Manlig omskärelse är också misshandel

Varken kvinnlig eller manlig omskärelse är förenlig med principen om varje individs bestämmande över sin egen kropp. Därför är det häpnadsväckande att riksdagen har beslutat att just manlig omskärelse, utan medicinska skäl, ska vara tillåten. En rekommendation har gått ut till Sveriges landsting om att erbjuda ingreppet. Ett ingrepp som är att likställa med misshandel och utförs på små barn utan deras medgivande. Även om det inte leder till direkt medicinska komplikationer utgör det ändå de facto ett övergrepp. Och ingreppet kan i vissa fall leda till sexuella problem för de drabbade männen.

Tack och lov verkar många landsting sätta etiken och pojkarnas bästa i främsta rummet, i stället för religiösa dogmer. Av 21 landsting vägrar 12 i dag att erbjuda detta ingrepp. Fem har redan sagt nej till de nya rekommendationerna. Två av tre barnkirurger är emot icke-medicinsk omskärelse.

Det främsta argumentet för att tillåta detta är att man vill minska den så kallade kösbordskirurgin, där pojkar omskärs i hemmet av outbildade personer. Något som kan leda till allvarliga komplikationer. Logiken haltar dock; vilken person skulle våga säga att samma argument även är giltigt för flickor? I stället för att de omskärs på mattan hemma eller tvingas med till sitt hemland, där delar av könet tas bort med en rostig kniv eller en glasbit, kan väl den svenska vården utföra detta, finansierat med skattepengar? Gradskillnaden är förvisso stor, men principen är den samma: samhället ska varken sanktionera eller betala för ett omotiverat ingrepp som kränker den enskilde.

Kirurgen Ehab Rafael anser att eftersom det finns en miljon invandrare måste landstingen erbjuda denna service till dem. Det är självklart helt fel. Samma resonemang skulle ju innebära att vi borde ha ett antal särlagstiftningar för diverse konstiga åsiktsriktningar, som att kvinnor inte ska få skilja sig eller att pappor ska ha rätten att misshandla och döda sina döttrar i hederns namn. Det vore väl riktig bra service?

Ett tredje argument är att det är en del av religionsfriheten, vilket är kvalificerat skitsnack. I en modern rättsstat är det individer som har rättigheter, inte religioner. Föräldrar ska inte tillåtas kränka sina barns rättigheter i religionens namn. Om jag startar en religiös rörelse där seden är att skära av en tå på alla nyfödda barn, ska då staten hjälpa mig med detta? Eller varför inte tillåta hedersvåld, eftersom det enligt vissa sker i religionens namn?

Hela frågan handlar om principer och att dra gränser. Den absoluta principen är individens okränkbarhet. Den svenska staten ska inte sanktionera religiösa föreställningar som direkt kränker individens rättigheter. För att komma till bukt med problemen med omskärelse går det inte att å ena sidan säga att det är fel och å andra sidan erbjuda ingreppet. Omskärelse är fel och det ska bekämpas.

En annan aspekt är att en tillåtande attityd mot dylika sedvänjor riskerar att spä på intoleransen mot muslimer och judar (eftersom det främst är de som omskärs), något som knappast är önskvärt. Särskilt med tanke på att både islamofobin och antisemitismen flyttar fram sina positioner i Sverige och Europa. Det enda rätta är att sätta ned foten och säga att omskärelse, oavsett om den är kvinnlig eller manlig, liksom andra sedvänjor som kränker individen, inte är acceptabla.

Jakob Nyström

Läs även andra bloggares åsikter om Omskärelse, Rättigheter, Principer