Peter W på G?

Jag och många med mig har varit besvikna över Peter Wolodarskis återkomst till DN:s ledarsida. Det är många förhoppningar som inte infriats; jag trodde att han skulle göra ledarsidan mer liberal och ideologisk, tvärtom har den blivit än mer utslätad och politiskt korrekt. Alla åsikter försvinner i ett ändlöst resonerande, som inte leder fram till någon särskild ståndpunkt. Den är ungefär som utspätt vin. Med tanke på den enorma redaktionen och en uppsjö av kolumnister är det konstigt att DN inte lyckas producera intressantare artiklar.

Men de två senaste helgerna har jag anat en liten förändring från Wolodarskis sida. Huruvida den är bestående återstår att se. I två söndagskrönikor (första och andra) har han tagit upp en verkligt viktig fråga, och gjort det på ett bra sätt, med tydliga åsikter. Han är i grunden en duktig skribent och i de två senaste texterna har han kommit till rätta igen.

Det handlar om polisen och rättsstaten, det viktigaste vi har - samhällets grundpelare. Tyvärr är det ett politikerområde som alltid får stå i skuggan av vård-skola-omsorg, trots att det är minst lika viktigt. Utan grundläggande rättssäkerhet och brottsbekämpning spelar det ingen roll hur bra sjukvården är, för det innebär ändå ett samhälle utan trygghet. Därför är det sorgligt att rättsväsendet är ett så lågprioriterat område. Det Peter Wolodarski skriver om är ingen solskenshistoria, utan direkt nedslående.

Den torra redovisningen säger något skandalöst om situationen hos Stockholmspolisen. Att bara 33 av 1 168 misstänkta bedrägerier utreds i tid innebär att man missar deadline i 97 procent av fallen.

Om en privatperson slarvar med räkningar eller skatter hör kronofogden av sig ganska snart. Därefter väntar betalningsanmärkning och utmätning. Hårda påföljder kan också drabba företag som bryter avtal eller struntar i att följa lagar och regler.

Men när polisen inte uppfyller sitt grundläggande samhällskontrakt blir det sällan värre än kritik från JO, trots att bristen på agerande skapar rättsosäkerhet och lidande. Att behöva vänta i åratal på att de rättsvårdande myndigheterna ska utföra sitt jobb är en plåga för den enskilde.

Skandalöst är ordet, och detta är bara en del av polisens verksamhet; toppen av ett isberg. Vi minns polisens kvantitativa alkoholkontroller och hur de(inte) fungerade. Eller varför inte bristen på poliser i yttre tjänst under kvällar, helger och sommartid, då de flesta brott begås. När polisen går hem börjar brottslingarna arbeta.

För att råda bot på detta vill politikerna uppnå målet om 20 000 poliser, varav hälften i yttre tjänst. Men det är en alldeles för enkel och bekväm lösning.

Förra söndagen beskrev jag hur den politiska fixeringen vid att polisen ska ha 20 000 anställda och att hälften av dessa ska arbeta på fältet, gått ut över rättsstatens kvalitet. De försenade förundersökningarna illustrerar detta väl.

När fler och fler poliser är ute i samhället och tar emot anmälningar ökar också trycket på de övriga delarna av rättsapparaten. Åklagare och domstolar får väsentligt mer att göra, vilket förra året resulterade i en akut kris hos åklagarna. Myndigheten saknade de resurser som behövdes för att hantera den växande mängden ärenden.

Allt detta symboliserar bristen på helhetsperspektiv från politiskt håll. Man väljer att fokusera på det som leder till snabb uppmärksamhet, som synliga poliser, och ignorerar det svåra, tidsödande och kvalitativa arbetet som bedrivs i det tysta.

Om Alliansen faktiskt skulle börja bry sig om de här frågorna, och likt Peter Wolodarski skriver ta en helhetsgrepp om dem, skulle man kunna hämta hem många röster. Borgerlig kriminalpolitik vinner över socialdemokratiskt daltande med brottslingar. Om Polisen hade verkat på en fri marknad hade den för länge sedan gått i konkurs. En ordentlig genomlysning av verksamheten skulle vara en bra början på ett förändringsarbete.

Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask (M) närläser JO:s protokoll, men som ansvarigt statsråd borde hon skämmas. Det är en grundläggande rättighet för såväl brottsoffer som misstänkta att få sin sak prövad så snabbt som det bara går.

Just så.

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Wolodarski, Dagens Nyheter, Polisen, Rättsväsendet, Kriminalpolitik