Zahiren

Är kärleken en allsmäktig kraft som genomsyrar allt här i världen? Är den en metafor för det gudomliga? Dessa frågor dryftar Paulo Coehlo i sin roman Zahiren (2005). Coelhos böcker har utgivits i över 150 länder och översatts till 67 språk. Totalt har han sålt över 100 miljoner böcker världen över. Några av de mer kända verken är Alkemisten, Pilgrimsresan och Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.

Zahir är arabiska och betyder ”det som inte kan undgås” – något som efter en tid förvandlas till en besatthet, alltid närvarande i tankarna. I boken är vår huvudperson besatt av tanken på sin fru, krigskorrespondenten Esther, som har försvunnit spårlöst. Hon är hans zahir, omöjlig att bli av med.

Huvudkaraktärens kamp för att förstå varför hans fru har försvunnit från hans sida är det centrala ämnet i boken. Har hon lämnat honom för en annan man? Eller har hon blivit kidnappad av någon av de grupperingar hon stött på under sina journalistiska uppdrag? Sökandet efter Esther ger upphov till ett inre sökande; för att kunna hitta sin fru måste han först hitta sig själv.

Han får hjälp på vägen av den mystiske Mikhail, en av Esthers vänner. Han tar med vår huvudperson på en pilgrimsvandring, från Paris förorter till Kazakstans stäpper. Under resans gång får Mikhail honom att inse kärlekens kraft, hur den genomsyrar allt levande. För att den ska uppfylla rummet som är vår själ, måste vi öppna fönstren och låta den blåsa fritt, inte stänga den ute. Detta är tätt sammankopplat med tengri, kulturen på den kazakiska stäppen.

Paulo Coelho skriver på ett sätt som inte tilltalar alla. Temat i Zahiren är som hämtat direkt från romantiken, även om språket inte är fullt så romantiskt som under den tidsperioden. Snarare använder Coehlo ett ganska kortfattat och koncist språk, något som konstrasterar mot bokens tema.

Själv har jag lite svårt för det här. Men missförstå mig rätt. Det här är inte någon dålig bok, men ganska speciell, vilket somliga uppskattar väldigt mycket, andra mindre. Jag tillhör den senare kategorin. Den närmast religiösa dyrkan av kärleken och ”kraften” känns, ja, lite för övernaturligt för min smak.

Den har ändå sina poänger och vissa saker är tankeväckande. Som att kärleken är fri och inte går att tämja – den förlorar då sin kraft. Eller järnvägsspåret som en metafor för det linjära äktenskapet, där makarna varken tillåts komma varandra närmare eller glida isär under perioder.

Den som är romantiskt lagd ska definitivt läsa Zahiren. För oss andra kan boken ändå ha någonting att ge, även om vi hellre läser sakliga upplysningstexter.

Läs även andra intressanta bloggar (i Gävle) om Zahiren, Paulo Coelho, Litteratur, Romantiken, Romaner