Apelsinflickan

Stockholm år 1882. 15-åriga Signe har precis flytt från gården där hon blivit placerad som piga. Utmattad och utsvulten kommer hon till huvudstaden. Hennes första tid där blir en kamp för daglig överlevnad. Hon minns sin fars ord: ”Du ska inte bli en apelsinflicka”. Apelsinflickor är benämningen på de prostituerade som säljer sina tjänster till bönder och köpmän på Stockholms gator och krogar.

Signe lämnades till nunnorna som åttaåring. Hennes ensamstående far klarade inte av att ta hand om henne samtidigt som han åkte runt och letande efter påhugg. På barnhemmet har hon lärt känna Alice, som blivit något av Signes storasyster. När Signe får arbete som piga på en gård skiljs de två åt. Efter att Signe har rymt till Stockholm korsas deras vägar igen. Alice har blivit det som Signes far varnade för: en apelsinflicka. Samtidigt som Signe skäms över sin vän drabbar skammen även henne; det är ju Alice som försörjer dem båda.

Lena Kallenberg skildrar i sin roman Apelsinflickan en stad i förändring. Industrialismen har till viss del nått Sverige och Stockholm. Inflyttningen från landsbygden är massiv, och det finns knappast arbete åt alla dem som söker sin lycka i staden. Fattigdomen är utbredd, liksom supandet som följer med den; en genomsnittlig arbetare lägger en fjärdedel av sin lön på brännvin.

Det gamla ståndssamhället sjunger på sista versen, men klassamhället som i stället tar dess plats är likväl fyllt med konflikter. Synen på fattigdom är minst sagt gammal och unken. Kyrkan propagerar för att fattigdomen är en av Gud given ordning, som inte kan brytas. Arbetslösa skrivs in på anstalter, likaså ”förtappade” flickor. Där råder stränga regler. Legostadgan tillåter myndigheter att åtala människor för lösdriveri. Den flicka som vill abortera en oäkting tvingas göra så medelst fosforpulver. Vid upptäckt väntar tre års fängelse.

Det var länge sedan jag läste en så gripande bok som Apelsinflickan. När man väl sugits in i berättelsen släpper den inte taget förrän boken är utläst. Så vitt jag kan bedöma har Lena Kallenberg skrivit en trovärdig skildring av Stockholm under senare delen av 1800-talet. Det här är det moderna Sveriges vagga, men tiden känns fruktansvärt avlägsen. En nutida tidsresenär skulle skrämmas av stanken, smutsen, fattigdomen, alkoholismen och människornas beteende. Men där finns ändå fröet till vad vi är i dag. Och allt är inte misär; där finns goda människor och omtänksamhet. Men det mest genomgripande, det som slog mig mest, är bristen på respekt för sina medmänniskor, oavsett härkomst, kön eller social ställning.

Boken är rapp och välskriven. Kallenberg har på ett föredömligt sätt fångat en känsla. Känslan av att så här kan det ha varit, att boken är representativ för tidsperioden. Det är kanske inte helt riktigt. Kallenbergs perspektiv är begränsat till den fattiga delen av Stockholm, till misären och lidandet. Den framväxande borgarklassen skildras i förbigående; när den väl framträder är det svinaktiga typer som är dess företrädare. Men som en skildring av det hon ämnat skildra fyller boken sina skor väl. Bokens största behållning är de välskrivna dialogerna, som förstärker känslan ytterligare.

På och mellan raderna kan man ana en stark aversion mot allt vad prostitution heter. Här finns ingen lycklig hora så långt ögat når, utan bara utnyttjade flickor, mest från landsbygden. Apelsinflickornas vardag präglas av våld, övergrepp och krossade illusioner. Lena Kallenberg skulle förmodligen kunna skriva en bok om Stockholm i dag, där den småländska apelsinflickan är utbytt mot ett traffickingoffer från de forna öststaterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Apelsinflickan, Lena Kallenberg, Historiska romaner, Prostitution, Recensioner