I morgon går afghanerna till valurnorna för andra gången någonsin, trots talibanernas försök att stoppa det. Det är en historisk händelse, som alla demokrater borde glädjas åt. Landet har ett mycket blodigt förflutet: brittisk kolonialism, sovjetisk ockupation, inbördeskrig och talibanstyre. Att nu kunna hålla demokratiska val, där människor själva får välja sina företrädare, är en enorm framgång.Men vägen till en stabil statsbildning är fortfarande lång och mödosam. Det värsta som kan hända är att omvärlden tappar intresset för Afghanistan och lämnar landet åt sitt öde. Vi kan inte räkna med att kunna sätta en tidsgräns för när insatserna i Afghanistan kan avslutas. Det måste få ta den tid det tar. Det är också viktigt att Sverige bidrar till återuppbyggnaden av det sargade landet, både via bistånd och militära insatser. Insatsen är i högsta grad solidarisk.
Militärt och humanitärt stöd är två sidor av samma mynt. Utan det ena är det andra lönlöst. Att det förhåller sig så verkar inte den svenska vänstern inse. I stället vill man att Sverige ska ta hem alla soldater därifrån. Den främsta bevekelsegrunden brukar vara att Sverige inte ska delta i "USA:s krig". Men det är inte för USA:s skull svenska soldater befinner sig i Afghanistan. De befinner sig där för att upprätthålla säkerheten och bistå civilbefolkningen. Om alla tänkte som den svenska vänstern, som gärna slänger sig med sin påstådda solidaritet, skulle det innebära att i praktiken lämna hela landet på ett fat till religiösa extremister.
För att inte tala om risken att dessa extremister skulle kunna komma över pakistanska kärnvapen. Innan invasionen 2001 var Afghanistan dessutom ett tillhåll för al-Qaida. Att stabilisera landet vinner både afghanerna och övriga världen på.
Läs andra intressanta bloggar (i Gävle) om Valet i Afghanistan, Solidaritet, Säkerhetspolitik,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar