Det viktiga är att medborgarskapet ska vara tillgängligt för den som vill bli en del av denna gemenskap. Det ska vara helt naturligt att komma till Sverige i vuxen ålder och bli medborgare. Du ska också uppfattas som en fullvärdig medborgare och en del av samhället, i lika stor utsträckning som den som är född här.

Där är vi inte än. Länder som USA och Kanada, vilka också har en längre tradition av invandring, har däremot lyckats väldigt väl med att integrera nyanlända invandrare. Medborgarskapet är där något alla kan bli en del av, oavsett ursprung. Både civilsamhället och politiken är drivande i att skapa positiva associationer kring medborgarskapet och betona dess inkluderande natur. I min mening är det något vi bör sträva efter.

Att ställa krav på grundläggande förståelse för svenska språket och och hur samhället fungerar är ett led i att uppvärdera medborgarskapet i Sverige. Det är rimligt att det finns ett gemensamt språk att kommunicera med, och en gemensam förståelse för centrala spelregler i samhället. Ett språk- och samhällstest skulle validera att den som invandrat till Sverige har tillräckliga förutsättningar för att till fullo ta del av denna samhällsgemenskap. Det är lika delar ett test av individens vilja att tillägna sig dessa nödvändiga kunskaper och samhällets förmåga att förmedla kunskaperna.

Ett sådant test är i sig inte värt särskilt mycket, om inte medborgarskapet i sig blir mer inkluderande och positivt laddat. Det är bara en pusselbit i strävan efter en mer inkluderande samhällsgemenskap. Därför måste vi i fortsättningen föra en diskussion som går längre än bara till detta förslag. Den viktigaste förändringen vore en ändrad attityd till invandring och invandrare, från att tolerera dem till att acceptera att dessa människor är fullvärdiga svenskar som infödda. Vi måste också inse att alla invandrare inte är likadana. Vissa vill inte bli medborgare. Andra vill inget hellre. En uppvärdering av medborgarskapet handlar inte om att nedvärdera eller utestänga den tidigare gruppen, utan om att inkludera den senare gruppen på ett bättre sätt än idag.

Det finns några invändningar kring detta förslag som ständigt återkommer. Nedan för jag ett resonemang kring dessa kritiska ståndpunkter.

Förslaget är meningslöst och kommer inte lösa några integrationsproblem.

Språk- och samhällstest för medborgarskap är absolut inget alexanderhugg som kommer att lösa integrationsproblemen. Det är ingen quick fix. För att förbättra integrationen måste vi bland annat göra arbetsmarknaden mer flexibel, skapa ett bättre näringsklimat, sänka skatter på arbete, företagsvinster och kapital samt göra bostadsmarknaden mindre segregerad. Vi måste också komma till bukt med diskriminering i samhället. Integration handlar dock inte bara om kvantifierbara faktorer som arbete, försörjning och boende. Immateriella värden som en bättre gemenskap i samhället glöms ofta bort. Där kommer medborgarskapet in, och som jag en skriver ovan är detta förslag en del i att stärka detsamma. Men det är värt att poängtera att det är en del av en större helhet.

Man ställer krav på invandrare men inte på de som är födda här.

Vid en första anblick kan det tyckas stämma. Den som är född här blir automatiskt medborgare, och kommer inte att behöva genomgå något test. Däremot har den som är född här tillbringat minst nio, och nästan undantagslöst tolv, år i det svenska skolsystemet. Där ska man ha tillägnat sig just de kunskaper som förslaget om test tar sikte på, nämligen kunskaper i svenska och en grundläggande förståelse för hur samhället fungerar och styrs. Denna kunskap examineras i skolan genom prov. Förvisso kan du inte bli av med ditt medborgarskap (det vore praktiskt svårt), men det ställs definitivt krav även på personer födda i Sverige.

Invandrare pådyvlas vissa uppfattningar och värderingar.

