Bidragsbyråkratin

Den förra socialdemokratiska regeringen var tvungen att tillsätta en utredning för att utröna hur många myndigheter Sverige faktiskt hade. Resultatet: 512 stycken, med inalles nästan 231 000 anställda. En svensk-bosnisk kvinna har berättat för mig hur chockad hon blev över den svenska byråkratin och dess omfattning, när hon kom hit som flykting 1993. Och då levde hon ändå i ett post-kommunistiskt land.

Sedan valet 2006 har den borgerliga regering arbetat med att minska antalet myndigheter. 2009 hade man lyckats lägga ned 60 stycken (och även startat några nya samt slagit ihop andra). Än återstår mycket att göra på byråkratifronten. Ett exempel är den enorma svenska biståndsbyråkratin. Är det någon som har ordentlig pejl på hur många bidrag det finns? Jag har en känsla av att situationen är liknande den bland myndigheterna. Jag har för mig att jag läst siffran 40 plusminus några, för ganska länge sedan. Uppenbart är att det rör sig om ett stort antal. Vi har a-kassa, socialbidrag, sjukförsäkring, förtidspension (eller aktivitetsbidrag som det så fint heter nu för tiden), bostadsbidrag, barnbidrag, studiebidrag etcetera etcetera.

Även här bör det finnas utrymme att rationalisera. De bidrag som utgår som ersättning på grund av oförmåga att arbeta skulle kunna samlas under ett tak. Varför behövs det flera olika aktörer för att dela ut bidrag som vägleds av samma princip: den som inte har möjlighet att arbeta ska inte behöva svälta eller bo på gatan? Man behöver inte gå så långt som att förespråka ett enhetsbidrag (även om det är en på vissa sätt lockande tanke) för att inse fördelarna med en mer samordnad och slimmad bidragsadministration. (Sen måste det självklart till något fint och byråkratiskt namn - varför inte "Bidragskassan för avsaknad av arbetsinkomst"). A-kassan får väl betraktas lite som ett fall för sig, eftersom facket näppeligen kommer att lämna ifrån sig kontrollen över den frivilligt.

Genom en sammanslagning och rationalisering av ett antal myndigheter som idag står för denna typ av bidrag uppnår vi en rad fördelar. Vi kan skära bort en hel del byråkrati och därmed minska kostnaderna, vi minskar risken att människor hamnar mellan stolarna och det blir tydligare vem man ska vända sig till när man behöver stöd. Minskat krångel och mindre kostnader, kort sagt.

När det gäller de bidrag som utgår till personer som har det knapert och svårt att få ekonomin att gå ihop, oaktat förekomsten av inkomst, bör samma princip gälla. Många av dessa "tilläggsbidrag" skulle också kunna samlas under ett tak, för ökad effektivisering och mindre krångel. (Till att börja med borde det generella barnbidraget avskaffas, och det ska i stället vara behovsprövat. Det är i grund och botten en styggelse till valfläsk från Socialdemokraternas sida. Varför välbeställda personer ska få ytterligare bidrag - de får ju redan ersättning från föräldraförsäkringen - är svårt att motivera).

Det torde vara värt att titta närmare på hur biståndsbyråkratin skulle kunna effektiviseras. Jag har en känsla av att det finns stora vinster att göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Bidragsbyråkrati, Myndighetssverige, Effektiviseringar, Bistånd

Inbillad populism och främlingsfientlighet

Det börjar likna en tröttsam tradition. Valrörelsen sätter igång, och genast beskylls Folkpartiet för att vara populistiska, främlingsfientliga och för att använda sig av en sverigedemokratisk retorik. På Newsmill pågår debatten, under rubriken "Är FP det nya SD?". Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman konstaterar att:

Kritiken mot Folkpartiet har vid flera tillfällen helt kantrat. Jag är öppen för kritik mot såväl Folkpartiet som Jan Björklund. Men kritiken måste vara saklig och proportionell till vad det är man faktiskt kritiserar. Jämförelser med Sverigedemokraterna grundar sig dessutom på en mycket grund ideologisk analys av partiet i stort. När det kommer till folkpartiets integrationspolitik drabbas många kritiker lätt av selektiv perception.

