Therese Eriksson är en person som förtjänar att uppmärksammas. Under sin uppväxt levde hon med sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mor. Tillsammans med en vän startade hon föreningen Maskrosbarn.Nu i sommar anordnar hon ett läger för 17 barn till föräldrar med missbruks- eller andra problem. Deltagarna betalar ingenting, utan allt finansieras av det Therese tjänat på sina föreläsningar om barn till missbrukare, totalt 140 000 kronor.
De flesta av ledarna har själv en liknande bakgrund. På maskroslägret tillåts ungdomarna, som vanligtvis får agera föräldrar åt sina syskon och sina egna föräldrar, chansen att vara barn. De gör det man brukar göra på läger, men pratar också om hur man psykiskt överlever med sådana hemförhållanden.
Barnen talar om att socialtjänst och kuratorer, trots mycket välvilja, inte kan hjälpa dem. På lägret får de prata med de som är, och har varit, i samma situation. Där får de hjälp att inse sitt eget värde och rätten till ett värdigt liv.
Det går inte att känna annat än djup beundran för Therese Erikssons engagemang. Generellt är det brist på liknande initiativ; Sverige är ett land där många tror att det mesta löser sig via skattsedeln och diverse politiska initiativ.
Socialsekreterare kan aldrig ersätta ett verkligt och brinnande engagemang. Tron på att staten löser det mesta har kvävt viljan att göra frivilliga insatser, och det höga skatteuttaget möjligheterna att skänka pengar till välgörenhet.
Staten borde ta några steg tillbaka.
Läs även andra bloggares åsikter om Frivillighet, Engagemang, Välgörenhet, Maskrosbarn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar