Hopp och tragik i Afghanistan

Varje artikel som skrivs om Afghanistan i dessa dagar är smärtsam att läsa; de som handlar om tragiska faktum, som talibaners framgångar, kvinnors lidande i det vidriga patriarkatet eller barnen som trots alla biståndsmiljarder inte får gå i skolan.

Men också de rapporter som beskriver små, små ljuspunkter i den misär som utgör det sargade landet Afghanistan är smärtsamma: För en stund så inges man en liten strimma hopp om landets framtid, men känslan är kortvarig. Vad kommer att hända när de västerländska trupperna drar sig tillbaka? Det är svårt att inte befara det värsta: Talibanernas återkomst till makten. Totalt inbördeskrig. Ännu mer lidande och förtryck.

DN publicerade den 19/12 ett av de där illusoriskt hoppfulla reportagen. Den afghanska hantverkstraditionen, som enligt de afghaner som medverkar i artikeln förföll under talibanstyre, blomstrar nu återigen, åtminstone i en skyddad oas: ett av Kabuls gamla fort. Här arbetar hantverkare av olika discipliner, både med att skapa, och att lägga grunden för att det afghanska kulturarvet ska föras vidare. I fortet utbildas unga afghaner till att bli den nya generationens hantverkare. Förutsatt att de får den möjligheten...

- Under talibanregimen kollapsade detta totalt. Många flyttade och ingen hade råd med trähantverk. Men nu kommer den yngre generationen igen, säger träslöjdsläraren Syed Jan, 55.

Personerna i reportaget lyfter fram vikten av kultur och att vårda kulturarvet. De har fullständigt rätt. Även om det vid en snabb överblick kan framstå som onödigt i jämförelse med andra återuppbyggnadsprojekt, bedrar skenet. Människor behöver mer än det absolut nödvändigaste, som mat, kläder och tak över huvudet. Dessa saker kan hjälpa oss att överleva, men för att leva krävs mer: Kärlek, gemenskap, frihet – och kultur. Kulturen är en del av det livsbränsle som tillåter oss att leva mer fullständiga liv. På många sätt är kulturen, både vad gäller spets och bredd, ett tecken på hur utvecklat och civiliserat ett samhälle är. Detta utan att ge sig in på en diskussion om vad som mer exakt utmärker ”god” kultur.

Mitt i en krigszon kan det kanske verka vara mindre viktigt, i varje fall i jämförelse med alla andra problem i en tid som mest handlat om att överleva. Men Khan Etebari, talesman för Turquoise Mountain Foundation, anser att kulturarvet är centralt för den afghanska identiteten.

- Det är detta som ger oss en identitet. Kanske är folk mer upptagna av att bygga vägar och annat, men detta är det som gör oss till afghaner, säger han.

Snarare är det vad som gör oss, oavsett ursprung, till människor, skulle jag säga. I alla fall lite mer mänskliga än vad som annars vore fallet. Det är också en källa ur vilken vi kan hämta kunskap.

Man hoppas att afghanerna som figurerar i DN:s reportage får möjligheten att fortsätta vårda sitt kulturarv. Just nu ser det dock väldigt mörkt ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Kultur, Kulturarv, Kabul, Civilsamhälle