Uppenbart är att partiets belackare använder sig av metoden att plocka fram ett enskilt, i vissas ögon kontroversiellt, förslag, rycka det ur sitt sammanhang och sedan dra på de stora växlarna, med kopplingarna till SD:s politik och annat otrevligt. För den som läser igenom respektive partis program - och det som skrivs om invandring och integration - är det uppenbart att jämförelserna mellan FP och SD är befängda.

Folkpartiet anser att alla ska ha rätt till sin egen kultur och identitet (så länge den inte står i strid mot någon annans frihet), ser invandrarnas potential och betydelse för det svenska samhället och står för ett humant och generöst flyktingmottagande. Jämför det med Sverigedemokraternas ideologiska invandringsmotstånd, deras utpekande av invandrargrupper som problem samt deras kulturchauvinism.

När det handlar om integrationen är FP det enda etablerade parti som idag ens vågar prata om de integrationsproblem Sverige faktiskt har. Det svenska samhället lider av systemfel, som gör att många nyanlända misslyckas i sin integration. Alldeles för många av dem lär sig inte språket och kommer inte in på arbetsmarknaden - vilket resulterar i utanförskap, ett utanförskap som växte till enorma proportioner under Mona Sahlins tid som integrationsminister.

Det är nog där skon klämmer - att partiet alls diskuterar dessa frågor. Inom det svenska etablissemanget har länge rått en tystnadens kultur. Man har försökt tiga ihjäl Sverigedemokraterna, och integrationsproblemen har sopats under mattan. När nu FP lyfter integrationspolitiken som en av sina viktigaste frågor är det uppenbart att det svenska politiska glastaket briserar. Reflexmässigt kommer anklagelserna om främlingsfientlighet och populism, oavsett sakfråga.

Visst, Jan Björklund har inte alltid rätt i sina utspel och förslag. Jag, liksom många andra, tyckte att utspelet om burkaförbud var onödigt och att det framstod som populistiskt. Även integrationsminister Nyamko Sabuni har nu råkat ut för populiststämpeln, då hon i en bok har dryftat frågan om kortare föräldraledighet för invandrare som kommer till Sverige med lite äldre barn (se folkpartisten Mikael Trolins artikel på SvD Brännpunkt idag). Förutom reaktionerna finns en annan likhet: att förslagen i sig inte nödvändigtvis är fel, men att de lyfts fram på ett kanske inte så smidigt sätt. Att en arbetsgivare, exempelvis en rektor, ska kunna ha en klädkod som exkluderar viss klädsel, som står i konflikt med uppdraget, är inte fel i sig. Däremot är det problematiskt att såväl peka ut burka specifikt, som att en minister lyfter en sådan marginell fråga.

Vad gäller Sabunis förslag, som jag endast tagit del av via medierna, kan samma problem tänkas spöka. Låt säga att en person kommer till Sverige med ett fyraårigt barn. Om personen ifråga fött barnet i Sverige hade största delen av den föräldraledighet man är berättigad till rimligen använts under barnets första tid i livet, inte när barnet är fyra år gammalt. Det förefaller vettigt att den som kommer hit med ett äldre barn inte ska kunna ta ut full föräldraledighet. När barnet är gammalt nog att vara på dagis ska arbetslinjen även inkludera föräldrar, så länge de inte genom egna resurser kan finansiera fortsatt hemmavarande (nej, vårdnadsbidraget är ingen höjdare).

Problemet uppstår, precis som i fallet Björklund, när en grupp, i detta fall invandrare, blir utpekade. Lagar bör i möjligaste mån vara generella och lika för alla. För att komma runt detta problem kan man tänka sig att lagen säger att en viss del av föräldrapenningen gäller upp till ett års ålder, medan en mindre del kan disponeras efter ett års ålder. På så sätt kommer vi runt själva "utpekandet", samtidigt som det inte torde skapa några negativa konsekvenser för varken barn eller föräldrar, inrikes eller utrikes födda.

