Röta i polishuset

Rättsväsendet i Sverige är i förfall. Om Polisen vore ett företag som konkurrerade på en fri marknad hade det gått i konkurs för länge sedan. De ansvariga för att det ser ut som det gör är framför allt polisledningen och politiker som i stället för välgrundade beslut levererar populism på populism.

Peter Wolodarski på Dagens Nyheter har i tre söndagskrönikor förtjänstfullt skrivit om hur illa det verkligen står till. I den första handlar det om politikers fixering vid siffror att skryta med. Detta skryt bedrivs allt som oftast på kvalitetens och skattebetalarnas bekostnad. Som när någon kokade ihop det eminenta förslaget att Polisen varje år skulle göra 2.2 miljoner utandningstest i trafiken. Det är rätt så många, så för att hinna med ställde poliserna sig där de kunde stoppa så många bilar som möjligt, samtidigt som de kunde arrestera så få som möjligt. Sifferskryt gick före kvalitet.

Den största utlovade reformen under mandatperioden är en ökning av antalet poliser med cirka 3 000. Inte en ökning med så många som verksamheten bedöms behöva, utan för att uppnå ett snyggt tal att skryta med. 20 00 ska det vara. Punkt slut. Att det kommer skapa stort tryck på övriga delar av rättsväsendet, som domstolar och häkten, det verkar man inte tänkt på.

I nummer två tar han upp de absurt långa handläggningstiderna av bedrägeribrott hos Stockholmspolisen. I 97 procent (!) av fallen tar det längre tid än det ska göra. Drygt en tredjedel behandlas inte ens inom ett år. Trots att Justitieombudsmannen upprepade gånger riktat skarp kritik mot den långsamma handläggninen verkar det inte röra varken polisledning eller justitieminister Beatrice Ask i ryggen. Till saken hör att ansvariga politiker begärt att dessa brott ska prioriteras.

Det belyser en klassisk sjukdom som politiken lider av: att lova är lätt, att driva igenom är förhållandevis lätt, men att följa upp effekterna av en lag eller anvisning är desto svårare. Förmodligen för att intresset saknas.

I senaste krönikan hittar Wolodarski bevis för att nidbilden av en polis – rundlagd, mest intresserad av wienerbröd och rätt lat – kanske inte ligger så långt borta, åtminstone när det gäller vissa poliser. I en studie från 2008 beläggs att skillnaderna i kompetens och arbetsinsats är betydande bland poliser i yttre tjänst. Nio procent av poliserna står för 30 procent av alla ingripanden, 21 procent för 50 procent av ingripandena.

Ekvationen ser i de flesta fall ut så här: ju fler tjänsteår, desto mindre initiativförmåga. Det borde egentligen betyda större kunskaper, men miljön inom Polisen tycks bryta ned medarbetare och pressa in dem i en unken kultur.

Det finns flera likheter mellan rättsväsendet och försvaret. Tillsammans utgör de fundamenten för ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Båda dessa fundament måste finnas för att garantera invånarnas säkerhet och därmed trygghet. Vård-skola-omsorg i all ära, men utan rättsväsende och försvar existerar varken trygghet eller säkerhet.

Trots deras oerhörda vikt är det politiska intresset för frågorna svalt. Det är komplexa frågor, som inte gör sig bra på valaffischer – förutom det där med fler poliser förstås. Politiken saknar genomgående problemformulering och i lika hög utsträckning uttänkta lösningar. Politikerna tar enskilda beslut för att lösa akuta problem, eller inbillade sådana, och långsiktigheten ställs på undantag.

Den tredje likheten är att både Försvarsmakten och Polisen dras med enorma problem. Problemen är inte identiska, men gemensamma nämnare är ineffektivitet, stela strukturer, stor byråkrati och på det bristande förändringsvilja. Allt detta går ut över verksamheten.

Stora problem kombinerat med bristande förändringsvilja och dåligt intresse bland politiker är en farlig blandning. Särskilt farlig blir den med tanke på dessa områdens vikt. Vi har inte råd att ignorera problemen längre. Och vi har definitivt inte råd med lösningar som inte är förankrade eller stödjer sig på fakta. Som att öka antalet poliser utan närmare eftertanke.

Vad som behövs är en genomlysning av hela verksamheten, både Polisens och försvarets. Problemen går djupt, och då måste behandling verka på djupet. Annars slösas skattepengar bort till ingen nytta. En bra början vore att partierna erkänner vikten av ett starkt rättsväsende och försvar. Sedan att de tar ett helhetsgrepp och verkligen prioriterar.

Demokratin är inte gratis. Den måste försvaras, och det kostar både energi och pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om Polisen, Rättsväsendet, Försvarsmakten, Peter Wolodarski