Det intellektuella haveriet på DN kultur

Det här blev ett väldigt långt inlägg, men jag kände att det var nödvändigt. Av DN Kultur ska man inte förvänta sig särskilt mycket. Idé och kritik-delen håller för det mesta rätt låg kvalitet. Men ibland är det värre än vanligt, så att man riktigt förfasas över det totala intellektuella haveriet. Att redaktion på Sveriges största morgontidning inte kan göra bättre ifrån sig är svårt att förstå. Måhända kommer det alltid vara ordentlig slagsida åt vänster på kultursidorna, men lite kvalitet borde väl ändå gå att uppbåda?

Senast jag fick den där känslan var i onsdags den här veckan. Kultursidorna har under en tid haft en artikelserie, ”Tio böcker som förändrade världen”, där böcker med några år på nacken, och som sägs ha betytt särskilt mycket, analyseras. I sista delen i serien handlar det om Globaliseringsfällan, av globaliseringskritikerna Hans-Peter Martin och Harald Schumann. Jag tänker inte ha någa synpunkter på boken i sig – jag har inte läst den – utan på författarinnan Aase Bergs redogöreslse för den.

För här talar vi verkligen om urtypen för en DN Kultur-artikel: oseriös och allmänt tendentiös, överfylld med känsloargument utan bäring på verkligheten och med en total oförmåga att resonera verklighetsbaserat, till förmån för något sorts metafysiskt, vänsterpsuedointellektuellt resonemang. En del passager i texten är särskilt anmärkningsvärda, och därmed värda att bemöta.

Världsekonomin styr mitt liv. Jag förstår inte vad den gör, men jag förstår att det är jag som tar konsekvenserna.

Ja, det är sant att ekonomin styr mycket i våra liv, eftersom pengar är en förutsättning för nästan allt vi gör, en förutsättning för att kunna leva. Så har det alltd varit: utan fysiska tillgångar är det svårt att överleva. Pengar är ett mer lätthanterligt substitut för boskap och pälsar för ekonomiska transaktioner. På vilket sätt en nationell ekonomi skulle vara bättre än en internationell sådan, alternativt en avsaknad av ekonomi, preciserar inte Aase Berg.

Vad den gör är framför allt att skapa ekonomiska värden och därmed välstånd. För att ta Sverige som exempel handlar ”konsekvenserna” om att sjukvård, skolor och andra nödvändiga saker finns tillgängliga för alla. Eller att människor har råd att köpa kläder och andra viktiga varor, men även sådant som vi inte ”behöver”, utan som sätter guldkant på tillvaron. Det här är saker som många bara kunde drömma om för hundra år sedan.

Världsekonomin tycks vara ett slags Demiurg, alltså en lägre, destruktiv gud som i sin okunnighet om sammanhang och helhet tar sig den materiella makten.
Hur ska jag då hantera den här svällande, världsuppkäkande varelsen?

Redan här börjar Bergs text vandra av vägen och ut i de vilda fantasiernas värld. Den fria (i den mån politiker håller sina fingrar borta) marknaden skapar värden. Det vore önskvärt om hon kunde precisera på vilket sätt denna påstådda ”varelse” äter upp jorden. För övrigt verkar det vara ett populärt grepp att likna marknaden vid något övernaturligt. Så är det ju inte, utan den blir det vi människor gör den till.

Jag är alltså utestängd från den makt som bestämmer hur min och mina barns tillvaro ska gestalta sig.

Helt fel. Snarare är marknadsekonomin och kapitalismen det mest effektiva systemet för delaktighet. Där är det konsumenterna som efterfrågar varor, och producenterna måste rätta sig efter detta. Kapitalet styrs till de företag som förväntas skapa värden i framtiden, inte till de som gjorde det i det förgångna. Människor kan välja att investera sina pengar på många olika sätt och se dem växa. Aldrig har vi haft så stor möjlighet att skapa vår egen och våra barns framtid.
Och det bästa av allt är att det är frivilligt. Om Aase Berg hellre vill stoppa sina besparingar i madrassen får hon göra det. Hon väljer själv hur mycket, och vad, hon komsumerar. Fria marknader innebär frihet för människor.

Martin och Schumann följer inte bara globaliseringens framväxt i sin bok, utan också den högerpopulism och fascism som drar fram i de stora marknadsekonomiska avregleringarnas kölvatten.

Populism och fascism är förkastliga inslag i europeisk politik, om det råder inga tvivel. Att det skulle ha något med avregleringar av marknader att göra är ett rätt befängt påstående. Eller var det så att dessa företeelser ökade i omfattning bara för att Telia blev av med sitt monopol? Eller att marknaden öppnades upp för friskolor? Vad avregleringar har med fascism att göra är svårt att se. För de verkligt fascistiska stater Europa upplevt – Nazityskland, Sovjetunionen och Mussuolinis Italien – var snarare präglade av statssocialism och hårt reglerade marknader.

Det är sant att främlingsfientlighet och rasism ökar under lågkonjunktur, och det är kanske vad Aase Berg åsyftar. Saken är den att konjunkturens svängningar finns där, oavsett hur avreglerad en marknad är. Globaliseringskritikernas isolationistiska inställning är knappast ett bra sätt att öka förståelsen människor emellan. Tvärtom leder de till ett vi-och-dem-tänkande där utlänningar och andra länder ses med misstänksamhet.

Också jag har från mitt vänsterhåll en kraftig ryggmärgsreflex att ta i med de våldsamma hårdhands¬karna, även om det då är finansmännens och inte invandrarnas huvuden som ska rulla.

Som att det skulle vara en bättre inställning. Men det är ju klart, det är enkelt att skylla alla världens problem på den diffusa gruppen ”finansmän”. Vad man ofta glömmer bort till vänster är att finansmarknaden är absolut nödvändig för att företag ska kunna investera eller ens startas. De är osynliga när allt går bra och får ta all skit när det går nedåt.

Alla glömmer, och det fortare än guldfiskar, trots att den avreglerade marknaden i ett långsiktigt perspektiv verkar vara en total förlustaffär.

Jaså? Har friskolereformen inneburit stora förluster? Allting är säkert relativt i avgrundsvänsterns värld, men att själv kunna välja skola tror jag de flesta ser som positivt. Var ligger förlusten i att vi nu har flera teleoperatörer att välja mellan, i stället för en statlig sådan? Listan kan göras lång över avregleringar som inneburit mer frihet för människor. Säkerligen har det blivit jobbigare för kommuntjänstemännen, men det är inte för deras skull som välfärdstjänster finns till.

”Som lekman noterar man att de avreglerade finansmarknaderna knappast – fram till nu – burit sina egna kostnader för miljardpaket från centralbanker och regeringar. … Vem åtar sig att räkna ut totalsumman av 30 års räddningspaket?” skriver Björn Elmbrandt.

Räddningspaketen har en längre historia än så. De gjordes populära bland politiker av ekonomen John Maynard Keynes redan på 1930-talet. Populära därför att politikerna kunde visa handlingskraft och känna att de hade kontroll över marknaden. Keynesianismen var allenarådande ändra fram till 70-talet, då hans teorier allt mer kom att ifrågasättas, framför allt av Milton Friedman.

Den kontracykliska konjunkturpolitiken leder till ökade budgetunderskott och ökad inflation. Den sätter marknadens egna mekanismer ur spel, då den räddar företag som tagit för stora risker, i stället för att låta marknaden straffa dem. Stycket ovan är snarare en kritik av statligt agerande.

Martin och Schumann kunde konstatera att finanseliten redan då räknade med att ett 20/80-samhälle skulle bli verklighet inom kort, det vill säga ett samhälle där det räcker med 20 procent av befolkningen för att hålla världsekonomin i gång medan de övriga 80 arbetslösa procenten hålls i schack med hjälp av teveunderhållning, internt kallad ”tittytainment”.

Här blir det riktigt märkligt, för att inte säga komiskt. Om 80 procent skulle vara arbetslösa skulle konsumtionen minska rätt markant. Vem skulle då köpa företagens produkter? Om inte företagen gick bra skulle inte heller ”finanseliten” ha särskilt glada dagar. De skulle också bli arbetslösa. Det här är en riktigt löjlig konspirationsteori.

Av samma skäl faller vänsterns sedvanliga argument om lönedumpning. Företag har inget intresse av att dumpa löner, eftersom det inverkar på deras egna chanser att lyckas. Om människor inte har pengar att konsumera för går företagen i konkurs.

Inte heller försvinner arbeten på grund av globaliseringen. De flyttar bara till nya, mer lönsamma sektorer.

Demiurgen kommer inte åt mig på djupet hur hårt han än jobbar för att tvinga mig att tjäna pengar som han omedelbart tänker sno. Livegen kan jag aldrig bli, eftersom jag på något sätt alltid lyckas skydda mitt väsen, mitt inre liv.

”Sno” i det här fallet betyder att ett företag får pengar av Berg mot att hon får en produkt som hon är nöjd med. Vänstervokabulär kan vara förvirrande ibland. Annars brukar de som snor mest pengar här i världen varken vara kriminella eller företag, utan stater. Stater som tar människors pengar och lägger dem på saker ingen vill ha, eller i egen ficka.

Att en fri marknad skulle innebära livegenskap är ett hån mot de människor som i dag, behandlas mer eller mindre som slavar. Aase Berg, levandes i välfärdslandet Sverige, kan på inga sätt liknas vid en livegen.

Den naiva förtröstan är släkt med ignorans och dumhet, och ur det perspektivet kan det vara den stora massans korkade, kolugna och ihärdiga livsdrift som gräver groparna av blind undergång.

Ännu en vänsterklassiker: att påstå att ”vanligt folk” är för dumma för att klara sig själva eller förstå saker ur ett större perspektiv. Berg och hennes gelikar föraktar den strävsamma medelklassen: de som knatar iväg till jobbet fem dagar i veckan; som bor i en villa med Volvo utanför; som dricker halvbilligt vin på onsdagar och lite dyrare på lördagar; som när det är fest köper lite finare kött i affären; som handlar massproducerade kläder från H&M; som sparar lite för att kunna njuta av ålderdomen; som reser till Thailand, vilket är alldeles för turistigt i finvänsterns ögon.

Jag vill kunna fortsätta att lita på att allt fixar sig här i livet. Men hur ska jag då kunna skicka signaler till finansbranschen om att det ändå är farligt för dem att dribbla runt med mina livsvillkor? Måste jag börja visa tänderna i varje ögonblick för att de ska sluta anfalla mig med sin utsugarmentalitet?

Det är det som är det finurliga med en fri marknad: det är lättare än någonsin att skicka signaler till marknaden. Det enklaste är att konsumera medvetet. Den möjligheten har inte medborgarna i Nordkorea. Där existerar ingen marknadsekonomi, inga avregleringar, ingen konsumtionshets. Det låter som ett land i Aase Bergs smak.

Marknadsekonomin och den globala ekonomin är på inga sätt perfekt. Det finns otaliga problem att lösa: tullar, kvoter, subventioner, statlig klåfingrighet, bristande respekt för liberala värden om individens rättigheter, oansvarigt utnyttjande av människor och natur, överreglering, bristande reglering.

En sak är dock säker, och det är att marknadsekonomin är det överlägset bästa systemet för skapande av välstånd. Att det finns problem innebär inte att hela systemet bör ifrågasättas. Och än så länge har ingen presenterat något trovärdigt substitut.

Andra intressanta bloggar om DN Kultur, Aase Berg, Intellektuellt haveri, Globalisering, Kapitalism, Världsekonomin, Frasradikalism