Terrorismen och hoten som följer i dess spår

Bombdådet på Bryggargatan i Stockholm kom egentligen inte som någon överraskning, med tanke på utvecklingen sedan 11 september. Att Sverige skulle vara skyddat från terrorismen som drabbat flera andra västländer var en from, men inte särskilt realistisk förhoppning. Visst har bomben varit ett samtalsämne, men inte i särskilt stor utsträckning, som jag upplever det. Det verkar som att julhandeln på Drottninggatan fortsatte ungefär som vanligt de efterföljande dagarna. Den enda skillnaden var att julflanörerna fick sällskap av betydligt fler poliser än vanligt.

Lyckligtvis dödades inga andra än gärningsmannen själv. Reaktionerna hade självklart varit starkare om Taimour Abdulwahab inte hade misslyckats, och tagit med sig fler människor i döden. Men alldeles oavsett har en normaliseringsprocess pågått sedan 11 september 2001. Terrorgrupper och deras attentat, eller försök till attentat, har tack och lov inte blivit en del av vår vardag (jämfört med Irak, Pakistan eller Afghanistan), men i alla fall något vi räknar med och inte förvånas särskilt mycket över. Någon vecka senare arresterades ett antal personer i Storbritannien, misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Sådant resulterar knappt i en notis nuförtiden. Artiklarna om det första terrormålet enligt den nya terroristlagen i Sverige som lett till fällande dom fick förvisso mer spaltutrymme, men ledde knappast till någon vidare diskussion.

Terrorismen är ett virus som hotar det öppna och demokratiska samhället. Om det råder knappast några tvivel. Men för att använda Adam Cwejmans liknelse är det många av det öppna och demokratiska samhällets ”antikroppar” som aktiveras, som utgör det största hotet mot människors frihet. De farliga antikropparna – övervakning, repression, åsidosättande av rättsstatens principer, slutenhet och inskränkthet – spelar fundamentalisterna i händerna. Om terrorismen besegras eller decimeras med sådana medel är det inte annat än en Pyrrhusseger.

De goda antikropparna - yttrandefrihet, respekt för människors rättigheter, öppenhet och rättssäkerhet – utgör det enda, på lång sikt, hållbara försvaret mot terrorister och andra mörkermän. De bästa vapnen i kampen mot den islamistiska terrorismen är de värden som islamisterna hatar och föraktar.

Det är ingen ny insikt. Men likväl vandrar vi längs vägen mot totalitarism små, små steg åt gången. FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, Swift-avtal etc. USA har gått ännu längre. Storbritannien likaså. Det finns ingen anledning att tro att Sverige inte skulle följa efter, svenskarnas bild av sitt land som moraliskt föredöme till trots.

Hotbilden stannar inte där. Det mest osmakliga med attentatet i Stockholm var nog Sverigedemokrater(na)s reaktioner på detsamma. Jimmie Åkessons ”Stureplanssekreterare” Alexandra Brunell undslapp sig ett ”vad var det jag sa?” på Twitter, under taggen #äntligen. Senare samma kväll skrev William Petzäll samma sak på sin Twitter. Frågan är hur stora mängder vatten SD får på sin kvarn: Hur mycket kommer attentatet att spä på den muslimfientlighet som partiet ägnat sig åt att underblåsa de senaste två åren?

Genom sitt propagerande för ett slutet Sverige och sin etnofiering av politiken vänder man sig inte bara emot den öppenhet som i mångt och mycket präglar Sverige, utan man orsakar också en inre splittring av samhället, där människor delas upp i åtskilda kollektiv efter etnicitet och religion. Ironiskt nog har man mycket gemensamt med islamisterna: de absoluta anspråken på vad som är svenskt respektive muslimskt, fientligheten mot grupper som är annorlunda, tanken om assimilation eller konvertering som den enda vägen för ”de andra”, och hävdandet av den egna gruppens särart och storhet. Trots den skenbara konflikten finns stora likheter.

Kanske värst av alla dessa hot är det som kanske är minst uppenbart, men som undergräver det öppna samhället inifrån. Just nu symboliseras denna rörelse bäst av Peter Weiderud, ordförande i den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Bara någon dag efter bombdådet kom kraven på självcensur. Weiderud insinuerade mer eller mindre att Lars Vilks, med sin provokativa konst, var en av orsakerna till att Abdulwahab valde att spränga sig själv. Weideruds lösning för att undvika fler terroristattentat är att idka självcensur, för att inte provocera ”muslimerna”. Muslimerna är i hans värld ett överkänsligt kollektiv som inte kan hantera provokationer och som måste skyddas från andras yttrandefrihet. Det är ett resonemang som gränsar till det rasistiska.

Om alla ställde upp på Weideruds resonemang skulle terrorismen och fundamentalismen redan ha segrat. I det kollektiva synsättet finns också likheter med Sverigedemokraterna.

Den som väljer att stå upp för den liberala demokratin och dess kärnvärden utkämpar således i nuläget ett fyrfrontskrig: Mot den islamistiska terrorismen; mot alltmer auktoritära stater; mot de främlingsfientliga krafter som vill slå mynt av tragiska händelser; mot de undfallande och fega som vill kompromissa med våra friheter. Att det är liberalismen som segrar över den islamistiska fundamentalismen, och därmed över de farsoter som följer i dess spår, är helt avgörande. Bara så kan det öppna samhället bevaras.