Det är tråkigt att FP:s politik av kritiker och medier reduceras till ett fåtal förslag. Det gäller integrationspolitiken såväl som skolpolitiken. Utmärkande för båda frågor är att de i princip bara drivs aktivt av Folkpartiet. Skolpolitiken utgör kanske den enskilt största skiljelinjen mellan blocken, och en given anledning att lägga sin röst på FP. I integrationsdebatten är partiet det enda som vågar prata om både problem och lösningar. Jag tror att väljarna kommer att se Folkpartiets politik för vad den är - inte vad onyanserade kritiker försöker utmåla den som. Det kommer att löna sig den 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Sverigedemokraterna, Integration, Invandring, Populism

Fler rockstjärnor i politiken, tack

Jag tycker att våra toppolitiker borde lära lite av musikvärlden. Det är förvisso viktigt vad man säger, men hur man säger det har minst lika stor betydelse. På en scen kan även det mesta slitna och avdankade band, med svag och föråldrad låtkatalog, förvandlas till hårdrocksgudar. Om våra politiker ändå vore lite bättre på att utnyttja det användbara forum som en scen utgör. De skulle kunna förvandla samma gamla argument till något som låter nytt och fräscht. Tyvärr finns det inte samma starka talartradition i Sverige som i till exempel USA. (Och att försöka hålla samma pampiga tal som på andra sidan Atlanten kanske inte riktigt skulle gå hem här - än så länge).

Återigen till musikvärlden: alla vet ju att ett häftigt band inte är häftigare än det intro de spelar innan de går på scen. Skulle det inte vara ganska schyst att får höra intromusiken till Terminator 2: Judgement Day, ackompanjerat av pyroteknik, innan någon av de svenska partiledarna går på scenen och håller ett riktigt linjetal? De som lever upp till det introt skulle garanterat få rockstjärnestatus (frågan är om det inte blir tal om en helgonförklaring).

Det behövs fler rockstjärnor i svensk politik. Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tal, Partipolitik, Terminator 2, Rockstjärnor

Pensionärerna lägre beskattade än löntagarna

Den så kallade "pensionärsbeskattningen", som PRO driver kampanj mot, är inte orättvis. Dessutom skjuter PRO sig själva i foten när de vill att "klyftan" mellan pensionärer och löntagare ska försvinna. Jobbskatteavdraget infördes för att få fler att arbeta och därmed stärka den svenska ekonomin. Sedan den senaste pensionsuppgörelsen är det en förutsättning för att pensionärerna ska få sitt; ju bättre det går för Sverige, desto högre blir pensionärerna.

Underförstått i pensionärernas krav är att skatten ska höjas för löntagarna, inte bara att den ska sänkas för de äldre. Det skulle minska aktiviteten i den svenska ekonomin och därmed ha en långsiktigt negativ effekt på pensionerna. Det är här det förmenta rättviseargumentet kommer in i bilden. För PRO, liksom alla socialister, är rättvisa det samma som likhet, alldeles oavsett. Åtminstone i teorin.

För i praktiken finns det ingen sofistikerad tanke bakom den socialdemokratiska skattepolitiken. Den går ut på att pressa ut så mycket som möjligt ur de som startar företag, har välbetalda jobb eller investerar sitt kapital på ett klokt sätt. Vad gäller skatterna är den enda skillnaden mellan Vänsterpartiet och sossarna att de senare åtminstone förstått att högre skatter ibland leder till mindre skatteintäkter. Så långt har inte Ohly och kompani kommit i sitt tänkande.

Var så säker: där Mona Sahlin kan hitta ett sätt att öka beskattningen av svenskarna, kommer hon också göra det. Allt tal om rättvisa, solidaritet och inkomstjämlikhet är bara ursäkter för att få norpa lite mer av det du tjänat. Om hon trodde på likhet när det kommer till skatterna skulle vi haft en platt skattesystem för länge sedan.

Och så var det där med "pensionärsskatten". På DN Debatt idag visar två nationalekonomer att hela PRO:s resonemang, att pensionärerna skulle beskattas hårdare, är en bluff. Det är faktiskt tvärtom. Se så finurligt det är med dolda skatter, som arbetsgivaravgiften. Då kan man starta en landsomfattande kampanj som grundar sig på felaktiga premisser. PRO har säkert räknat med att inte tillräckligt
många ska uppmärksamma detta faktum. De kommer att fortsätta dupera, valrörelsen igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om PRO, Socialdemokraterna, Skatter, Jobbskatteavdraget, Vänsterpartiet, Rättvisa, Pensionssystemet

Heterohatets dag - igen

Snart är det dags för heterohatets dag igen, för fjärde året i rad. Hat är ingen trevligt drivkraft, oavsett vem eller vilka hatet riktas mot. Men jag tror knappast att någon verkligen upprörs av det här. Jag har svårt att ta det på allvar, och jag tror inte att jag är den enda. Göteborgs Queerinstitut får väl framstå som navelskådande och hatfulla idioter bäst de vill.

Per Gudmundsson har en riktigt rapp och dräpande artikel i dagens SvD:

Även den som inte är bevandrad i den postmarxistiska begreppsfloran torde efter en snabb genomläsning av programmet begripa vem som är fienden. Dagen bjuder på ”direkt och suspekt aktion” mot ”borgarpacket”. Evenemanget är öppet för alla hugade, men arrangörerna vill gärna ha föranmälan från varje ”kommandogrupp”. Vinnaren bland ”kombattanterna i Kriget mot Alliansen” koras på aftonen och föräras ett pris.

Det fåtal göteborgare som har haft oturen att födas heterosexuella eller har haft oskicket att bli borgare vare härmed varnade.

Jag kan inte låta bli att nästan bli lite imponerad av hur dessa obskyra marginalgrupper på vänsterkanten får precis allt till att handla om borgerligheten och kapitalismen. Roten till allt ont i världen, liksom. Jag kan inte låta bli att undra hur teorin om upphovet till all djävlighet såg ut innan det varken fanns kapitalister eller borgare. Gudmundsson fortsätter:

[...] undrar jag över denna besatthet vid borgerligheten? De borde jaga den socialdemokrati som under de senaste femtioelva åren vid makten varken införde könsneutrala äktenskap eller tillsatte öppet homosexuella ministrar. Har man glömt att vänstern alltid hållit ”klass före kön” och även före genus?

Det var för övrigt just i Göteborgstrakten som det verkligen fanns en homohatande vänster.

Här kan man se tydliga paralleller till många andra frågor, varav några är aktuella i dag. Vänstern ses av många som god per definition, fortfarande. Även människor som röstar borgerligt har ibland uppfattningen att vänstern är snällare och bryr sig mer. Vänstern är hjärta, högern är hjärna. De rödgrönas starka frågor är fortfarande välfärd och omsorg, trots att det är Allianspartierna som har de enda egentliga idéerna för framtidens vård, skola och omsorg. Vänstern harvar fortfarande i gamla planekonomiska hjulspår. Ändå är det tydligen så att de per automatik skulle bry sig mer om människor med behov.

Ett annat typexempel är miljön. Bara genom att ha ordet i sitt partinamn tycks förtroendet i frågan vara grundmurat, för att återigen citera Gudmundsson. Maria Wetterstrands gäng kan ju inte ha fel när det kommer till miljön, de heter ju Miljöpartiet för bövelen! Och de onda kapitalisterna är självklart ute efter ett exploatera och förstöra allt de kan komma över. Och borgare är ju kapitalister. Alltså måste deras miljöpolitik vara värdelös.

Det finns mycket att göra på den här fronten. Vi liberaler måste visa att individualism, kapitalism, marknadsekonomi, fri rörlighet och globalisering inte bara är de smarta, rationella alternativen - utan också att de är valen för en varmare och mänskligare värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Heterohatets dag, Per Gudmundsson, Vänstern, Liberalism, Miljöpartiet, Kapitalism, Mänsklighet

Tidiga betyg stärker svenska elever

Folkpartiets skolpolitik verkar aldrig upphöra att uppröra. De upprörda rösterna hörs dock mest från proffstyckare och Vänsterpartiet samt Miljöpartiet. Den absoluta majoriteten svenskar verkar tvärtom helt, eller åtminstone i stora delar, hålla med FP. Om det är någon svensk politiker som verkligen har en hjärtefråga är det Jan Björklund. Under mycket lång tid har han outtröttligt drivit skolfrågorna. Filosofin bakom hela hans gärning kan sammanfattas med ett citat från Folkpartiets valaffischer: "Framtiden börjar i klassrummet".

Visst, de senaste utspelen, om burkaförbud och att föräldrar ska tvingas sitta i skolan med sina stökig barn, har varit både ogenomtänkta och problematiska ut ett liberalt perspektiv. Men om vi bortser från detta står det ganska klart att FP är det enda parti som har något som helst att komma med på skolfronten. Socialdemokratin har varit en fullständig katastrof för svensk skola. Det är bara att ta en titt i många av Sveriges skolor för att inse detta. Våra resultat i internationella jämförelser har under mycket lång tid varit dalande. Vi har gått från toppen till en medelmåttig mittplacering. Särskilt illa ser det ut i naturvetenskapliga ämnen och matematik. Och det är inte bara andra som har blivit mycket bättre; nej, vi har faktiskt försämrat oss rejält i absoluta mått. Lärarutbildningen är en tragisk historia. Kommunaliseringen av skolan gör att vissa kommuner satsar oerhört mycket mer på sina elever än andra. Ridå, Socialdemokraterna.

Det finns så mycket att skriva om utbildning, bildning och kunskapsskolan. Betyg är något som upprör särskilt mycket, när Björklunds kritiker är i farten. Alliansen går till val på att inöra betyg från sexan. FP vill ha det från fyran. Liberala ungdomsförbundet, och även jag själv, anser att betyg ska ges från ettan. Nu har ju S lyckats baxa de andra rödgröna partierna med sig, och lyckats enas om att det ska ges från sjuan. V och MP, eller åtminstone deras gräsrötter, kan inte vara särskilt glada. Partiledningarna ser väl förhoppningsvis vilket självmord det vore att trilskas särskilt mycket i denna fråga. Svenska folket tycker att skolan är den viktigaste valfrågan, och på den fronten är FP the shit, helt klart.

När det gäller betyg är det tydligt att det finns klara värderingskillnader mellan liberaler och socialister. Den vanligaste litanian från vänstern är att betygen skulle vara till för att sätta stämplar på elever; för att skilja ut de duktiga från de dåliga. Så är självklart inte fallet. Däremot tycker jag att vi är alldeles för dåliga på att lyfta fram den mjuka sidan av betygen.

Jan Björklund brukar likna skolan vid höjdhopp: om det finns en ribba - mål och krav - kommer man att anstränga sig mer. Betyg är ett sätt att motivera och förmå elever att göra sitt yttersta, eftersom det ger utslag i betyget. Jag skulle dock vilja lyfta fram ett annat värde som betygen - om de är rättvisa och kommer tidigt - kan bidra till: att bygga elevers självförtroende. För mig är det vad det handlar om. Om en elev har presterat bra på ett prov är betyget ett kvitto på detta. Om man vet, och inte bara anar, att man har gjort bra ifrån sig stärks självförtroendet. Ett dåligt betyg är å andra sidan en signal om att allting inte står rätt till. Genom att ha det svart på vitt är det enklare att sätta in extra resurser för en elev som behöver det. Föräldrar har mer kött på benen när de vill ha mer hjälp från skolan till sina barn. Det innebär inte att knäcka någon, utan att kunna hjälpa dem i ett så tidigt stadium som möjligt. Den som kommer igen efter ett misslyckande ökar sitt självförtroende enormt, och växer även som människa. Jag vet från min egen skolgång hur det känns.

Att få sitt första betyg så sent som i åttan är ofta förödande för den som misslyckas. Det är skamligt och det är ett svek mot alla dem som tidigt skulle behöva hjälp. På bara ett år ska man ta igen en hel skolgång, för att komma in på rätt gymnasium. Med tidigare betyg skulle problemen kunnat rättats till mycket, mycket tidigare. I åttan är det oändligt mycket svårare att komma tillbaka och bygga upp ett sargat självförtroende. Vi vet att många aldrig repar sig.

Att ställa krav är att bry sig. Betyg är ett sätt att bygga självförtroende, både för den som alltid lyckas, men även för den som inte har det så lätt. Det är inte bara en svart siffra på ett vitt papper - det är en värdemätare på hur skolan har lyckats lära ut, och om extra resurser behövs. Tidiga betyg stärker självförtroendet - sena betyg krossar det.

Framtiden borde börja i klassrummet, men dagens skolsystem förnekar så många elever deras framtidsdrömmar. Sverige kan bättre än så. Folkpartiet visar vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, Utbildningspolitik, Betyg, Folkpartiet, Jan Björklund, Bildning, Socialdemokraterna

Comeback som krönikör

Idag gör jag comeback som krönikör i Gefle Dagblad. Det var ett bra tag sedan sist. Förhoppningsvis kommer min medverkan att bli mer regelbundet i framtiden. Min krönika återfinns här. (Och som vanligt har webbavdelningen missat att lägga upp en signatur). Den handlar om tolerans, med min egen skolgång som utgångspunkt.

Tolerans var väl inget som direkt utmärkte högstadietiden. Udden riktades mot allt som uppfattades som annorlunda: de nämnda hedesundarna, turkar (som bekant ett samlingsbegrepp för invandrare), bögar och plugghästar/knoddar (vilket jag fick min beskärda del av).

Läs även andra bloggares åsikter om Tolerans, Gefle Dagblad, Skolan, Gymnasiet, Högstadiet, Lågstadiet, Jimmie Åkesson

Bastuns återupprättelse?

Den finska bastun, saunan, har vekrligen stått i centrum de senaste dagarna. Jag syfter såklart på det tragiska drama som utspelades under bastu-VM. Bastun under denna upplaga av tävlingen beskrevs av en svensk deltagare som extra tuff. Efter ett par minuter hade fyra finalister lämnat den 110 grader varma bastun, där en halvliter vatten hälldes på stenarna var 30:e sekund.

Efter sex minuter kollapsade en av de två resterande deltagande. Både männen fördes ut ur bastun, och utanför dog en av dem. Den andre vårdes fortfarande på sjukhus.

Idag rapporterar DN att en rånmisshandlare greps under fredagsmorgonen - på grund av ett bastubad. Efter att brutalt ha slagit ned en kvinna bestämde han sig för att ta ett bad på ett hotell i Malmö. En anställd på ett annat hotell såg misshandeln, och en städerska hittade den stulna väskan i bastuns omklädningsrum. Tack vare att alla besök i bastun registrerades kunde mannen gripas snabbt.

Det känns oundvikligt att bastubad hos vissa numera delvis kommer att förknippas med tragiska dödsfall. Om den senaste nyheten fick lika stor spridning kanske skadan kunde minskas något. Det står ju klart att bastun, med sin lockelse på denne rånare, i hög grad bidrog till gripandet. Samt att han inte förtjänar flera bastubad i sitt liv, förutom att straffas med fängelse.

I min värld vore det ett mycket hårt straff.

Läs även andra bloggares åsikter om Bastubad, sauna, bastu-VM, rånmisshandel.

Ramadan, Sverigedemokraterna och det öppna samhället

Igår inleddes ramadan, en av islams fem pelare och en viktig högtid för muslimer i Sverige och resten av världen. Att ramadan firas flitigt i dagens Sverige är ett tydligt tecken på hur vårt samhälle har förändrats. Det var inte länge sedan Svenska kyrkan var statskyrka och andra religioner var ytterst sällsynta i vårt avlånga land. Idag präglas samhället av en helt annan mångfald, vilket är mycket positivt.

Det liberala samhället kännetecknas av tolerans gentemot människors livsval, oavsett om det gäller religion, sexuell läggning, politisk åskådning, intressen eller arbete. Den liberala demokratin är en garant för människors individuella rättigheter och utgör ett starkt skydd från förtryck. Där finns plats för människor av alla etniciteter, nationaliteter och religioner. Så länge din egen frihet inte kränker någon annans frihet, ska du inte behöva kompromissa med vem du är.

Alla tycker dock inte så. Sverigedemokraterna anser inte att alla har lika rätt till kultur och identitet. Invandrare som kommer till Sverige ska assimileras och förmås att bli mer svenska. Det handlar inte bara om att lära sig språk och skaffa sig nödvändiga kunskaper för att klara sig i det svenska samhället. Nej, invandrarna ska också försaka sin kultur till förmån för vad SD kallar svensk kultur. Deras mål är inte integration – ett möte där två saker tillsammans bildar något bättre och starkare – utan assimilering, vilket i Sverigedemokraternas retorik blott är en eufemism för utslätning och likriktning.

Man har särskilt inriktat sig på att svartmåla islam och muslimer. I en debattartikel i Aftonbladet (19/10 2009) kallade Jimmie Åkesson islam för det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Märk väl att SD knappt gör någon distinktion mellan vanliga muslimer och våldsamma islamister, utan att de buntar ihop alla som bekänner sig till islam till en stor massa. Frågan är hur helt vanliga människor – som råkar be fredagsbön, fasta och skänka gåvor till fattiga under ramadan samt fira eid al-fitr när den är slut – kan utgöra ett sådant hot mot det svenska samhället.

Det gör de självklart inte. Men muslimer är ett tacksamt mål, helt enkelt för att kunskapen om religionen och dess utövare är relativt liten i Europa. När okunskapen florerar är det lätt att demonisera, och då kan SD kolportera sin skruvade bild av alla muslimer som ett hot – trots att de allra flesta i själva verket är moderata troende eller sekulära på samma sätt som de flesta svenskar är moderata eller sekulära kristna.

I ett liberalt samhälle ska det som hotar andras frihet – islamistiska grupper likväl som kristna fundamentalister – bekämpas. I övrigt ska människor lämnas ifred när det gäller sin tro. Religionsfriheten är en av grundsatserna i den liberala demokratin, liksom rätten till sin egen identitet och kultur. Det är dessa värden som hotas med Sverigedemokratiskt inflytande i svensk politik.

Läs även andra bloggares åsikter om Islam, muslimer, ramadan, Sverigedemokraterna, liberalism

Papperslösas rätt till vård

En mycket viktig fråga som tenderar att glömmas bort är papperslösas rätt till vård. Vården ska aldrig användas som ett migrationspolitiskt verktyg. Att neka papperslösa vård strider både mot läkaretiken och tanken att vård ska ges efter behov. Vårdpersonal ska inte tvingas neka någon vård, oavsett om personen har papper eller inte. Sverige kritiseras regelbundet för de stora bristerna på detta område, och det är hög tid att göra något åt situationen. Om vården ska vara gemensamt finansierad, vilket alla partier är överens om, ska den innefatta alla människor som befinner sig här - även de papperslösa.

LUF Storstockholm har under sommaren drivit en kampanj för deras rätt till vård. Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg skriver om detta på DN Stockholmsdebatt:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Läs även andra bloggares åsikter om Papperslösas rätt till vård, Birgitta Rydberg, Christoffer Fagerberg, LUF, Folkpartiet

Olle Ljungbeck och jag är inte riktigt överens

Valrörelsen har dragit igång ordentligt. Det märks överallt: på stan, i tidningarna, på debattsidorna och i etermedia. Med 39 dagar kvar höjs temperaturen rejält. Jag själv har haft en liten dust med Olle Ljungbeck, frekvent skribent på Gävletidningarnas debatt- och insändarsidor.

Det började med en debattartikel av honom där han väldigt hårt, nästan över gränsen för det sakliga, kritiserade Alliansregeringen. Jag kunde inte motstå att replikera på ett sådant påhopp. Tyvärr finns inte hans första artikel, som publicerades den 8 augusti, online. Däremot finns min replik, hans kontrareplik samt min slutreplik.


Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, De rödgröna, arbeteslinjen, bidragslinjen, jobbskatteavdraget, stabila statsfinanser