Att skriva tentamen

Klockan på datorskärmen visar 21.17. Hög tid att slå igen kurslitteraturen; jag påminner mig om den ständiga förmaningen från lärarna: ”Det är ingen idé att plugga dagen innan ett prov”. Det är ord som har följt mig genom hela skolsystemet, från lågstadiet till högskolan. Nu senast var det lektorn i matematik som yttrade dessa visdomsord. Om lärarna bara visste hur förgäves det är. Ingen låter bli att plugga dagen innan en tenta. Tvärtom är den kollektiva tentapsykosen som allra värst då. Det spelar ju ingen roll hur bra man kan innehållet på kursen: Bara tanken på att sitta dagen innan dagen D och göra ingenting ger svår ångest. Det man lär sig dagen innan försvinner lika snabbt igen, sägs det. Men det ger förhoppningsvis utslag i tentabetyget, som i utbildningsfabriken är lika med allt.

Tentaperioden är en underbart inrutad period. Upp klockan åtta, äta frukost, mjukstarta med läsning av gratis kår-DN, dyka ned i kurslitteraturen, äta lunch, ned i böckerna igen, ta en promenad, läsa lite till, laga middag, plugga ännu lite mera, sedan läggdags vid halv ett. Och så repetera.

Nyckeln till en lyckad tenta är att spela ned förväntningarna - intala sig att man egentligen kan rätt lite. Man ringer till en kursare kvällen innan, snackar om hur jävla jobbig kursen är och hur dum i huvudet kursansvarig lärare är. Vilket tråkigt ämne det är vi läser. Eller att det egentligen är intressant och så, men att upplägget gör det så fantastiskt tråkigt. Att ringa till mor eller far åstadkommer samma sak, med den positiva bieffekten att päronen blir glada om man lyckas överträffa de medvetet lågt ställda förväntningarna.

Att spela ned förväntningarna handlar inte primärt om glada överraskningar när betyget väl kommer. Det är istället en medveten tentataktik. Vad som under själva tentan måste undvikas till varje pris är panik över något man inte kan, eller tror man inte kan, och den på paniken följande nedstängningen av hjärnkontoret. Ju lägre förväntningar, desto lägre sannolikhet att paniken slår till. Då slipper man kallsvetten, illamåendet och de där knivarna i magen. Den mest avslappnade tenta jag någonsin skrivit var den där jag på förhand halvt om halvt resignerat. Att känna att man inte har något att förlora gör underverk.

Det enda jag kan vara säker på kvällen innan är att klockan kommer att hinna bli både ett och två innan jag slutligen somnar. Det beror inte på nervositet, det vore fel ord för att beskriva känslan. Snarare handlar det om en spänd förväntan. Både huvud och kropp har svårt att varva ned. Påminner om känslan inför en viktig match. Den som ägnat sig åt idrott någon gång i livet förstår vad jag menar. Ställer alltid tre alarm innan jag släcker lampan. Den som en gång har missat en tenta eller dugga tar inga risker.

Dagen med stort D. D-dagen. Tentadag. Vanligtvis har jag vaknat och somnat om ett antal gånger innan det första alarmet ringer. Fem timmars sömn, cirkus. Skönt. In i duschen. Sedan ett fåfängt försök att få ned lite frukost. Brukar sällan gå jättebra, och hungern tenderar att smyga sig på redan på tunnelbanan in till stan. Kollar väskan tre gånger, så att allt är med. Pennor, sudd, extra stift, miniräknare. Framför allt: legitimation. Annars blir det inte mycket tenta alls.

Den riktiga nervositeten kommer alltid, som på ett trollslag, vid Fridhemsplan. Siempre. Det är lite som att få ett slag i magen och höra en röst säga att ”Nu är vi inne i stan, nu är det snart Rådmansgatan, nu är det snart upp till bevis”. Det är som att det vilar en förbannelse över den stationen.

Kliver av vid Rådmansgatan. Snuddar vid tanken på att nicka till och råka åka förbi och hamna vid Hötorget. Obehagligt. Uppför trapporna i korsdraget. In på pressbyrån för att köpa en vattenflaska samt choklad i fall av lågt blodsocker. Brukar vara tvärtom: blodsockret skjuter i höjden av allt adrenalin som pumpas runt i kroppen. Besöket på herrarnas avslutar ritualen inför tentan. Under skrivtiden har nöden en lag. Den lagen stavas tid, och lagen är absolut. Finns det ingen tid, då spelar det ingen roll hur mycket blåsan pockar på uppmärksamheten. Den får snällt vänta.

Så är tiden inne till slut. Tentavakten ger oss tillåtelse att börja. Allt jag beskrivit ovan är generellt. Det gäller för varje tenta. Det är nu historien kan ta radikalt olika vändningar. Seger eller nederlag. Konstant panik eller skön magkänsla. A eller F. Handleden värker efter en kvart av febrilt skrivande. Förbannar för en stund förekomsten av datorer, som gör denna kroppsdel illa förberedd för handskrivande. Nacken i onaturlig position, djupt lutad över bänken. Försöker koppla bort omvärlden och de övriga tentanderna. Liksom ljuden från Sveavägen utanför fönstret. Går sällan helt.

”Nu är det 15 minuter kvar”. Orden innebär en enorm lättnad - eller att avgrunden öppnar sig på riktigt. Antingen kan man lugnt titta igenom det man åstadkommit de senaste tre-fyra timmarna. Eller så ökar man takten ytterligare för att få ned så mycket som möjligt på pappret framför sig, under de få minuter som är kvar.

”Nu är det bara fem minuter kvar. Glöm inte bort att numrera och skriva namn på alla blad”. Dags att lägga ned verksamheten. Se till så att namnteckning, bladnumrering och fråga finns angivet på alla blad. Sortera pappershögen. Inte alltid det lättaste om man hoppat fram och tillbaka mellan uppgifter.

”Nu är skrivtiden slut. Alla lägger ned sina pennor och slutar skriva”. Ridå. Det är över. Jag lämnar in allting till tentavakterna. Samlar ihop min saker. Stapplar ut genom dörren, hjärnan helt mosig. Stapplar ut till verkligheten igen.