Meningen med LUF:s förslag är inte att testa invandrares värderingar. Det handlar det om att ge förutsättningar för att delta i samhällsgemenskapen. Det bygger på grundläggande förståelse av språk och vissa samhällsinstitutioner, inte på att man har vissa specifika uppfattningar. Ponera att provet kommer att testa kunskapen kring centrala delar av svensk lagstiftning. Det betyder bara att individen ska känna till dessa delar, inte att han eller hon måste tycka att dessa är vettiga. Och om nu detta är en allvarligt menad farhåga, då borde fokus riktas mot den svenska grundskolan. Där är det ett uttryckligt krav att eleverna ska ställa upp på en demokratisk värdegrund för godkänt resultat i samhällsvetenskap. Det är att pådyvla mäniskor vissa uppfattningar.

Det skapar högre barriärer för medborgarskap.

Detta är delvis sant. Om medborgarskapet är villkorat med ett test innebär det att individen måste få godkänt på detta test för att bli medborgare, uppenbarligen. Men man skulle istället kunna se det tvärtom. Medborgarskapet är redan idag villkorat. Du måste ha vistats fem år i landet för att kunna bli medborgare. Om du råkar vara nordisk medborgare behöver du bara vänta två år, vilket visar hur inkonsekvent och godtycklig nuvarande lagstiftning är. Kritikerna av språktest missar detta när de helt och hållet fokuserar på förslaget om ett test. I och med ett test kan den som vill bli medborgare bli det redan efter två år, eller ännu kortare tid. Huvudpoängen är att det inte är en godtyckligt vald tidsgräns som styr om du kan bli medborgare eller inte, utan din egen vilja och dina egna ansträngningar. Det finns idag andra rekvisit för medborgarskap som kan diskuteras. Exempelvis kan din ansökan skjutas upp i över ett decennium om du har en betalningsanmärkning hos Kronofogden. Det finns ett allmänt krav på ”skötsamhet”.

Svårighetsgraden på testet bör rimligtvis anpassas så att den som läst två år på SFI klarar av det. Detta ska givetvis kombineras med en förbättring av SFI, vilket oavsett är helt nödvändigt. Testet är inte mer dramatiskt än att kunskaperna SFI-eleverna bör ha fått med sig utvärderas. Till sist kan sägas att det inte är politiker som ska utforma testet, lika lite som riksdagen bestämmer hur proven i svensk skola ska se ut.

Sverige är inte Kanada eller USA.

Det är onekligen sant att Kanada och USA är länder med en betydligt längre tradition av invandring och mångkultur än Sverige. Det civila samhället är också mer engagerat i integrationen av nyanlända invandrare. Medborgarskapet har en starkare ställning, och det har inte samma etniska förtecken som i Sverige. Men det betyder inte att vi inte bör sträva mot en modell som liknar Kanadas eller USA:s. Om dessa modeller nu är förebilder finns det väl inga anledningar till att inte låta sig inspireras av dem. På vissa motståndare till språk- och samhällstestet verkar det som att vi inte ens bör försöka, för att det skulle vara ouppnåeligt. Det verkar också råda en missuppfattning som förkunnar att medborgarskapet som institution skulle ha växt fram helt organiskt och spontant i dessa länder. Tvärtom har staten varit en del i skapandet av dessa institutioner, och fortsätter att vårda dem än idag. Visst är civilsamhället en stor del i det hela, men staten spelar fortfarande en central roll.

En bredare och mer genomgående diskussion kring medborgarskap och samhällsgemenskap i en värld som blir alltmer globaliserad behövs. Ett språk- och samhällstest för medborgarskap är en del av den diskussionen. En annan fråga som kan diskuteras är huruvida rätten att rösta i riksdagsval bör vara förbehållen medborgare eller inte. En tredje rör vem som ska vara berättigad att söka till högre ämbeten inom stat och offentlig förvaltning. Man kan också diskutera om testet kanske ska vara frivilligt, ett förslag som lyftes fram för ett par år sedan. Det innebär att den som inte vill vänta i fem år på medborgarskap kan göra testet. Dessutom kan vi fråga oss vilken princip som ska gälla för barn som föds i Sverige. Är det föräldrarnas medborgarskap eller födelselandet som ska bestämma medborgarskapet?

Nu när frågan om språk- och samhällstest är aktuell är det ett bra tillfälle att föra sådana diskussioner.

Adam Cwejman (här, här och här) och Simon Hedlin Larsson har bloggat om samma fråga.