Kritiken mot Folkpartiet har vid flera tillfällen helt kantrat. Jag är öppen för kritik mot såväl Folkpartiet som Jan Björklund. Men kritiken måste vara saklig och proportionell till vad det är man faktiskt kritiserar. Jämförelser med Sverigedemokraterna grundar sig dessutom på en mycket grund ideologisk analys av partiet i stort. När det kommer till folkpartiets integrationspolitik drabbas många kritiker lätt av selektiv perception.
Uppenbart är att partiets belackare använder sig av metoden att plocka fram ett enskilt, i vissas ögon kontroversiellt, förslag, rycka det ur sitt sammanhang och sedan dra på de stora växlarna, med kopplingarna till SD:s politik och annat otrevligt. För den som läser igenom respektive partis program - och det som skrivs om invandring och integration - är det uppenbart att jämförelserna mellan FP och SD är befängda.
Folkpartiet anser att alla ska ha rätt till sin egen kultur och identitet (så länge den inte står i strid mot någon annans frihet), ser invandrarnas potential och betydelse för det svenska samhället och står för ett humant och generöst flyktingmottagande. Jämför det med Sverigedemokraternas ideologiska invandringsmotstånd, deras utpekande av invandrargrupper som problem samt deras kulturchauvinism.
När det handlar om integrationen är FP det enda etablerade parti som idag ens vågar prata om de integrationsproblem Sverige faktiskt har. Det svenska samhället lider av systemfel, som gör att många nyanlända misslyckas i sin integration. Alldeles för många av dem lär sig inte språket och kommer inte in på arbetsmarknaden - vilket resulterar i utanförskap, ett utanförskap som växte till enorma proportioner under Mona Sahlins tid som integrationsminister.
Det är nog där skon klämmer - att partiet alls diskuterar dessa frågor. Inom det svenska etablissemanget har länge rått en tystnadens kultur. Man har försökt tiga ihjäl Sverigedemokraterna, och integrationsproblemen har sopats under mattan. När nu FP lyfter integrationspolitiken som en av sina viktigaste frågor är det uppenbart att det svenska politiska glastaket briserar. Reflexmässigt kommer anklagelserna om främlingsfientlighet och populism, oavsett sakfråga.
Visst, Jan Björklund har inte alltid rätt i sina utspel och förslag. Jag, liksom många andra, tyckte att utspelet om burkaförbud var onödigt och att det framstod som populistiskt. Även integrationsminister Nyamko Sabuni har nu råkat ut för populiststämpeln, då hon i en bok har dryftat frågan om kortare föräldraledighet för invandrare som kommer till Sverige med lite äldre barn (se folkpartisten Mikael Trolins artikel på SvD Brännpunkt idag). Förutom reaktionerna finns en annan likhet: att förslagen i sig inte nödvändigtvis är fel, men att de lyfts fram på ett kanske inte så smidigt sätt. Att en arbetsgivare, exempelvis en rektor, ska kunna ha en klädkod som exkluderar viss klädsel, som står i konflikt med uppdraget, är inte fel i sig. Däremot är det problematiskt att såväl peka ut burka specifikt, som att en minister lyfter en sådan marginell fråga.
Vad gäller Sabunis förslag, som jag endast tagit del av via medierna, kan samma problem tänkas spöka. Låt säga att en person kommer till Sverige med ett fyraårigt barn. Om personen ifråga fött barnet i Sverige hade största delen av den föräldraledighet man är berättigad till rimligen använts under barnets första tid i livet, inte när barnet är fyra år gammalt. Det förefaller vettigt att den som kommer hit med ett äldre barn inte ska kunna ta ut full föräldraledighet. När barnet är gammalt nog att vara på dagis ska arbetslinjen även inkludera föräldrar, så länge de inte genom egna resurser kan finansiera fortsatt hemmavarande (nej, vårdnadsbidraget är ingen höjdare).
Problemet uppstår, precis som i fallet Björklund, när en grupp, i detta fall invandrare, blir utpekade. Lagar bör i möjligaste mån vara generella och lika för alla. För att komma runt detta problem kan man tänka sig att lagen säger att en viss del av föräldrapenningen gäller upp till ett års ålder, medan en mindre del kan disponeras efter ett års ålder. På så sätt kommer vi runt själva "utpekandet", samtidigt som det inte torde skapa några negativa konsekvenser för varken barn eller föräldrar, inrikes eller utrikes födda.
Det är tråkigt att FP:s politik av kritiker och medier reduceras till ett fåtal förslag. Det gäller integrationspolitiken såväl som skolpolitiken. Utmärkande för båda frågor är att de i princip bara drivs aktivt av Folkpartiet. Skolpolitiken utgör kanske den enskilt största skiljelinjen mellan blocken, och en given anledning att lägga sin röst på FP. I integrationsdebatten är partiet det enda som vågar prata om både problem och lösningar. Jag tror att väljarna kommer att se Folkpartiets politik för vad den är - inte vad onyanserade kritiker försöker utmåla den som. Det kommer att löna sig den 19 september.
Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Sverigedemokraterna, Integration, Invandring, Populism
Fp beskylls inte för detta för att valrörelsen är igång, utan för att de just gör dylika utspel.
SvaraRaderaOch populistiskt var ju språktestsförslaget som de släppte genast de hade inkasserat sina mandat, så man får anta att detta också är ihåligt.
Vill man ha ett parti som inte slutar driva sådana frågor den 20 september bör man rösta på sd.